Annons
Vidare till skovdenyheter.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

En go vän, en riktig arbetskamrat och människa har checkat ut

Adem Kovacevic har lämnat oss.
Jag skriver dessa rader i djup sorg, men ändå med ett gott minne av en fantastiskt fin kompis.

Adem kom till Sverige tillsammans med många andra ungdomar från Öst- och Sydeuropa i slutet på 60-talet och början på 70-talet. De kom tillsammans med andra invandrare från Europa och hade drömmar om nya äventyr.

Med svenskarna bidrog de till att bygga detta lands välfärd och framgång. Ankomsten till Sverige var både spännande och en chock, berättade Adem för mig.

Det hela började med ren nyfikenhet då Volvo hade rekryteringskontor i staden där Adem bodde, i ”Bosanska Krupa” i forna Jugoslaven: ”Jag gick in på deras kontor och vips hade jag en biljett till Sverige och jobb på en Volvofabrik i en stad de kallade Skövde.” ”Jag hade bara tänkt att jag åker dit, sparar ihop till en motorcykel, och dra hem på den hojen.” Men livet ville annorlunda. Adem etablerade sig i Sverige, i Skövde, och skaffade en stor familj, fyra barn och till det barnbarn.

Efter Volvo och arbete på några andra små företag hamnade Adem på stadens absoluta inneställe på den tiden, på Viktor Bogrens. Adem blev snabbt en auktoritet inom restaurangbranschen, han hade vad man kallar ”absolut gehör” för branschen och satte avtryck var han än var. Adems ”Irish coffee” var en av hans adelsmärken, vida känd, och inte minst förstås hans känsla för att få folk att trivas och hans förmåga att ha koll på läget. Adem var alltid först på jobbet och sist därifrån.

Jag hade förmånen att från och till under dryga 43 år få vara kollega med honom. Adem ställde alltid upp och man kunde lita på att saker genomfördes på det absolut bästa sättet - Adem satte en stolthet i allt han gjorde ”Ingen skall klaga på mitt jobb”, uttryckte han ofta.

Vi hade kunder som bara ville beställa (boka) av Adem, det var allt från fredagsmiddagen till dotterns bröllop, dop och minnesstunder.

Friidrotts-VM 1995 i Göteborg: På den tiden ägde jag ett hotell (B/B) i Varberg (100 rum) där en stor internationell VIP-grupp skulle installeras och med kravet att det skulle finnas en restaurang öppen i princip dygnet runt. Jag sände Adem till hotellet och på en vecka fixade han allt: Kassaregister, personal, menyer och annat, och det blev naturligtvis succé.

Osäker – men det var i alla fall en födelse – osäker på om det var Adems första dotter eller om det var sonen? Adem ville i alla fall att vi skulle fira detta – på den tiden jobbade vi alla dagar utom söndagar, så det fick bli söndag kväll.

Vi var en samling glada gossar som samlades på vår restaurang, lagade mat och hade allmänt trevligt. Adem spelade förstås första fiol, sent om sider började diskussionerna gå över till militärtjänst (på den tiden hade alla grabbar genomfört ”lumpen” så även Adem, men i Jugoslaven, vilket var något annorlunda) varpå Adem demonstrerade hur armén i Jugoslavien marscherade och gjorde marschanträde. Då klockan passerat 05.00 och samtliga ”gossar” marscherade i takt fram och åter i serveringsgången, den ena värre en den andra, och stolt skulle visa upp sina kunskaper i frågan, anländer helt plötsligt städpatrullen! De fick sig en syn som säkert aldrig glömdes.

Jag vill påstå att restaurangbranschen i Skövde var Adem under många år. Adem var synonymt med uteliv under 70-talet och 80-talet. Under de sista åren vi jobbade tillsammans, i en så att säga lite mer stillsam miljö, visade Adem prov på att han verkligen var en genuin restaurangman. Vid ett tillfälle då jag hade bland andra Leif Mannerström på besök, fällde Leif följande kommentar: ”En sån gubbe som Adem skulle vi ha i Göteborg”.

Det finns massor med historier om denna färgstarke man.

Jag tror många som är födda på 40-, 50- och på 60-talet minns Adem och ler lite över hans otroliga bravader. En av dessa var då vi på Bogrens hade något som gick under namnet ”Torsdagsklubben.” Jag tror att det var 1979. Affärsidén var att få kända artister att boka in sig hos oss då de åkte mellan storstäderna och torsdagar var ju ingen stor dag. Hur som helst bokade vi massor med artister: Boppers, Hepstars, Mungo Jerry, Thomas Ledin, bland många andra.

En av dessa torsdagar hade vi ett band som kallades ”Magnus Uggla Band”. Vi anade att det nog skulle komma en del folk. Adem var som vanligt tidigt på plats. Han var sällan intresserad av de olika artisterna och ordnade i baren och nattklubben. Vid femtiden dök det upp en mörk, kort, krullhårig stockholmare som ville ”chilla och få en bärs...” Varpå Adem vänligen men bestämt förklarade för honom att denne var tvungen att lämna lokalen: ”Vi öppnar klockan 20.00”. Men den krullhårige lille killen blev lite kaxig och sade något om att han väntade på sina roddare: ”Jag var tvungen att lyfta ut honom och låsa dörren!” förklarade Adem för mig.

Det var nära att vi blev utan artist den kvällen, men efter viss övertalning så löste det sig och den ”krullhårige lille killen” lugnade ner sig, fick sin bärs och spelade sina låtar.

Alla diskussioner efter goda middagar och massor med goda drycker är kanske det som jag kommer att minnas mest. Vi, det vill säga jag, Nalle, Möller, Albin, Lola, Marianne, Benny, Kalle och många fler minns Adems enorma engagemang särskilt i alla diskussioner. Han diskuterade som om det vore på liv och död och gav sig sällan och hade aldrig fel (Å andra sidan inte vi heller) men vi blev aldrig ovänner för det – det fanns alltid ett leende bakom allt.

Adems engagemang och temperament speglade honom i allt han tog sig an, det var så intensivt och kärleksfullt, nästan så att det gick att ta på.

Nu har Adem startat den sista resan och jag kan se honom där med sin motorcykel på väg hem. Jag är övertygad om att denna resa kommer bli lättare.

Hem? Var det nu är? Där kommer han att rodda sin bar och få ro.

Tack käre kompis för att jag fick lära känna dig, för alla dessa år som berikade mig. De minnen som jag har kommer aldrig att blekna.

Silvester Jellinek/ kompis