Anledningen är förstås juristen Carl Löfvings provocerande och intressanta arbeten som tycks ha fått stor spridning, åtminstone vissa grundteser i dem. Han betvivlar som grund det möjliga i en tidig centralmakt i Mälardalen. Dessutom ser han dåtidens förkristna samhällen som primitiva, våldsbenägna och oorganiserade. Det kan han ha rätt i. Men att det först med europeiseringen och kyrkans intåg blev ordning och reda kan betvivlas på goda grunder. Någon allmän alfabetisering är det ju inte fråga om. Både egentlig stat och byråkrati kommer långt senare. Kanske man kan säga med Gustav Vasa?

Det började med en artikel i Fornvännen 1986 med titeln Var Knut den store kung även över Västergötland? Sedan kom Löfvings arkeologiska doktorsavhandling 2001, Gothia, dansk/engelskt skatteland. Ett exempel på he terarki omkring år 1000. Därefter har jag främst fäst mig vid samme författares Vid nordliga leden- Västsverige för tusen år sedan (2007), där han ytterligare utvidgar sina teser. I någon mån har väl gemene man med intresse för saken åtminstone accepterat frågeställningen. Det gäller också mig själv. Löfving har nämligen utan tvivel rätt i sitt påpekande att de förkristna rikena organiserades på ett annat sätt än de kristnade embryona till stater som besatt klerker med skrivkonst. De förra kallar han heterarkier. Det definieras som ett samhälle vars olika delar har en intern hierarki som sätter åt sidan en eventuell hierarki. En hierarki är däremot en av alla delar accepterad central ordning.

Annons

Beträffande den första sortens primitivitet måste först anmälas en viss skepsis. Flera mindre riken med enbart muntlig traditionsöverföring har kunnat vara högt organiserade. Ett exempel är det anglosaxiska Wessex före kung Alfreds (den store) övergång till pergamentcirkus. Vi är då vid slutet av 800-talet. Förutsättningen är en social struktur som i vissa avseenden kan ersätta denna cirkus. Ta exemplet försvar eller anfallskrig. Skall en kung mobilisera sitt rike går bud till alla underlydande som står i beroendeställning, dessa sänder vidare bud till sina underhövdingar och så vidare. Det behöver inte skrivas ned. Vad beträffar skatteuttaget om man får kalla det så sker detta uttag informellt, och sker i en s.k. redistributionsekonomi. Där är kungen naven i hjulet och den s.k. skatten fördelas som vad vi skulle kalla gåvor. Gåvans funktion är fundamental, men den skiljer sig i hög grad från vad vi skulle beteckna som gåva. Detta reddes en gång ut av socialantropologen Marcel Mauss, för Skandinavien bör man läsa den ryske historikern Aaron Gurevitj. För underhållet av den kungliga funktionen finns bara hans egna ättegårdar. För de i hans roll krigsherre –den enda roll där han är egenmäktig- fundamentala krigstågen mobiliseras hans underlydande hövdingar som i sin tur förser sig och sina krigare genom plundringar. Bara en i detta avseende lyckosam kung klarar sig i längden.

Danevirke, Nordens största byggnadsverk, började bebyggas på 600-talet och från år 737 fullbordades arbetet i en massinsats. Således 3-400 år före kyrkans introduktion i Norden. Detsamma gäller Kanhave kanal på Samsø 726, som är 800 m lång, med timmerklädda väggar. Samtidigt byggs Ribe och Hedeby ut till städer (dock finns även Birka i Sverige och Kaupang nästan samtidigt). Här kan man passa på att säga att allt detta skedde i Danmark som är först i Norden med en relativt stabil kungamakt. Men man skall också minnas att detta skedde under ett yttre tryck mot Jyllands rot som knappast fanns i samma skala i andra nordiska riken. Löfving framhåller ju Danmark och det får man ge honom rätt i. Men även Danmark saknar skrivkonsten! Som förebild för övriga riken i Norden är det självklart långt tidigare.

Visst går det sannolikt snabbare om du har en skriven lista, men effekten blir densamma. Vi har bara fragment av skrivna bestämmelser. Det gäller för övrigt ända långt fram i kristen tid, längst i det som blev Sverige. Mest sensationell var väl upptäckten att en rättsprincip från 800-talet hade bevarats i runor på Forsaringen från Hälsingland. Det tror inte Löfving på. Han har hävdat gentemot språkforskarna att ringen är medeltida. Det har han nog inte mycket för. Men allmänt tror Löfving ju att rätten under järnålder och vikingatid alltid sitter i spjutstångs ände, så saken blir viktig för honom. Det finns då anledning att påminna sig att även före kristendomen, tidigare än Forsaringen, fanns motsvarigheten till asyl enligt oskriven lag vid en kultplats, ett vi. Beviset finns i en runristad häll vars datering till tidigt 800-tal ingen kan betvivla, vid Oklunda gård i Östergötland. Bara frånvaro av belägg utesluter ingalunda att lagbestämmelser funnits som visserligen inte når till det nedskrivnas höjder, men som baseras på prejudikat på samma sätt som formella lagar. De grundas helt på muntlig tradition, överföring av det makalösa slag som bevarat långa hjälteepos och genealogier över hela världen med samma eller liknande social organisation som i järnålderns Skandinavien. Detta argument utesluter med andra ord ingalunda att vi i Norden haft hierarkier över heterarkierna om man skall vara ironisk. Sveariket är ett exempel och givetvis Löfvings måltavla. Det är troligt att flera av dessa större riksbildningar bara varat över en enda energisk monarks livstid, men kontinuitet kan också ha upprätthållits över längre tid med flera efter varandra följande kungar. Inget av dessa formella argument håller för en mindre principell och legalistisk hållning än Löfvings. Riksbildningar utan skrivkonst och kyrka kan liksom samhällen överhuvud vara långt mera flexibla och ”levande organismer” än i ett sterilt och teoretiskt schema. Exempel finns både i historien och i etnografin eller socialantropologin.

Vad är runstenstexter annat än monument över den muntliga rättens krav? Om en far eller son omkommit i öster eller väster eller dött på annat sätt. De hade då fallit ur arvsföljden. En eller annan gång får vi veta mer, av en ren slump. Vid Stora Ek (Vg 4) står att ”Udd skald reste denna sten efter Torsten, sin son, och gjorde stenbro för (honom). Han ägde tre gårdar i hammarskifte och trettio marker innestående hos Erik.” Det okända innehållet i det som kallas hammarskifte undgår oss. Men det är det äldsta systemet, i klart muntlig tid, före både Bol- och solskifte. Att det benämns just så måste ha direkt bäring på de hammar-byar som är så vanliga i Uppsverige. Vad är Eriksgatan annat än en bekräftelse på principen för avtal mellan den nyvalde kungen och de landskap med respektive muntliga lagar som inräknas under hans domvärjo? Den rättsliga traditionen och dess ceremonier är lika viktiga, om inte viktigare, som de fasta regler som sedan fästs på pränt. Om inte menigheten godkänner giltigheten så står sig kungen slätt. Vid Karleby avdagatog västgötarna en kung som visat västgötarna sidvördnad i början av 1130-talet. Ingen kan hävda att Sverige vid denna tid var ett rike som baserades på skrivna dokument.

I en så här kort översikt tvingas man välja ut vissa problem i Löfvings fortfarande intressanta arbeten. Det ena är vissa statustermer i runstenar och ortnamn och det andra farleder/ vägsystem.

Visar de att Västergötland var ett slags lydrike under Danmark? Detta säger egentligen inte ens Löfving. Han hävdar att under en kortare tid sorterade vissa personer och deras följeslagare under Knut den Store, härskare först över Danmark och sedermera även över England. Jag vill påstå att bevisen för detta är rätt pressade. Det som först satte Löfving på spåren är dels ortnamnen Tegneby som dock inte finns i landskapet, dels titeln tegn (Þegn) , och med den sammanhängande dræng, som nämns på runstenar, faktiskt mest i just Västergötland. Þegn för en äldre man, dræng för en yngre.

Ortnamnen Tegneby finns i Bohuslän (4), i Östergötland (5), Södermanland (1), Närke-Västmanland (2). Men det finns också andra vanliga manliga krigarbeteckningar i ortnamn som också de måste syfta på en anknytning med status till en överhet: Karl- (som i Karleby) eller Sven-(som i Svenneby)finns över hela området, mest i Mälardalen, men inklusive Västergötland. Rinkr (rekkr) finns i hela det östra området och Skåne, men inte i Västergötland. En sådan som däremot är speciell för Västergötland bör vara Bragnum som syftar på en ovanlig krigarbeteckning bragnar som sällsynt uppträder i skaldekonsten. Den kan därför vara mycket gammal. Den blandning av språkliga kulturelement av ”danska,” ”svealändska” och ”norska” ord och ortnamn som vi ser här är karaktäristisk för Västergötland och skall inte övertolkas.

Dræ ng finns liksom Þegn i Västergötland och Danmark på runstenar. En del dræng-inskrifter kan bevisligen syfta på olika positiva egenskaper, bl.a. i samband med gillesbröder och kamratskap. Knappast på lojalitet till en överherre. Kamrat eller kollega brukar i andra sammanhang heta felaga (eng. fellow), men mera neutralt. Vad betydde då dessa olika ord? Det är just här som Löfving missar målet, just i språköverföringens allmänna regler: debn briitiske språkexperten Judith Jesch säger redan 2001: ”whatever drengr and þegn meant in Västergötland, at the time of the rune fashion there, it was not what these terms meant in Denmark or elsewhere.” Alltså: vad än drengr och þegn betydde i Västergötland, vid tiden för runristandet, var det inte detsamma som dessa termer betydde i Danmark eller annorstädes. I skaldekonsten verkar thegn användas om mäktiga personer i opposition till kungamakten och det finns där ingen förbindelse mellan thegn och dreng. Föga att bygga på som bevis för någonting!

Något i riktningen en kungs troman bör dock thegn tyda på. Kanske den titel som kallas länderman då västgötalagen skrevs två hundra år senare är en motsvarighet. Och då är det en titel som på svenskt område bara finns i Västergötland. Men den kommer från Norge (lenderman). Det betyder inte att Västergötland var ett norskt ”lydrike.”

Men Löfving anser uppenbarligen att termen thegn måste ha inkommit via anglosaxiskan. Här i England och på de brittiska öarna syftar det på en hög troman till kungen. Minns Shakespeares Macbeth, där kontrahenterna är thanes. Macbeth blir till en början en thane av (grevskapet) Cawdor,men vill själv bli kung och mördar därför sin herre kung Duncan. Macduff, som är hämnaren är thane of Fife.

Det blir lite motsägelsefullt i Löfvings version eftersom den första vågen, den i ortnamnen Tegneby, anses tillhöra Harald Blåtands tid vid 900-talets mitt då det verkar mindre troligt med en inspiration från England. Nog var Harald en mäktig monark och gjorde anspråk som andra danska kungar på Norge upp till Lindesnes. I hans Danmark byggdes mycket riktigt mäktiga byggnadsverk, som de imponerande trelleborgar men utan någon nämnvärd medverkan av kyrkan eller skrivkonsten. Han påbörjade förvisso detta som hedning. Inget nämns t.ex. på Haralds berömda runsten i Jelling om någon dansk dominans över delar av Sverige, däremot över Norge.

Den andra vågen, runstenarnas vittnesbörd, verkar då mera intressant, eftersom Knut den Store onekligen var kung av England. Dessutom vet vi av runtexterna att åtskilliga män i det nuvarande Sverige, både i väst och i öst, och alltså inte bara i Västergötland, hade deltagit i hans expeditioner för att erövra England och fått lön för mödan. Egentligen är det väl här som Löfvings idéer har sitt bästa genomslag. I vad han kallar heterarki baseras ju riken, hierarkier, inte på territorialitet utan på personliga band mellan monark och tromän. För att organisera en expedition kunde varje kung med bud kalla på kontakter i vilket som helst av de nordiska rikena. Det betyder inte att dessa tromän skulle räknas som bara tillhörande en monark, ett rike. Det var också av intresse för den ”egna” monarken att genom dessa försäkra sig om en indirekt kanal till kollegan. Däremot innebär inte detta självklart att deltagarna hade givit upp sin lojalitet till sin egen förman och därmed ett nytt landområde ”erövrats,” i detta fall av Knut den Store.

Om utgången av det famösa slaget vid Helgeå och andra fragmentariska upplysningar vet vi egentligen mycket litet. Det kan ha lett till en tillfällig kris för sveariket, men det verkar knappast så av följande händelser att döma. Att Olof Skötkonungs binamn skulle betyda skattekonung och syfta på att han blivit tributpliktig och ha betalat skatt till Knut den Store är i bästa fall spekulation. Sigtunamynten ger ingen säker ledning. Men Olof kan ha brukat myntstämplar där den anglosaxiske myntpräglaren återanvände sådant som han var van vid, t.ex. det famösa rex ancol, som givetvis bör tydas som en korruption av rex anglorum, anglernas kung, inte ”kung av kullen,” d.v.s. Kinnekulle som lokalpatrioter hävdat. Inte heller regeringstiden för sonen Anund Jakob ger knappast några tecken till en försvagad maktställning. Vi borde ha fått veta detta på något sätt, tycker man. I stället förtäljer Adam av Bremen en helt annan historia omkring 1085. Det är inga detroniserade monarker som vi ser i Sveaväldet, vare sig Erik, kallad Segersäll, eller Olof. Där är det Erik som detroniserar Sven Tveskägg. Adam hade som kvalificerad informatör Sven Estridsen, senare dansk kung, som hade vistats i sju år hos sveakungen. Hans far, Ulf, hade deltagit i slaget vid Helgeå 1026 och vid återkomsten blivit mördad på uppdrag av Knut den Store. Enligt traditionen skedde detta efter ett schackspel i Roskilde där kungen fuskade. Han blev så arg när han förebråddes att han välte bordet. Historien blev allmängods i Norden: det är inte otroligt att det upp- och-nedvända schackspelet i Roskilde avbildas på en av de annars svårtolkade Överhogdalstapeten (nu i Östersund). Ulf lär ha svarat Knuts anklagelse om feghet i slaget, att han ändå kom till hjälp ”när svearna piskade er som hundar.” Märkligt nog påstås det också i andra sammanhang att Ulf slagits på de allierades sida, alltså Anund Jakob och Olav (den helige) Haraldsson mot Knut. Motsägelsefullt som det mesta annat!

Man kan ifrågasätta dessa dateringar av ortnamnens uppkomst. Däremot kan man knappast ifrågasätta runstenarnas. Bestickande är alltså att det finns så många aktuella krigarbeteckningar och titlar i ortnamn inklusive dem med Þ egn att man kan undra vilken kung de tjänade.

Den troligaste tolkningen av situationen är nog följande. Västergötland har då liksom i tidig medeltid haft en självständig ställning i förhållande till en centralmakt i Mälarlandskapen. Däremot är inga kungar omnämnda i landskapet, däremot lagmän. I denna fålla faller nog även de mångsidiga titlarna, som sven, karl, Þegn och dræng m. fl. I någon mån gällde denna ställning alla landskap i inlandet, som Dalarna, inre Småland, Norrland och Dalarna. Det vill säga dem som inte hade en egen kust med egen flotta. Förhållandet är med andra ord lösligt, men förmodligen fick man försvara sig själv i första hand över landbacken. Man kan jämföra med Gotland, men det blir ändå snett. Öns befolkning var tributpliktig i silver i Gutalagen både till sveakung och jarl och skulle vid bud sända sju ledungsskepp till sveakungen. Här liksom i Västergötland ledde lagmannen landet. Vad just Þ egnar tjänade till här och annorstädes vet vi inte.

Därmed är vi inne på en alldeles avgörande fråga: Löfvings upplinjering av den s.k. Norra leden. Denna sägs ha varit ett färdselsstråk där Danmark och kontinenten kunde kontrollera och dominera. Den markeras av Þ egn-stenar. Det betyder uppfinningen av en särskild del av Norden som Löfving kallar Gothia, ända upp till Mälaren. Den har inget annat stöd än det som Löfving själv ger den. I själva verket är det ju så, att de nordiska riken baseras på sjövälden. Sveariket finns etablerat efter hela Östersjökusten, inklusive Gotland, ända ned till och i varje fall tidvis inkluderande Blekinge. Det är på havet som förbindelselederna går mellan rikena. Den av Löfving så betecknade Nordliga leden finns i verkligheten. Men den kallas på fornnordiska Nor đ rvegr, den norra vägen eller leden, och är alltså grunden för det norska rikets namn, Norge. Så tydligt framgår sjöväldet där. Det är kusterna som kan domineras av en central makt, men i inlandet är formerna självstöpta, som kanske också i titeln Þ egn på runstenar och i det för Västergötland speciella ortnamnet Bragnum .

Det är en rik och fascinerande bild Löfving högst alternativa syn ger uttryck för. Men det är ingalunda något facit för vad vi faktiskt vet i frågan. Den schematiska karaktäristiken av olika samhällen och deras utvecklingshistoria ger ett föråldrat intryck. Historien är långt mera dynamisk, diskontinuerlig och levande.

Vad man kan säga allmänt är följande: Något lydrike har inte Västergötland varit. Men själva beteckningen är otidsenlig. Lydnad mot en stat lär man sig först långt, långt senare, och säkert mycket motvilligt. Det fanns inget ”rike” ens. Men inte heller var landskapet en integrerad del av sveariket. Landskapets befolkning stod på egna ben och förefaller tämligen fredlig. Sympatiskt nog verkar det knappast utmärka sig för våldshandlingar. Tvärtom, i medeltid påpekas i norska källor dess krigiska egenskaper vara relativt begränsade. Men under den norske kungen Magnus Barfots krigståg kring 1100 slår man dock tillbaka med framgång. Då får man hjälp av centralmakten, svearnas kung Inge. Några undantag far under vikingatiden västerut och österut på plundringståg. Andra far säkert på korståg senare. Det gäller då att fara från inlandet för att uppsöka respektive kust.

Eventuellt:

Jag kan inte låta bli att avsluta med några tänkvärda ord om just vikingatiden. De gäller nämligen en bra bit fram i medelid. Erik Lönnroth ger perspektiv även i detta så tidigt som 1947 i en recension a v Frans G. Bengtssons Röde Orm:

”Det är ett grant vittnesbörd skalderna ger om vikingatidens anda. Men det är enformigt, och dess innebö r d är hemsk. Bakom det praktfulla bildspråket ligger samma havsödslighet som i de sirade drakhuvudens tomma ögon. En värld där långskeppen vilade lika lit et som vind, vå gor och människors vinningslystnad.”

Knut den Store är inget föredöme. Inte heller övriga potentater. Sluta romantisera kring vikingatiden! Men inte var det bara en tid med rätt i spjutstångs ände. Det är våra oerhört begränsade källor som förvränger bilden. Vardagen var en reglerad tillvaro, b a ra av ett a n nat slag än skriftens långt senare uppenbarelse.