Det har snart gått ett år sedan Evas liv förändrades. Cancerbeskedet som förändrade livet blev inledningen på en kamp som ännu inte är över.

De säger att jag har 85 procents chans att överleva, säger Eva.

Hon sitter i sin mjuka soffa hemma i vardagsrummet i Falköping. Påtagligt tagen. Kvällen innan vår intervju tittade hon på insamlingsgalan ”Tillsammans mot cancer” i TV4. Det var tungt. Sorg och de egna tankarna på döden kom upp till ytan framför tv-apparaten.

Jag har själv så många vänner som jag har förlorat till cancern. Det är riktigt tungt att tänka på samtidigt som man själv brottas med sjukdomen.

Eva berättar om sin barndomsvän, Julle. När han dog förra året kunde hon inte gå på begravningen, på grund av sin egen infektionskänslighet.

Jag klädde upp mig och satt i bilen på parkeringen vid kyrkan. Det kändes hemskt att förlora en så fin vän och inte kunna vara där.

Eva pratar om rättvisan. Att den inte finns.

Varför dör en del? Varför överlever jag, om jag gör det? Det finns en mening med allt sägs det, men ibland är det svårt att tro på vissa saker. Det finns ingen rättvisa.

Eva upptäckte sin bröstcancer genom tillfälligheter och förmågan att lyssna på sin egen intuition. Hon gick på mammografi 2015 och fick besked om att allt såg bra ut. I oktober samma år pratar hon i telefon med en vän som skulle undersöka en knöl i ett av brösten.

När jag hade lagt på undersökte jag mina egna bröst och kände en knöl. Den gick liksom inte att flytta, säger Eva.

I december upplevde hon att knölen hade växt. Hon ringde sin vårdcentral flera gånger utan framgång, men lyckades till slut tjata sig till en tid i januari 2016. Där träffade hon en läkare som raskt konstaterade att det bara vara en fettknöl.

Det är ingenting som du behöver ligga sömnlös över, sa han, men jag sa att jag går inte förrän jag har fått en remiss.

Så blev det. Efter ett par veckor fick hon komma på mammografi.

När de hade tittat på bilderna ville de ta en biopsi. Jag har cancer, tänker jag med en gång. Grät gjorde jag också.

Efter ytterligare en och en halv vecka blev Eva kallad till kirurgen. Hon tog med sig en anhörig och åkte till Skövde. Cancerbeskedet blev en overklig upplevelse.

Jag var i chock och kunde inte ta in vad läkaren sa.

Därefter började en resa vars slutdestination Eva inte vet någonting om. Hon bestämde sig tidigt för att operera bort båda brösten, inte bara en ”tårtbit”.

Jag läste en massa på nätet och kände att jag ville mota Olle i grind. Bort med skiten, säger Eva och ser bestämd ut.

Både brösten opererades bort den 10 mars. Cellgiftsbehandlingar i omgångar väntade. Den första klarade hon hyfsat medan den andra omgången gav svåra biverkningar. Det var först efter sommaren som Eva kände att hon ville ge upp.

Jag drabbades av en svår infektion, kunde inte få cellgifter och var väldigt dålig. Då ringde jag till syrran och sa jag orkar inte mer.

Men Eva tog sig igenom och reste sig.

Just nu är hon inne i en vänta- och se-period. Var tredje vecka får hon en herceptin-spruta i låret. Eva beskriver det som en målsökande medicin som ”letar upp” eventuell cancer.

Jag får gå och lämna prover, men nu får tiden utvisa om behandlingen hittills har hjälpt.

Året som har gått har levts med både smärta och dödstankarna som följeslagare.

Det har varit grymt men lärorikt. Jag har blivit bättre på att säga nej och jag har blivit bättre på att be om hjälp.

Eva är tacksam för de vänner och anhöriga som ställer upp för henne. Sjukdomen har verkligen visat vad kretsen omkring henne går för.

Nu blickar hon framåt mot cancergalan i kalkbrottet. Det känns viktigt att göra någonting meningsfullt av den orättvisa sjukdomen.

Kommer jag att gå bort? Det är det ingen som vet. Jag kan lika gärna dö innan cancergalan, men då har jag i alla fall gjort någonting bra.