Inte mindre än 26 runstenar omnämner svear fallna i detta vikingatåg österut med sin anförare Ingvar, möjligen finns det flera utan att ledaren nämns. Av de säkra finns 17 i Sörmland, 11 i Uppland, 2 i Västmanland och 2 i Östergötland. Sedan länge har tåget med rätta förknippats med hjälten i en sen isländsk fornaldarsaga från 1200-talet, Ingvar den vittfarnes saga.

Vår historia

Christer Westerdahl, professor emeritus, ger en historisk tillbakablick på Skaraborg.

Vår historia

Christer Westerdahl, professor emeritus, ger en historisk tillbakablick på Skaraborg.

Det framgår där att det var under kung Emunds tid, vilket bör avse början av 1040-talet. Ingvar själv bör ha varit nära befryndad med den gamla kungaätten, Ynglingarna, var siste representant på tronen just var Emund. Han var frilloson till Olof Skökonung och företräddes av sin halvbroder Anund Jakob som dock var född i så kallad äkta säng. Men problemet är att Ingvarssagan innehåller så många legendartade och svårförstådda element att det har varit svårt att reda ut hur och var resan hade gått.

Läs mer: Brödet som blev till sten

Läs mer: Hertigen och horsbrottet

Litterärt är den inte heller särskilt intressant. Att den slutade i en tragedi måste dock ha varit tydligt. Sagan uppger att man till en början haft god medgång, färdats med trettio skepp eller båtar och gått i strid med framgång, träffat på en vacker drottning som i sagan kallas Silkisif, men att kvinnor (kan möjligen tolkas annorlunda) förgiftat större delen av styrkan till slut, inklusive Ingvar som liksom de övriga dött och begravts i det främmande landet. Styrkan kan inte ha varit alltför obetydlig, med tanke på antalet kända runstenar. Det måste ha varit många som aldrig ihågkommits i text på någon runsten.

Annons

Besvärlig väg

Arkeologen Mats Larsson publicerade redan under 1980-talet en annan uppfattning än de då gängse som framförallt sökt källor om varjagiska legotrupper ungefär vid denna tid i trakten kring Kaspiska havet och längre österut. Varjager är den ryska versionen av det nordiska väringar. Araberna talade om warank eller majjus (som egentligen betyder hedningar). Larsson gjorde det troligt att man tagit sig fram med lätta, mindre båtar, i enlighet med sagans uppgifter om att båtarna bars över land och firades uppför klippor. Sagan säger att man först vistades en längre tid i Novgorod eller Kiev. För att undvika de krigiska nomadstammarna vid Volga eller Dnjepr kan man sedan, reflekterar jag, ha valt en annan väg, troligen över Don till Svarta havet, men det är osäkert.

Läs mer: Bjurums kyrka och dess hemligheter

Läs mer: Sparlösastenen - rapport från en invasion?

Larsson tror på Dnjepr med anledning av forsar som tycks nämnas. Vidare skulle man enligt Larsson ha gått efter norra Svarta havet mot Georgiens nuvarande kust till floden Rionis mynning, och så långt uppför denna och dess mindre bifloder, att man sedan kunde dra eller bära båtarna över till den stora floden Kura (georgiska Mtkvari). Vidare tog man sig längs denna hela vägen till Kaspiska havet. Det är en besvärlig väg på många sätt, med kraftig ström och mödosam landtransport en lång sträcka, upp till ca 900 meter höjd över havet.

Kura inne i Tbilisi.

Men även andra har tagit denna väg både före och efter Ingvar. Det är också en gammal handelsväg, med eller utan båtar. Färden förutsätter också goda relationer med områdets härskare och deras folk. Sådana beskrivs också i sagan, inklusive drottning Silkisif. Hon bör ha haft sitt uppehåll i den dåvarande huvudstaden Kutaisi i landet Kolchis. I närheten ligger Bashi där en georgisk krönika säger att tretusen varjager förlagts. I fortsättningen rinner Kura förbi Georgiens nuvarande huvudstad Tbilisi, där kung Bagrat IV befann sig. Denna del av landet kallades Iberien eller senare i georgisk form Kartli. Om det är Bagrat IV kallas han Julfr i sagan. Med denne skulle Ingvar ha avtalat militärt stöd mot kungens bror, kallad Bjolfr, som gjort uppror.

Läs mer: Sanningen bakom Hastings

Läs mer: Han fångade tjuven med magi

En verklighetsbakgrund kan här ligga i den georgiska krönikans Liparit som utmanade kungen med bysantinskt stöd för att sätta kungens halvbror Dimitri på tronen. En rad mera eller mindre dramatiska händelser refereras i sagan, med okänd men inte alltid orimlig bakgrund. Så småningom verkar man dock ha kommit ned i Kaspiska havet och efter hand ha vänt tillbaka. Nu fick man användning av vapnen först i enlighet med avtalet, men även efteråt, då kungen tydligen angrep dem. Efter slaget skedde episoden med kvinnorna då många av svearna skall ha dött. Några kom enligt sagan att återvända till hemlandet, besättningar i kvarstående 12 skepp, som dock uppges ha spridits av osämja. En ledare, Valdemar (Vladimir?), seglade fel och hamnade i Konstantinopel. Två övervintringar nämns under resan, och dessutom räknas en sådan i Gårdarike i Ryssland både på ditfärden och på vägen hem. Skulle man tro på uppgifterna förefaller det troligt enligt Larsson att färden ägt rum under åren 1036-41. Med en avslutande tillbakaresa kan de överlevande kanske ha varit hemma något senare.

Resan på nytt

Georgien har ett språk som är mer eller mindre unikt. Det står i varje fall utanför den stora gruppen av indoeuropeiska språk. Men idag finns de viktigaste källorna också översatta till engelska, genom ett verk som på georgiska kallas Kartvelis tschovreba, utgivet 2014. Landets kanske främste medeltidshistoriker Roin Metreveli har dessutom det relevanta citatet om varjager i sin utmärkta bok The Golden Age (2010) om medeltidens Georgien. Det är faktiskt så, att det citatet vi söker fortfarande är lite osäkert att tolka. Å andra sidan är detta det enda vi har. Visserligen finns ett större antal varjager nämnda och de kunde tyda på väringagardet i Konstantinopel, där genom åren tusentals nordbor tjänstgjort.

Läs mer: Han fick sin kraft av trollhjulet

Läs mer: Ett kok stryk och tjärad sill

Men med kännedom om att rebellen Liparit stöddes av Bysans och att kungen fick stöd av de nämnda varjagerna verkar det troligt att de identifierades som varjager (varagni) utan att tillhöra yxbärarna i kejsarens garde. De bör då stamma från Skandinavien, fastän de tagit vägen från Gårdarike. Även i Novgorod och Kiev fanns nordbor i furstarnas tjänst, och på så sätt är identifikationen klar för georgierna. Möjligen är den det också för oss sentida betraktare?

Båten förtöjd vid Rioni
Foto: Gunilla Larsson

I varje fall var Larssons teori så pass spännande att det ganska nyligen utfördes en experimentell resa i båt för att pröva idén. Detta skedde i samarbete mellan svenska och georgiska forskare. Initiativtagaren och arkeologen Gunilla Larsson vid Uppsala universitet har 2013 publicerat övervägandena om och resultaten av expeditionen. Den utfördes med ett nybygge av en av de bevarade mindre båtarna från Gokstad i Norge, en sexäring, om 9,75 x 1,86 m, kallad Himingläva. Det ger en lätt båt om ca 350 kg. Frågan är dock om typen var skandinavisk eller rysk. Färden startade ju i Gårdarike. Där tillverkades ofta lätta stockbåtar åt ruserna vid deras färder söderut.

Kristna riken

Frågan om det finns spår av Ingvarståget i Georgien eller annorstädes i trakten har ännu inte kunnat besvaras säkert. En massdöd i ett koncentrerat område borde ha givit upphov till gravhögar av skandinavisk modell. Typen blev dock känd från en ort som heter Simoneti längs en av de mindre flodvägarna längs Kvirila och provundersöktes men utan några säkra belägg. Men det ges många andra spännande ingångar för framtida forskning i samarbete mellan georgiska och svenska forskare.

De nämner tåget

Följande runinskrifter i Sverige omtalar säkert Ingvarståget:

Sö 9 (Lifsinge, Dillnäs..

De nämner tåget

Följande runinskrifter i Sverige omtalar säkert Ingvarståget:

Sö 9 (Lifsinge, Dillnäs), Sö 96 (Jäders kyrka), Sö 105 (Högstena, Kjula), Sö 107 (Balsta, Kloster), Sö 108 (Gredby, Kloster), Sö 131 (Lundby, Lid), Sö 173 (Tystberga), Sö 179 (Gripsholm), Sö 254 (Vansta, Ösmo), Sö 277 (Strängnäs, domkyrkan), Sö 279 (Strängnäs, domkyrkan), Sö 281 (Strängnäs, domkyrkan), Sö 287 (Hunhammar, Botkyrka), Sö 320 (Stäringe, Årdala), Sö 335 (Ärja ödekyrka, Åker), Sö 278 (Strängnäs domkyrka), Sö 360 (Bjudby, Blacksta), Södermanland alltså tillsammans 17, U 439 (Steninge), U 644 (Ekilla bro), U 654 (Varpsund), U 661 (Råby), U 778 (Svinnegarns k:a), U 837 (Alsta), U 1143 (Tierp), U 513 (Rimbo k:a), U 540 (Husby Sjuhundra k:a), U 785 (Tillinge k:a), Uppland sammanlagt 10+1 (nedan), Vs 19 (Berga, Skultuna), Vs 1 (Stora Rytterne k:oruin), Västmanland alltså 2, Ög 145 (Dagsbergs k:a), Ög 155 (Sylten, Styrstad), Östergötland alltså ytterligare 2, plus åtminstone en nyfunnen nära Arlanda i Uppland.

Bagrat IV regerade åren 1027-1072 och blev till slut i stånd att göra upp slutgiltigt med sin bråkige vasall Liparit. Den senare togs tillfånga av lojala riddare och tvingades gå i kloster 1058. Det syfte för vilket Ingvarstågets varjager troligen hade kämpat segrade alltså. Men antagligen var de för det guld som omtalas på Gripsholmsstenen beredda att ta dens parti som gav dem mest. Legosoldater fungerade så i alla tider. Men väringarna i Konstantinopel var i gemen kända för att vara obrottsligt trogna den kejsare som de hade svurit trohet.

Frågan är hur de uppfattade tiden i Georgien. De befann sig då i ett kungarike med egen kyrkoorganisation, eget alfabet och mycket eget språk. De var förmodligen själva kristna på en relativt primitiv nivå. Men runt sig såg de effekterna av en av världens äldsta kristna nationer med talrika stenkyrkor. Många andra byggnader var också av sten.

Läs mer: Sanningen bakom Hastings

Läs mer: Han fångade tjuven med magi

I själva verket var grannriket Armenien den allra äldsta kristna staten i världen, från 301 och bara några decennier senare följde Georgien i spåren. Kristendomen blev formellt statsreligion i romarriket först omkring 380. De båda grannstaterna i Kaukasus var starkt involverade i varandras affärer. Ibland härskade furstar med georgiskt ursprung, ibland med armeniskt. Den georgiske kungen Bagrat IV stammade själv från en ätt av armeniskt ursprung. Båda rikena upplevde storhetstider men fick kämpa mot övermäktiga motståndare.

Bysans välde i Anatolien föll 1071 i katastrofen vid Manzikert då kejsaren blev fånge hos seljuk-turkarna. Trots att Bysans ofta besvärande hade lagt sig i sina grannrikens inre angelägenheter betydde det att balansen upphävdes definitivt också i Kaukasus. De två mindre staterna överlevde ändå, fast ofta under främmande härskare. Den siste georgiske kungen fick avgå 1798 då det georgiska riket blev en del av Ryssland. Hans ättlingar fick då hertigars rang i Tsarryssland. En av de senare bagratiderna, alltså samma kungasläkt som Bagrat tillhörde, var den ryske generalen Pjotr Bagration som 1809 tog Åland från Sverige genom en marsch över isen från det finska fastlandet. Historien ger oss många märkliga grimascher...