Annons
Vidare till skovdenyheter.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Ledare: Missriktat förslag om förskola

Förslaget om obligatorisk förskola för fler barn har ett gott syfte. Men det missar den viktigare diskussionen om vilka barn som ska gå där.

Häromveckan presenterade regeringens Jämlikhetskommission sina förslag. Ett av dessa var införandet av obligatorisk förskola för alla barn från 3 alternativt 4 års ålder, en sorts förskoleplikt.

Syftet är gott. I dag går en stor majoritet av alla barn i Sverige på förskola, men i den grupp som allra mest behöver de kunskaper som förmedlas inom barnomsorgen står relativt många utanför.

Det handlar om barn som växer upp i socioekonomiskt svaga familjer, ofta nyanlända i Sverige, där avståndet till majoritetssamhället är oändligt.

För att ge dessa barn bättre förutsättningar och förhindra att de redan som små hamnar i ett socialt utanförskap, vill man så tidigt som möjligt lotsa in dem i systemet. Det är förståeligt.

Samtidigt ter sig förslaget som både ogenomtänkt och verklighetsfrämmande. Alla som har eller har haft barn i förskolan vet att det är en verksamhet som befinner sig under hård press.

Barngruppernas storlek har blivit en evighetsdiskussion där politiker försöker gömma sig bakom floskler om att ”man måste se till helheten” samtidigt som de, mot barnpsykologers rekommendationer, trycker in över 20 småttingar på en liten yta med två eller tre pedagoger.

Förskollärarna är i dag en av landets mest sjukskrivna yrkesgrupper. I en studie från Malmö universitet förra året konstaterades att så många som en tredjedel av de sjuka förskollärarna lider av stressrelaterad ohälsa.

Det som borde diskuteras är därför knappast hur fler barn skall in på förskolan utan tvärtom, om det är rimligt att barn som inte behöver vara där verkligen ska uppta plats.

Ursprungligen var förskolan, eller daghem som det då hette, till för att skapa en trygg, pedagogiskt utvecklande miljö för barn vars båda föräldrar arbetade eller studerade.

Daghemmen låg under kommunernas socialförvaltningar och på nationell nivå hanterades frågorna av Socialdepartementet. Men i slutet av 90-talet ändrades det.

1998 blev daghemmen förskolor, och det huvudfokus som tidigare hade varit omsorg blev utbildning. Utbildningsdepartementet övertog ansvaret och de minsta fick en egen läroplan full av fina ord och viktiga mål.

Det finns många som hävdar att detta gjordes för barnens bästa. Men det är svårt att se hur de yngsta gynnas av att lämnas bort även när föräldrarna är hemma, särskilt eftersom antalet barn som är inskrivna i förskolan ökat från 36 procent 1980 till över 90 procent i dag.

Kombinerat med maxtaxa har detta ofta lett till betydligt sämre kvalitet. De egentliga vinnarna är inte barnen, utan Lärarförbundet som kunnat höja en av medlemsgruppernas yrkesstatus. Barnen är snarast offer.

Att införa obligatorisk förskola från tre år skulle ytterligare försämra situationen. Det skulle öka trängsel och stress för både vuxna och barn och ta bort familjers rätt att själva välja hur de vill ha det de första åren.

Vill man minska utanförskap och nå de familjer som behöver knytas närmare samhället finns det bättre vägar att gå. Koppla ihop förskola med SFI, höj kraven, genomför aktiva insatser för att nå dem, framförallt mammor, som lever i social isolering. Det är klokare än kollektiv straffkommendering till överfyllda förskolor.

Ledarredaktionen