De orden kom från en elev som jag hade för många år sedan. En elev som jag gillade skarpt. Hon beskrev sig själv pricksäkert, hon var verkligen vanlig. Om vi pratar normalfördelningskurva så befann hon sig mitt i puckeln, på allt. Hon var lagom, normal och vanlig. Jag försökte peppa henne att fortsätta vara så där gött vanlig. Det är nämligen ganska ovanligt att vara helt vanlig. Vanliga människor är det bästa jag vet.

* * *

Hon var nöjd med det mesta och oftast glad, hon stack aldrig ut men var alltid uppskattad av sina kompisar. Hon presterade tillräckligt bra och fick aldrig kritik. Hon försökte lösa sina problem på egen hand så långt det gick men hade koll på sina egna behov och talade om när hon behövde hjälp. Hennes goda humör och fina vilja var på ett osynligt sätt till stor nytta för klassen.

Det där osynliga, det var det jobbiga, att bli tagen för given. När vi pratade berättade hon att hon hade varit hemma och varit sjuk. Nästan ingen hade märkt att hon var borta, det fanns till och med lektioner hon fått närvaro på eftersom hon alltid brukar vara där. Hon var inte tyst och blyg men hon jobbade på bra och tog inte så stort utrymme i klassrummet. Alla räknade med att hon gjorde som hon brukade. Ibland känns det nästan som att jag inte finns till sa hon.

* * *

Annons

Tonåring eller ej, det där är ingen rolig känsla att handskas med. Vanliga människor motiveras ofta av att vara till nytta för andra och när alla runt omkring tar en för given är det svårt att se vilken nytta en faktiskt gör. Det är lätt att börja tvivla då och byta strategi.

Jag skulle vilja säga att under mina 20 år i skolan är den största skillnaden att de vanliga eleverna har blivit färre, de som är lagom, normala och vanliga.

De högpresterande eleverna är fler och de presterar ännu bättre. De har problem med stress men är grymt duktiga på att bita ihop och fokusera. De svaga eleverna med låg motivation, svårt att fokusera och få hållbara förmågor är också fler och deras prestation kan göra vem som helst mörkrädd. Mitt emellan de här kategorierna fanns förr en stor, lugn och skön majoritet som på något vis balanserade hela gungbrädan. De vanliga finns fortfarande men de är färre och de driver gärna åt det ena eller andra hållet.

* * *

Jag vill slå ett slag för vanliga människor, de som inte har ett milslångt CV med uträttade bedrifter. De som inte är entreprenörer och projektledare och ser utvecklingspotential i allt. De vanliga människorna som lever sina liv i lagom tempo, de som gör så bra de kan eftersom det är så vi gör saker. De fina förebilderna, de som inte blir offer så snart det är något som bär dem emot, de som agerar med mer än sitt eget bästa i tankarna.

Det är de här människorna som får ett samhälle att fungera på riktigt. Nästa gång du ser en vanlig människa göra sitt vanliga, passa på att uppmärksamma hur tacksam du är att det faktiskt sker. Att vara osynlig är förödande för arbetsviljan.