Det definitiva i dödsstraffet fick en att undra över möjligheten att platsen också besudlats av blodet från oskyldiga. Även om man också skyndade så snabbt man kunde förbi lockade också ilningen av obehag. Chansen var stor att man måste passera eftersom platserna låg längs större vägar, där de avsiktligt placerats just för att ses.

Jag har själv studerat galgbackar i samband med placeringen av offerkast, högar där man lagt kvistar, grenar eller stenar, ibland något annat, enligt min uppfattning för att avvärja gengångare. Dessa kast eller varp är registrerade som fornlämningar och ligger överallt längs gamla vägar. Även när vägen försvunnit kan de visa var den gått. Kasten utmärker i detta fall platsen för galgen eller stupstocken. Ibland visar de också på en vilplats med den dödsdömde på väg dit. De kan också kopplas i folkminnet med det mord som sägs ha skett där andra offerkast ligger. I samband med en sådan plats på gränsen mellan Sils och Skälvums socknar i Västergötland, det vill säga också på en gräns mellan Kinne och Kinnefjärdings härader, nämner min sagesman Einar Björe följande: ”Man uppsökte ej i onödan galgbacken. Om man hade sina vägar däråt påskyndade man gärna stegen för att komma fort förbi. För att skydda sig mot gasten och det ondas makt kastade man alltid en sten eller en trädgren på det ställe där de olyckliga offren för en hård tids rättvisa lågo nödtorftigt nedgrävda. Så växte det efterhand upp väldiga högar som alltid försågos med nytt material av de förbipasserande.” I samma bygd nämns avrättningsplatsen Galgbacken –med både galge och stupstock- på Råda ås vid Lidköping som också försetts med ett offerkast. Då befinner vi oss mellan Kållands härad på vars ting domen föll, och staden Lidköping och dess rådstuga.

Annons

Götene, nära Bölaholm
Foto: Christer Westerdahl

Gammalt kast

När man söker närmare på vissa kast finner man ibland en sådan plats i närheten. Ett exempel var kastet, kallat Galggriman, vid Hallsta, Romfartuna, Västmanland. Här låg Norrbo härads gamla avrättningsplats. Etnologen Carl-Martin Bergstrand kunde redan 1938 urskilja en kategori av offerkast i Värmland som knöts till sådana platser. Enligt gammal tro dröjde där de avrättades andar kvar, egentligen oavsett om de begravts på platsen.

Offerkast längs gammal väg med förhistoriska gravar i närheten. Här kastas fortfartande kvistar och grenar. Gotland.
Foto: Christer Westerdahl

De grundläggande ideerna om placeringen av avrättningsplatserna, som de förmedlats till oss, är ganska belysande.

Vår historia

Christer Westerdahl, professor emeritus, ger en historisk tillbakablick på Skaraborg.

Vår historia

Christer Westerdahl, professor emeritus, ger en historisk tillbakablick på Skaraborg.

De skulle alltid förläggas till vägen vid en gräns mellan socknar eller ännu hellre mellan härader. På så sätt skulle varje socken undvika att besudlas av en så ohygglig plats. Det andra motivet, som inte var mindre viktigt, var att risken för hemsökelse av gengångare skulle minskas betydligt: den avrättade visste ju inte vilken socken han tillhörde.

Läs mer: Brödet som blev till sten

Läs mer: Hertigen och horsbrottet

Men då skall man minnas att det tidigt, inte minst under medeltiden fanns en rakt motsatt uppfattning, nämligen att avrättningsplatsen inte alls skulle förläggas till en avlägsen avkrok av vägen. Den skulle vara vitt synlig och gärna i ett öppet landskap nära en stad eller på en ö vid en viktig hamn. Åsynen av den hängde brottslingen –och de kroppar som tillhörde eventuella kollegor- med sötaktig och obehaglig lukt, flugsvärmar och flaxande korpar skulle länge verka på de förbifarandes samveten till skräck och varnagel.

Galg och stegel

Det kan uppfattas som en princip att galgbackar låg längs vägar som fört till tingsplatser, eller vid sjöleder. I det senare fallet gäller det mest inlopp till städer med öar som då ofta kallas Tjuvholmen. De kan också utmärkas av något namn på Galg-, eller Stegel-, vilket också kan syfta på `gistgårdar´ i fiskelägen etc. Ett offerkast kallas mycket riktigt Stegelröset i Sundborg, Dalarna.

Seden att exponera den avrättades kvarlevor hade märkbart mattats mot 1800-talet. Tidigare var det vanligt. För att ta ett exempel for 1594 oslobiskopen Jens Nilssøn förbi Galgeberget i Munkedal, Bohuslän, då en del av hans kyrkliga jurisdiktion. Där fanns då kvarlevorna av en styckad och steglad man som dödat en präst. Det fanns då ytterligare en galge relativt nära Foss kyrka i samma socken. Några vittnesmål från senare resenärer kan anföras, båda från Ångermanland, och i någon mån Västerbotten:

Läs mer: Sökandet efter guldet i Hornborga

Läs mer: Historien om Hornborga

Från sin resa 1799 rapporterar den engelske resenären Clarke:”...men i en skog, vid vägkanten, överraskades vi för första gången av de enda vittnesmålen om grova brott och straff som vi sett sedan vår ankomst till Sverige. De bestod av tre furustockar, med avslagna grenar och kvistar; ovanpå vilkas toppar tre hjul var fästa, som steglar, för att ställa ut det styckade liket av en missdådare, i tre skilda delar, hans huvud satt på ett av hjulen, hans kropp på ett andra, och hans högra hand på ett tredje. Denne man hade, framgick det, begått mord; men om hans namn eller ursprung, eller vad som helst annat än de speciella omständigheter kring det brott för vilket han bestraffats, kunde vi inte få några upplysningar.”

Stegling på Skuleskogen i Ångermanland 1799. Teckning från Skule-skogen där ett "groft och ohyggligt brott" straffades.

Tydligen skedde flera avrättningar på denna plats. Petrus Læstadius, bror till Lars Levi, och som dog som präst i Vibyggerå, vittnar:

Läs mer: Han fick sin kraft av trollhjulet

Läs mer: Ett kok stryk och tjärad sill

”För den som reser igenom Norrland, utan någon vidare forskning, än uppmärksamhet på de föremål, som förete sig vid sjelfva den landsväg han passerar, bör det vara en företeelse värd att anmärkas, att han i Westerbotten finner på åtskilliga ställen afrättsplatser, med stegel och hjul och den ohyggeliga anblicken af uppspikade människokroppar, men i Ångermanland ingen.

Endast på Skule-skogen, som skiljer norra Ångermanland från det södra, är en afrättsplats. Der hallshöggs och begrovs, om jag minnes rätt, 1818 en man , som kärlekens furier drefvo att mörda den han älskade, emedan han icke sjelf kunde få henne och icke unnade henne åt en annan. Om honom sjunges en folkvisa i orten. Något annat groft och ohyggligt brott har jag icke hört af i Ångermanland.” Senare berättar Læstadius att visan diktats av en blind poet känd i bygden med namnet Jonas Röden.

Spår av galgar

Ofta var avrättningsplatserna dubblerade i samma område för olika typer av ändalykt. Dels fanns galgen för hängning, dels stupstocken. Dessa kunde ha upp till något eller några hundratal meter mellan sig. Därför kunde offerkast avse någon av dessa men förefaller sällan utmärka bägge två. Spår av galgen kan ses av gropar i jorden, oftast tre som stått i en triangels hörn. Stupstockens plats är nog osynlig. Andra gropar i trakten kan visa på gravar.

Läs mer: Ättestupan - ruffel och båg

Läs mer: Hästaflåtten - något i hästväg

Förutom själva platsen där avrättningar hade skett kunde alltså säkert de omarkerade gravarna för de hängda eller halshuggna vara aktuella för offerkast. Ibland låg gravarna direkt under galgen eller i närheten. Men ibland fördes kvarlevorna ut i skogen. Och de fungerade inte bara som föreställningar om en viss plats. Det kunde förekomma att offerkast lades upp vid platsen. Jag har gissat att även stenlabyrinter kunde läggas upp, i den mån de nu ansågs ge skydd mot gengångare. Kanske en till synes annars omotiverad plats med en dylik markering kan ha utmärkt en grav med detta innehåll?

Läs mer: Bjurums kyrka och dess hemligheter

Läs mer: Sparlösastenen - rapport från en invasion?

I samma kategori kommer gravar för självspillingar, sådana som själva tagit livet av sig. Dessa var särskilt fruktade för genfärd. Liksom avrättade de kunde också grävas ned utan ceremonier i kärr och moras. Ibland sägs de ha begravts på samma plats som dessa. Denna nesliga form av begravning hade ett särskilt ”liturgiskt” namn, sepultura asinina, av lat. asina, åsna. På sådana ställen ansågs gastar oundvikligen grassera.

Kast eller varp efter Pilgrimsstigen mot Nidaros i Trysil, Norge.

Annika Sandén har i sin nya bok om bödlar i 1600-talets Sverige påpekat allvaret i gengångartron kring avrättningar, inte minst efter reformationen. Att man vanställer kvarlevorna vid stegling och dylikt eller t.ex. i graven skiljer på huvud och kropp m.m. har till bakgrund inte bara ett tänkbart försök att försvåra deras återsamlande inför Yttersta Domen utan det högst aktuella behovet att göra dem maktlösa som gengångare. Tyvärr räckte det inte alltid. I berättelserna uppträder sådana döda- och för övrigt även andra- utan huvud!

Läs mer: Sanningen bakom Hastings

Läs mer: Han fångade tjuven med magi

.