Tre spelare har lämnat Tranås AIF och Troja-Ljungby för att de inte mår bra.

Och det inom loppet av en vecka.

I vår koncerns spridningsområde så har flera spelare lämnat olika klubbar för att de inte mår toppen.

Enligt en undersökning från Gymnastik och idrottshögskolan så har 30 procent av elitidrottarna mått dåligt psykiskt i samband med sin idrottsutövning.

– Man blir bedömd efter prestation och ishockey på elitnivå är en ganska tuff miljö. Att man mår dåligt handlar ofta om egna förväntningar som inte uppfylls, säger Troja Ljungbys klubbchef Daniel Håkansson.

Upplever du att det är fler som kommer ut med sin ohälsa nu jämfört med förr och tror du det finns ett stort mörkertal när det kommer till att våga prata om att man mår dåligt?

– 30 procent är ju en hög siffra. Jag kan inte svara på om det finns ett stort mörkertal. I vår klubb så har vi regelbundna samtal med spelarna för att försöka få dem att öppna sig och berätta hur de känner. Min känsla är att de flesta mår bra och trivs här.

Men ni hade två spelare som lämnade inom kort tid?

– Det är ovanligt. Sedan är det en annan sak tycker jag, när man börjar diskutera rollen i laget och speltid. Det finns dock en skillnad i att må psykiskt dåligt och att inte må bra på grund av sin situation i laget beträffande roll, speltid med mera. Vi har en regelbunden dialog med våra spelare. I de fallen du refererar till har spelarna fortsatt att spela, men i andra klubbar. Det är nog mer att de inte fick ut det de ville speglat mot sina egna förväntningar. Det är en press att spela på den här nivån och det kan bli en prestationsångest av det.

Annons

Mentale coachen Martin Blom som är aktiv i vårt spridningsområde tycker att det finns ett tränarproblem, att när en spelare från nya generationen söker upp äldre tränare och säger att de inte mår bra och vill prata, så kan spelaren ofta få höra att ”jobba mer” eller att tränaren förminskar problemet, känner du igen den problematiken?

– Jag tycker att det är fel att generalisera tränare efter deras ålder. Det finns olika typer av tränare precis som det finns olika typer av spelare som hanterar möten på olika sätt. Svårigheten är att möta spelaren på rätt sätt ur spelarens perspektiv. Jag ser inget problem med att om man inte trivs i miljön, laget eller inte har förtroende från tränaren: att man då söker sig till en annan klubb där man får de bitarna man vill ha. Man säger att man mår dåligt och det gör man väl på ett sätt. Men problemen upphör när man får en ny miljö och annan tränare. Det händer ganska ofta att spelare byter klubb av olika anledningar och skäl. Det är svårt att säga hur många som mår dåligt av att de inte får spela eller mår psykiskt dåligt av andra orsaker.

Men oavsett vad man mår dåligt av så mår man ju dåligt. Ni och era tränare har inga problem att prata om de här sakerna?

– Nej, det tycker jag inte. Att det är ett tränarproblem får stå för den mentale coachen. Vi jobbar med regelbundna samtal med alla spelare. Att spelare vill lämna för att fortsätta sina karriärer och få individuell utveckling någon annanstans tillhör branschen.

Relaterat: Mental coach: "Tränarproblem bakom ohälsa"

Kan ni vara självkritiska?

– Självklart har vi analyserat vad vi gjort och inte gjort och vad vi kunnat göra bättre för att få spelarna att trivas i sin situation.

Har ni någon nedskriven plan för hur ni ska förebygga ohälsa?

– Nej, vi har ingen nedskriven plan. Vi har som sagt regelbundna samtal med våra spelare där vi checkar av hur de mår i hockeyn och vid sidan av.

Med risken att generalisera, men för att kunna undersöka saken tycker du att den nya generationen är mer öppen och vill prata mer om hur de mår?

– Ja, det upplever jag. Det har ju förekommit tidigare också men det är nog vanligare att man pratar om det idag.

Vilken typ av tränare och ledning behövs för att kunna möta en ny generation och har ni ett ledarskap som kan möta det?

– Ja, det tycker jag. Vi behöver ett tydligt ledarskap, där vi har en regelbunden dialog med spelarna.

Taif:s klubbchef Stefan Fransson framhåller vikten av att våga prata om att man mår dåligt. Något som han försöker göra med sina spelare.
Foto: Fredrik Sandquist

Även inom Tranås AIF tas ämnet på största möjliga allvar och Stefan Fransson som är klubbchef menar att det inte räcker med att jobba med det i a-laget.

– Vi försöker alltid jobba med frågan om att man ska må bra inom vår verksamhet. Det gäller inte bara spelarna i a-laget utan i hela föreningen. Vi försöker få alla att må bra, trivas och vi försöker se alla, förklarar han.

Upplever du att det är en skillnad på spelarna nu jämfört med förr eller vad beror det på att fler går ut med att de mår dåligt?

– Den nya generationen är ju lite annorlunda. Den ställer andra krav än vad man gjorde förr. Är man missnöjd med sin speltid eller roll i laget så går man in till tränaren och säger det medan man förr kanske knöt näven i fickan och försökte ta chansen när den uppstod. Det gör att spelarna i större utsträckning kan vara missnöjda och inte trivas i laget nu jämfört med vad det var förr. Men för mig är inte det samma sak som psykisk ohälsa, det är mer att man inte trivs i just den situationen.

Men ni har inga problem att prata om det här om det skulle dyka upp en spelare som säger att han mår dåligt?

– Nej, absolut inte. Vi vill så klart prata om det för det är ju jätteviktigt för oss att vi inte har några killar som går runt och mår dåligt. Det viktigaste är att det kommer fram och man vågar prata om det, vi vill gärna hjälpa till men vet vi inget är det svårt.

Vad gör ni om någon skulle må dåligt då?

– Skulle det hända så får ju vi sätta in alla resurser vi kan. Skulle vi hamna i ett sådant läge så vill ju vi göra det bästa vi kan för att hamna rätt givetvis. Då kanske vi får ta in någon utifrån men vi har ingen skriven plan utan det är från fall till fall.

Läs del 3 och 4 i "Wash out ohälsa" imorgon lördag.

Relaterat: Mental coach: "Tränarproblem bakom ohälsa"