Ni vet den där typen av fjärt som luktar så illa att du instinktivt börjar flämta efter syre samtidigt som du måste hindra impulsen att slänga upp första bästa fönster för att inhalera frisk luft. En sådan fjärt. Ni vet. Eller? Va? Vet ni inte vad jag menar? Eh... Alltså... Öh... Nä okej jag känner inte heller till den typen av fjärt. Eh... Hur som helst, fisken luktade illa. Så mycket kan jag säga.
- Men fisk ska luktar konstigt, intalade jag mig själv där jag stod i köket. 
Alltså, jag är ingen expert på sjöliv men jag kan ju tänka mig att fiskar inte är speciellt nogräknade med sin kost. Dom simmar ju runt där i mörka havet hela dagarna och mumsar i sig Gud vet vad. Lite doft får man räkna med.
 
Tappert kryddade jag den stinkande rödspättan, täckte den med oskäligt stora mängder grädde och skjutsade in den i ugnen. Vid köksbordet satt en förväntansfull och hungrig familj och väntade. Ut ur ugnen kom sedan något som om möjligt stank ännu värre. Jag tvingade mig själv att prov-äta en tugga och kände hur kräkreflexen började flaxa. HU! Fisken smakade precis lika illa som den luktade.
 
Stämningen kring bordet blev tryckt. Ingen sa något. Barnen tittade storögt på mig. Pappan i familjen såg rädd ut. Någon grät. Hur skulle vi rädda oss ur den här situationen? Skulle jag tvinga min familj att äta gammal fiskfjärt? Nej. Det hade jag inte hjärta att göra.
- NU KÖPER VI PIZZA! tjoade jag.Omedelbart jubel utbröt. Barnen kramade om varandra, pappan slog kullerbyttor över köksgolvet och jag dansade Macarenadansen i ren glädjechock över mitt eget briljanta förslag.
 
Och så fick vi mat i magen även den dagen.