Annons
Vidare till skovdenyheter.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Gustav Juntti: Flytande guld kan inte slösas bort

Svenska kommuner står inför vattenbrist. Lösningen är dock densamma här som i Kathmandu.

I Lagos springer vattenpojkarna snabbt med kärrorna mellan skjulen i gränderna. Dunkar med färskvatten är hårdvaluta i en stad där 80 procent av vattnet i ledningarna stjäls. I Nepals huvudstad Kathmandu kallar tankbilarnas ägare vatten för ”flytande guld”.

Enligt Världshälsoorganisationen WHO saknar 785 miljoner människor direkt tillgång till rent vatten. Läget är dock på väg att förvärras, främst på grund av klimatförändringar.

Enligt en rapport av Economist Intelligence Unit (EIU) lever fyra miljarder människor med vattenbrist minst en månad om året. EIU uppskattar att hälften av världens befolkning kommer att leva i regioner med vattenbrist år 2050. Samtidigt ökar efterfrågan med en procent årligen. Vattenbrist är ett akut globalt problem.

Det är dock inte koncentrerat till världens fattiga regioner. I stora delar av området runt Vättern, undantaget det sydvästra hörnet, är nivåerna i stora vattenmagasin just nu under de normala. För de små magasinen är situationen än värre. Förutom i delar av Norrlands inland lyser Sverigekartan gult eller rött. Det kommer att krävas regn i flera månader för att komma till normala nivåer. Men vi kan inte rösta fram bättre vattentillgång.

I Sverige har 16 kommuner redan infört bevattningsförbud, enligt branschorganisationen Svenskt Vatten. Förra sommaren införde 30 kommuner förbud, varav hälften uppgav vattenbrist som orsak. Den andra hälften tvingades till begränsningar på grund av hög förbrukning. Därtill uppgav 40 kommuner att de infört besparingsåtgärder i förebyggande syfte.

Detta trots att hushållens konsumtion minskat med 10 miljoner kubikmeter mellan 2010 och 2015, enligt SCB. Även industrin, som står för två tredjedelar av Sveriges vattenanvändning, har minskat sin konsumtion under perioden.

Det betyder att vi i dag har mindre vatten att tillgå. Vi behöver därför skapa fungerande vattenmarknader.

Att reglera tillgången med en prismekanism kan låta kallare än fjällbäckarnas vatten. 2005 sade Nestlés förre vd Peter Brabeck-Letmather att det var en ”extrem lösning” att betrakta vatten som en mänsklig rättighet, vilket mötte stark kritik. Hans poäng – att sätta ett pris på vatten skulle bättre reflektera hur mycket vi värderar det – är dock giltig.

Av all världens vatten kan människor bara konsumera 2,5 procent, enligt EIU. Men det mesta är inlåst i glaciärer. Mindre än 1 procent av världens färskvatten är tillgängligt i flytande form. Av det vi använder går dock bara knappt 1 procent till våra grundläggande behov. Resten är lyxkonsumtion, exempelvis för badkar, pooler och långa duschar.

Att hantera en såpass begränsad resurs som vore den obegränsad är därför extremt. Rättigheten kan aldrig tillgodoses om innehållet ständigt slösas bort eller undervärderas. Att det slösas med vatten är nämligen en respons på att priset, den enskildes kostnad, är för lågt.

Politiker och välgörenhetsorganisationer som kräver vatten åt alla förvärrar bristen. Enligt WHO behövs runt 20 liter för människans grundläggande hälso- och hygienbehov. Jämför det med de 140 liter som Svenskt Vatten anger är snittkonsumtionen per person i en svensk kommun.

Exempelvis använder vi 90 liter för personlig hygien och toalettspolning, 10 liter för mat och dryck och 10 liter för ”övrigt”. Hur kan svenskar ha ett fem gånger så stort behov av vatten som andra folk och länder?

Sanningen är att vi inte har det. Men eftersom vatten i Sverige har ett så lågt pris – knappt 4 öre per liter – bryr vi oss sällan om att hushålla med det. Att behandla vatten som en resurs utan pris innebär inte att vi ger den ett oändligt värde, men ett obefintligt.

Det finns därför två tydliga lösningar på vattenbristen i Sverige och annorstädes: högre priser och en transparent marknad med privata vattendistributörer.

Att nepaleser kallar vatten för flytande guld visar på detta behov. Mätt i kubikmeter har Nepal, tack vare Himalayakedjans glaciärer, ungefär nio miljoner liter per invånare. Att få tag på några liter i Kathmandu är dock en omöjlighet för de allra flesta, främst på grund av ineffektiv hantering av det offentliga monopolet. I stället får flera miljoner människor köpa vatten för 40 gånger priset på ledningsvatten. Hur kan det bli så? Och hur hjälps de om priset vore högre?

En studie från 1997 visar att vattenpriset i utvecklingsländer var så lågt att distributörerna bara täckte en tredjedel av sina kostnader. Samma problem finns i Sverige.

Enligt Svenskt Vattens taxestatistik för 2019 borde ökningen för en normalvilla varit dubbelt så stor som den faktiska. De kommande 20 åren behöver taxorna fördubblas för att täcka grundläggande renoveringsbehov.

Samtidigt uppger fyra av tio kommuner att de nu har kapacitetsbrist vilket hindrar deras tillväxt. För expansion behövs än mer pengar, och därmed högre taxor. Det är ett implicit erkännande att vattenintäkterna i Sverige inte heller täcker kostnaderna.

I Sverige är anslutningsgraden till kommunala vattennät hög. Men runt 14 procent av dricksvattnet tas från enskilda täkter till permanentboenden utanför nätet, enligt SCB. Vilket bolag, offentligt eller privat, kommer anstränga sig för att nå dessa när utvidgning av nätet är dyrare än vad det inbringar?

Samma logik går att applicera i Kathmandu som i svenska kommuner. Att politiskt ingripa i marknaden och sätta ett för lågt pris orsakar konsekvenser som drabbar vanligt folk i form av dyrt, eller inget, vatten. Antingen genom bristande leverans, vilket skapar en sorts andrahandsmarknad likt tankbilarna i Nepal, eller för stort slöseri som i Sverige.

Privata bolag, med vinsten som incitament för att leverera vatten till fler, har lyckats i storstäder i Ecuador, Rumänien, Colombia, Marocco, Senegal, Storbritannien och Indien.

I Filippinernas huvudstad Manila fick 1,7 miljoner fler människor rent vatten när vattendistributionen i slutet av 1990-talet lades på en privat aktör. Priset per kubikmeter reducerades till en tjugondel jämfört med tidigare försäljare.

Det här borde vara en större del av diskussionen om tillgången på vatten, oavsett det handlar om svensk eller nepalesisk mark. I stället håller politiken och stora delar av samhället fast vid tanken om vatten som en rättighet som ges bort till alla. Det egentliga priset betalas oftast av människor i fattiga länder.