Skövdebon Carina Sjösten har haft migrän sedan 25-årsåldern. För 13 år sedan blev den kronisk. Det innebär att attackerna går in i varandra. 19 av 20 dagar är smärtdagar.

Migrän

Migrän är neurologiskt och ärftligt. Den kommer attackvis och ger svår huvudvärk, ofta med il..

Migrän

Migrän är neurologiskt och ärftligt. Den kommer attackvis och ger svår huvudvärk, ofta med illamående och kräkningar. Attacken pågår ofta två-tre dagar och kan komma alltifrån en gång om året till en gång i veckan.

Episodisk migrän: mindre än 15 huvudvärksdagar per månad.

Kronisk migrän: mer än 15 huvudvärksdagar per månad.

Av Sveriges befolkning är 18 procent av kvinnorna och 6 procent av männen drabbade.

Källa: Smärtkliniken samt Världshälsoorganisationen

– Ofta får jag förkänningar ett par dagar före en attack. Då blir jag trött och sötsugen, jag får svårt att koncentrera mig, att förstå text och att tänka och skriva. Jag är lättirriterad, blir lätt ledsen och vill mest sova, berättar hon.

Helt utslagen

När själva attacken kommer börjar det ibland flimra för ögonen, hon får synbortfall och gäspar oupphörligt. Utvecklas det till ett fullt anfall mår hon mycket dåligt.

– Det är som om jag har maginfluensa, vanlig influensa och huvudvärk samtidigt. Jag har ont i magen, kräks, får diarré och är ljuskänslig. Ibland har jag så ont att jag inte kan vara stilla utan måste vagga med hela kroppen, berättar Carina Sjösten, som efter attacken är väldigt trött och inåtvänd.

Förstående chef

Ibland lyckas hon häva attacken med hjälp av medicin, så kallade triptaner. Då stannar det vid ett tryck i huvudet.

– Då kan jag jobba, förklarar hon.

Carina Sjösten arbetar inom socialpsykiatrin. Där trivs hon, men sjukdomen hindrar henne från att använda sin fulla kapacitet. I dag jobbar hon 75 procent och har sjukersättning 25 procent av tiden.

Annons

– Vi åker ut på många besök, men jag vågar inte köra bil. Det är jag inte i form för. Jag kan stå framför datorn för att dokumentera, men inte lyckas få fram orden. Ändå har jag enorm tur. Jag har förstående arbetskamrater och en förestående chef. Många migräniker möts av oförståelse.

Ingen kraft kvar

Carina Sjösten är också tacksam för stödet hon får av sin familj och vänner. Samtidigt gör sjukdomen hennes liv svårt. All kraft går till att jobba. Hon orkar inte hålla kontakt med vänner, barn och barnbarn och även om hon gillar att träna, räcker inte energin till.

– Jag måste ju leva, jag vill leva, jag älskar livet. Samtidigt orkar jag inte leva så här. Ingenting hjälper. Nu har jag kommit till en punkt när jag inte längre orkar jobba. Jag har ingen kraft kvar, säger hon medan tårarna rinner.

Hos den allmänna sjukvården får hon ingen eller minimal hjälp.

– Det finns en jättestor okunskap bland allmänläkare. När jag först sökte hjälp inom primärvården fick jag bara mer och mer smärtstillande, som inte hade någon effekt. När jag till slut kom till neurologen var jag tvungen att avgiftas. Det var en svår pärs, berättar Carina Sjösten.

Prioriteras inte

Men inte heller på sjukhuset kunde läkarna hjälpa henne.

– Jag upplever att vården generellt är ointresserad av migränsjukdom. Det är ingen "flashig" sjukdom.

När hon fick höra om botox som behandling mot migrän, bad hon sin läkare på Skaraborgs sjukhus att få testa det. Hon fick ett positivt svar, men ingenting hände. Till slut bestämde hon sig för att söka hjälp privat. I dag är hon patient hos läkaren och smärtspecialisten Mats Karlsson på Smärtkliniken i Falköping.

– Där är jag i trygga händer. Mats kan området och bryr sig. Jag har tur som har det så bra ställt att jag kan gå till en privatklinik, det har inte alla, konstaterar hon.

Carina Sjösten har testat det mesta, med varierande resultat. Förutom triptaner, som kan motverka en attack, mår hon bättre av att träna yoga och mindfulness. På Smärtkliniken har hon fått testa botox, men det har ingen effekt på henne. Just nu går hon på en kortisonbehandling, som forskare i Tyskland arbetat fram.

– Jag är ganska pessimistisk när det gäller att få bukt med min migrän. En del blir bättre i samband med menopausen, men jag tillhör gruppen som det blir värre för i 50-årsåldern. Samtidigt har jag framtidsplaner. Jag skulle vilja arbeta som yogalärare.