Sanning.

Ett ord jag funderat mycket på den senaste tiden, i synnerhet efter dokumentärserien om fallet Kevin som sändes för en tid sedan och som många säkert sett eller åtminstone hört talas om. Själv har jag inte kunnat släppa den. Detta var något av det vidrigaste och viktigaste jag upplevt och att det är samma ”minnesexpert” som är inblandad även i Fallet Quick är mer än obegripligt. Men det är inte dessa rättsskandaler jag ska fördjupa mig i nu, även om jag är intresserad av kriminologi är jag ingen expert.

Och påstår mig heller inte vara det.

Sant eller falskt, det låter så enkelt, skillnaden borde vara självklar.

Eller?

Jag tänker på ett barndomsminne som jag nyss påminde brorsan om, jag skrattade när jag återberättade, den där jävla cykeln vi byggde hemma hos mormor och morfar, hur tänkte vi?

Får svaret: det var ingen cykel, det var en lådbil.

En kontring som egentligen inte borde spela någon roll, men det gör den. Svaret välter helt omkull min bild av den där sommardagen, eller inte helt, att vi byggde något minns jag ju, men detaljerna, de hänger inte riktigt med, och storebrorsan är tre år äldre och borde därför minnas saken tydligare.

Borde.

Men kan chansen finnas att också hans minnesbild hunnit möbleras om, det här var ju längesedan? Och skulle det kunna vara så att hans starka minne snarare beror på att han, till skillnad från mig, kanske fått händelsen berättad för sig och därmed tror att allt hämtats från ens egen minnesbank?

Och i så fall, minns den eventuella personen som eventuellt berättade om händelsen helt rätt?

Chansen att brorsan ändå sitter på sanningen här måste, oavsett dessa spekulationer, ses som större än min. Därför lägger jag mig reflexmässigt. Det är väldigt intressant hur lätt det är att sluta lita på sina egna minnen, sin egen sanning, när man möter en auktoritet.

Han var åtta år och jag fem, siffrorna blir en hockeymatch.

Åtta mål är mer än ändå mer än fem.

Händelsen får mig också att fundera på hur långt min storebror kunde ha ljugit för mig, för att ja, jävlas lite? Hur många detaljer om den där cykeln, förlåt, lådbilen, skulle han kunna häva ur sig, den hade tio hjul, det satt en uppstoppad räv i passagerarsätet, innan jag skulle hejda honom med ett nu ljuger du!

”Ljuger? Du var ju med? Minns du inte?”

Ett sådant svar på skulle gissningsvis få mig att backa igen, jag var ju med.

Det är sant.

Och vittnet verkar ju så säker.

Förtvivlat skulle jag försöka komma ihåg den där jävla räven, det låter ju onekligen som något som vore värt att komma ihåg, de tio hjulen också, men så funkar inte minnen, man minns lite här, lite där. Ibland består de dessutom av situationer som tusen gånger bevittnats enbart på foton, vilket ofta bidrar till att man tror sig minnas stunden.

Det känns ju så sant.

En annan aspekt av sanningen, eller snarare det totala nonchalerandet av den, är mitt jobb.

Som författare ljuger jag dagligen.

Visst ligger jag nära sanningen när jag skildrar något jag själv upplevt, men nära skjuter ingen uppstoppad räv, händelsen jag beskriver har inte hänt, inte exakt så.

Och är det inte exakt så, är det ingen sanning.

Sanning ska ske bortom allt rimlig tvivel.

Ibland kan jag tänka på böcker jag skrivit, i synnerhet när det gäller tillbakablickar till karaktärens barndom, och på riktigt fråga mig, har detta hänt mig också? Eller är det något jag bara hittat på? Sant eller falskt, det låter så enkelt, skillnaden borde vara självklar, som sagt, och i synnerhet när det är jag som skrivit texten.

I dessa fall är det väl ofta både och.

Och i mitt yrke spelar sanningen ändå ingen roll, då det är det snarare en fördel att kunna ljuga, ett vackrare ord, fantisera.

Men.

I andra situationer är dessa gränszoner livsfarliga, där måste man ha bevis. När risken finns att förstöra människors liv genom påstådda sanningar, kan det inte vara både och. Då måste man vara jävligt säker på om det fanns en uppstoppad räv i passagerarsätet på där lådbilen eller inte, oavsett hur många som kräver att sanningen snabbt ska fram.