Som konstaterades i förra artikeln är risken för nedslag i bebodda områden på Jorden väldigt liten. Men låt oss säga att vi nu skulle hitta en himlakropp som ser ut att vara på kollisionskurs med Jorden. Är vi körda i så fall? Nej, inte så länge vi har tiden på vår sida. Det krävs nämligen väldigt små kursförändringar för att få ett objekt ur vägen. Bara vi kan börja i tid.

LÄS MER:

Ett internationellt samarbete finns som leds av JPLs (Jet Propulsion Laboratories) Center for Near Earth Objects. Organisationen bjuder in till konferenser och studiedagar på temat asteroider och andra rymdhot. Samarbetet har skapat strategier för det gemensamma arbetet. Det första som görs när en möjlig hotbild indikeras är att utnyttja så många olika observatorier som möjligt för att ge en väldigt noggrann bana. Är läget kritiskt så kan forskarna räkna baklänges till förra gången objektet var nära Jorden. Kanske har någon astronom eller amatörastronom råkat få med just denna ljusprick på en bild. Då kan vi få en ännu säkrare banberäkning.

LÄS MER:

Organisationen skapade i maj i år som flera forskargrupper fick i digitalt format. Deras tilltänkta asteroid sattes i en kurs som skulle få den att passera farligt nära jorden i juli 2027. När asteroidens bana är uträknad finns alltid osäkerheter. I det här fallet en risk på t.ex. 7000 att den skulle kunna falla ned.

Med tio års framförhållning kan första projektet bli att skicka dit en sond för att sätta dit en radiosändare. Med en sändare på himlakroppen är det mycket mycket lättare att få bra bandata. Samtidigt kan sonden ta reda på mer om asteroiden. En liten asteroid med ljus yta eller en stor asteroid med mörk yta kommer att se lika ljus ut från Jorden. Kanske kan sonden berätta av vilket material asteroiden är uppbyggd och hur ljus den är.

Så… Låt oss för sak skull säga att vi har en asteroid på sannolik kollisionskurs. Vad gör vi? KÄRNVAPEN!! Eller?! Det gör sig snyggt på filmer som Armageddon och liknande, men att spränga en asteroid eller komet på över en km är sannolikt helt ointressant. Det går säkert att dela den i en massa bitar, men teoretiska datorsimuleringar talar för att en kilometerstor himlakropp kommer att dras samman av sin egen gravitation inom 24 timmar efter sprängningen. Snabbare om den är större.

Det finns andra smartare lösningar, men de tar alla lite tid. En av de enklaste lösningarna är att lägga en tung rymdfarkost jämte asteroiden och att genom effektiva raketmotorer hålla den där under en längre tid. Gravitationen från farkosten kommer så sakteliga att dra till sig himlakroppen. Är bara farkosten tung nog kommer banan sakta att förskjutas så att den missar Jorden. För att få farkosten tung nog och uthållig nog låter man systersonder gå ner på ytan och lossa på ett lagom stort klippblock och ta med det upp från asteroiden. Därefter låter man sonden och klippblocket hållas på plats med en motor som går på solel och kastar ut antingen bränsle eller omvandla asteroidens massa till partiklar som kastas ut med hög fart som en form av motordrift.

Har man en soldriven motor med en effekt av 150 kW (200 hästkrafter) så kommer sonden att kunna förskjuta kursen hos en 200-meters asteroids på cirka sex år, så att den missar Jorden. En större asteroid behöver förstås mer tid. Å andra sidan syns en större asteroid på länger håll och vi har mer framförhållning. Till exempel har vi koll på nära 90 procent av alla kilometerstora asteroider. (10 procent är ännu inte upptäckta och behöver pengar, men ändå ganska lite, för att upptäckas i tid.)

Om vi hamnar i läget att vi har kort om tid på oss får vi byta strategi till en betydligt mer dramatisk metod. Det gäller framför allt mindre asteroider på några hundra meter och nedåt. Dessa asteroider upptäcks generellt ganska sent. De är inget globalt hot men kan orsaka mycket lokal skada, De är också lite enklare att avstyra. Enklaste metoden kallas Kinetisk Impactor och betyder i grova drag att vi skjuter en kanonkula med mycket hög fart på stenbumlingen i fråga. Det skulle omedelbart justera dess bana. Tillräckligt mycket om vi har några år på oss.

Problemet är att vi av misstag kan sönderdela asteroiden i flera delar och således kanske inte böjer av banan utan i stället sprider ut nedslaget över jordytan. Vi får försöka att bedöma från fall till fall. Vad är det för en sten vi har att göra med? Vilken fart vågar vi använda? Med 10 år på oss kan en hastighetsskillnad mindre än 0,1 km per timme räcka för att avvärja kollision.

Är det så att vi har mindre tid på oss behöver vi i stället satsa på mer extrema åtgärder. Är det en kropp på 20 - 50 meter kan det enklaste helt enkelt vara att evakuera ett område på jordytan. Är kroppen 150 meter i diameter kan en kombination av massa, hastighet och kärnvapen komma till nytta. Man skjuter en stor massa (till exempel en 1000 - 5000 kg tung blykula) mot asteroiden med mellan 10 och 30 km per sekund (4- 18 miljoner kilometer i timmen). Krashen bildar en krater i asteroiden. I kratern kan sedan kärnladdningen få smälla av. Att spränga laddningen i en krater på bara 3- 5 meters djup är mycket effektivare än att spränga den på ytan av asteroiden. En sådan explosion skulle kunna få den att brytas upp i så små bitar att den inte gör nämnvärd skada.

Ett bekymmer i sammanhanget är att kärnladdningen inte får färdas snabbare än c:a 1000 km i timmen när den träffar, eftersom sprängningsmekanismen då inte hinner utlösa.

Mellan 1986 och 2017 har 12 stycken uppdrag utförda av NASA, ESA (Europa) och JAXA (Japan) uförts på sju kometer och sju asteroider. (Några uppdrag har besökt mer än ett objekt.) Under dessa projekt har användbara tekniker provats i skarpt läge även om vi hittills inte testat att skifta banan hos något större objekt. Vi hade för visso tur att Dinosauriernas välde bröts, men vi är inte så intresserade av att samma sak händer igen. Och idag är första gången livet på Jorden faktiskt kan försvara sig emot en sådan händelse.