Livet som en sällsynt blåanka kan faktiskt vara rätt så skönt.

I alla fall om man är en av de 25 ankorna som bor på Solängen i Sjogerstad, en liten bit utanför Skultorp.

Här bor de rymligt och fint i en stor inhägnad på 50 kvadratmeter. Bekvämligheter saknas inte – det finns små hus att koppla av i, ständig tillgång till mat och en liten inomhusdamm att svalka sig i. Under de här heta sommardagarna så öppnas sedan dörrarna till inhägnaden upp på morgonen och det är en kort promenad till två utomhusdammar som man kan simma omkring i och en bäck där man kan gå och leta efter något gott att äta. Träden som växer utmed bäcken ger välbehövlig skugga. När solen sedan är på väg ner är det bara att gå tillbaka till inhägnaden för en natts god sömn. Nät och elstängsel håller de vilda djuren borta.

– Ska vi ha ankor så vill vi gärna göra det bästa möjliga av situationen och ge dem det bästa vi kan, säger Annika Dahlqvist.

Hennes kärlek till ankor går långt tillbaka.

– Ända sedan jag matade änder när jag bara var ett eller två år så har det varit en dröm att ha ankor. Och då fastnade jag för svensk blåanka. Främst för att de är utrotningshotade men också för att de är så trevliga. Jag tycker att de är helt underbara.

Bild 1 av 15 Hunden TJorven har koll på sina ankkompisar.

Foto Emil Dahlin

Annika började med blåankor 2012 och har sedan dess också varit genbanksansluten. Det betyder att man intygar att man bevarar rasen och inte blandar den med andra raser och att man sköter om djuren på ett visst sätt. Nu – sex år senare – så har Annika och Per 20 avelsdjur och fem små ällingar.

Det är nästan en tiondel av hela den svenska populationen av blåanka – i slutet av maj fanns det bara drygt 210 avelsdjur i hela landet.

– De är starkt utrotningshotade. Varför det är så vet vi inte riktigt för de är väldigt enkla och jättelättskötta egentligen.

Och att vara med och säkra blåankas överlevnad är, som sagt, en av anledningarna till varför det just nu badar 20 ankor i av de två utomhusdammarna på tomten och att fem små ällingar dricker vatten och njuter av solen en bit därifrån.

– Vi vill få upp besättningen och väcka intresse så att fler kan göra det här, säger Per Berg.

Annika håller förstås med.

– Om man inte räknar med dammarna så har vi en normalstor tomt. Det behövs inte mer. Det går att ha blåankor uppe på Östermalm också, säger hon.

Och även om det är en del jobb med att ha ankor hemma på tomten så finns det fördelar också.

– Ta bara det här med mördarsniglar. Folk kan lägga två timmar per dag på att gå och plocka bort dem. Då är det bättre att ha två sådana här som går runt och rensar tomten, säger Per.

Just nu har de alltså 20 avelsdjur och målet är att i framtiden ha ungefär dubbelt så många. Och samtidigt som djuren blir fler kommer också deras redan fantastiska miljö att utvecklas ytterligare.

Nästa steg är att bygga ett lite bostadsområde – som Annika och Per kallar Anklandia – på tomten.

– Det kommer att bli fem eller tio små byggnader, röda med vita knutar. Det är mycket för att om man skulle få problem med någon av dem så kan man då separera dem men att de fortfarande får vara ute. Vi ska sätta upp 60-70 meter staket runt det nya området, så det kommer att bli ganska stort. Sedan har ju Per sina idéer, så varje hus kommer att ha belysning också, ler Annika.

Som sagt, livet som sällsynt blåanka kan faktiskt vara rätt så skönt.