En vanlig missuppfattning avspeglas av begreppet grottmänniskor. Det har nämligen aldrig funnits människor som bebott grottornas inre delar.

På sin höjd har man ibland skyddat sig mot nederbörd och vind i ett överhäng och byggt små hyddor och eldstäder därunder. På franska kallas överhänget abri. Dialektalt finns i det berömda Dordogne i Frankrike beteckningen cro, som i Cro-Magnon, där rester av några av de äldsta moderna människorna blev funna.

Det var bara vid tillfälliga besök, säkert mycket korta, som man målade i de inre delarna av en grotta som i Sydfrankrike och Spanien. Men vi kan vända på steken. Det finns däremot människogrottor, det vill säga sådana naturliga håligheter som utnyttjats av människor i alla tider för olika ändamål, även om man inte bott i dem. De flesta har utnyttjats som gömslen, ibland av föremål och olika livsmedel, t.ex. undan en väntad fiende vid krig. Eller också kan människor själva ha gömt sig i dem, också ogärningsmän, eller sådana som ville undgå utskrivning och därmed krigstjänst. De ger en liten del även av vår nordiska kulturhistoria. Och upptäckter är fortfarande att vänta.

Vår historia

Christer Westerdahl, professor emeritus, ger en historisk tillbakablick på Skaraborg.

Vår historia

Christer Westerdahl, professor emeritus, ger en historisk tillbakablick på Skaraborg.

Eftersom grottor är skyddade av berget kan man i dem kanske finna spår av mänsklig närvaro från tiden före den sista istiden, ja, kanske ännu längre tillbaka. Vi kan då befinna oss mer än 120.000 år tillbaka, i den paleolitiska stenåldern. En sensation var på 1990-talet fyndet av ett lågt överhäng i Österbotten i Finland, Varggrottan eller Susiluola, där man ansåg sig ha funnit stenar med tydliga tecken till bearbetning. Även om detta är omdiskuterat finns potentialen fortfarande. Jag vet att gamle landsantikvarien i Skaraborg, Sven-Axel Hallbäck, tidigt var inne på tanken i samband med Onda Hålorna på Halleberg.

Annons

Målningar och streck

Även i Norden finns faktiskt grottmålningar. Dessa grottor finns längs den norska kusten i Nordland, ända upp till Lofoten. Åtminstone ett dussin är kända. De ger en annan aspekt på håligheterna. Inne i mörkret, oftast på övergången mellan naturligt ljus från öppningen och totalt mörker i det inre har man fått utlopp för sin ambition att måla religiöst laddade symboler. Men de är svårtolkade och består bara av enkla streckfigurer, mest människor. Den röda färgen består av järnockra. Förutom figurerna finns bara i något enstaka fall rester av mänskligt uppehåll i dessa grottor. Dateringen är allmänt bronsålder (ca 1500-500 f.Kr.). Men längs hela den norska kusten finns hundratals andra grottbildningar med överhäng där arkeologiska urgrävningar givit ganska rika fynd.

Läs mer: Brödet som blev till sten

Läs mer: Hertigen och horsbrottet

En speciell fördel är att i skyddet av grottans tak kunnat bevaras sådant som inte påträffas utanför grottorna, som talrika föremål av den. Man kunde i framtiden också vänta sig någon form av textilier eller spånad eftersom vi då i de flesta fall befinner oss i järnålder, ibland senare (ca 500 f.Kr. till historisk tid).

Kulturhistoriska grottor i Sverige behandlade i min bok 1982.

Få "människogrottor"

I Sverige och resten av Norden är ”människogrottor” sparsamt förekommande. Åtskilliga ortnamn vid olika berg visar dock på dem, som Rövarberget, Hålberget, ibland finns det samiska Kani´i i förleden, som syftar på vittran. Övernaturliga varelser har nämligen alltid ansetts ha sitt tillhåll där. Ofta har grottorna setts i folktraditionen som ingångar till underjorden. Annars knyter man dem ofta till kända traditionsdominanter i bygden, snapphanar i Skåne, historiska gestalter som Dacke i Småland, eller rövaren Österberg i södra Västergötland. Nästan alla är blockgrottor och kan ha bildats i sättningar i berggrunden vid slutet av istiden. I Sverige finns inga kulturhistoriskt intressanta grottor i kalksten med droppstenar och dylika bildningar som bildats genom vattenströmning.

Den mest kända boplatsen i ett överhäng är grottan Stora Förvar på Stora Karlsö vid västra Gotland.

Den mest kända boplatsen i ett överhäng är grottan Stora Förvar på Stora Karlsö vid västra Gotland. Det är en strandgrotta i kalksten som gröpts ur av havet. Här grävde man sig igenom fem meter kulturlager i början av 1900-talet. Det har visat sig att flera grottor på Stora Karlsö i profil påminner mycket tydligt om Stora Förvars utseende före utgrävningen. Det finns alltså en potential till flera boplatser, även om dessa är mindre än Stora Förvar.

Läs mer: Bjurums kyrka och dess hemligheter

Läs mer: Sparlösastenen - rapport från en invasion?

Härute har några av de första människorna som befolkade Gotland framförallt jagat säl och i viss mån sjöfågel. En del spjut med eggar av små skarpa flintor, s.k. mikroliter, visar på maglemosetid, ca 7000 f.Kr. Men ön har behållit sitt intresse vidare under yngre stenålder, under den gropkeramiska tiden, ca 2.500 f.Kr. som lämnat mest spår i Stora Förvar, särskilt stora keramikkärl. De har rimligen bl.a. använts som behållare för sältran.

Fynd efter offer

En något liknande maritim placering har några få av de många grottbildningarna på Kullen i Skåne. Men fynden är ganska magra. Kulturlagret i en, Fredrik VI:s grotta, tycks kunna dateras till yngre stenålder, i likhet med de flesta fynden i Stora Förvar.

I trakten av Enköping i Uppland ligger en ganska stor och sevärd blockgrotta i Pukeberget. Den har använts på något sätt kanske för någon form av kult, närmast offer. Där hittades en spjutspets från bronsåldern (1500-500 f.Kr.) tillsammans med en hästtand. Kanske uppkallelsen efter en puke, alltså djävul, ond ande, påminner om mystiken kring grottan. Det finns flera Pukegrottor, t.ex. i Småland.

Mindre fynd har gjorts vid utgrävning av en liten grotta vid Bergsjön i Göteborg med bl.a flintavslag och en annan i Hårskered i samma västsvenska område men i Råda, Västergötland, med keramik av sex stora förrådskärl, från tidig järnålder före Kr.f. Ett litet abri, kallat Klostergrottan i Älmeboda, Småland, har varit bebott under yngre stenålder, möjligen också senare, med en del föremålsfynd, bl.a. flintor som följd. Den rimliga tolkningen är att på dessa ställen säsongsvis uppehållit sig jägare och fiskare.

Legender och rövare

I historisk tid möter vi en annan funktion för håligheter, nämligen gravar. I första hand tänker man då på de hedniska samerna i norr. Flera små nischer är kända med gravar, som kan dateras från medeltid till 1700-tal.

Annars utnyttjas lite större grottor enligt traditionen till boende för fredlösa och rövare av klassisk modell. I ett fall uppehöll sig Salve Sverkersson efter ett begånget mord år 1428 länge i Hålberget vid Anvikssjön, Jämtland. Han fick omsider amnesti av Erik av Pommern. Men den grottan blev mera bekant genom fyndet där 1974 av ett välbevarat och unikt krus av stengods som är omkring 150 år yngre. Andra grottor, Tyskes grotta i Bredsäter. Västergötland och den vid Bergsvedjan, Torp, Medelpad har hyst någon form av tillfällig bosättning under historisk tid utan tradition och namn på dem som bott där. Det finns flera.

Läs mer: Sanningen bakom Hastings

Läs mer: Han fångade tjuven med magi

De historiska grottorna är sådana där man däremot i likhet med Hålberget ännu kan namnge bosättare, som Tjuv-Antes håla i Nordmaling och Stjäl-Elias-kammaren i Svensbyn nära Piteå. Dessa brottslingar tillhör 1800-talets mitt. En tidigare legendar var Rövar Lilja som dog 1763 och som bl.a. uppehöll sig i en håla vid Högklint nära Visby som ännu bär hans namn, samt vid Rövarkulan norr om Visby. Även den tidigare nämnde Österberg och inte minst den klassiske Lasse-Maja har verkligen gömt sig undan i grottor, men också förknippats med sådana som aldrig har sett dem under sitt tak. Nybyggare och skogshuggare har också utnyttjat grottbildningar under en kortare tid.

Fångad av rövare

Unik är däremot Lasse i Bergets grotta i Kinnekulle, ett överhäng som murades igen och beboddes ca 1885-1914. I motsats till den romantiska filmen om honom, Tjuvjägaren (2017) var han en lätt förståndshandikappad särling som dessvärre drog med sig sin hustru till ett liv i detta fuktiga och kalla kyffe.

I viss mån kan även jättegrytor uppfattas som en slags grottor även om de är vertikala. Ibland har man offrat i dem. Många är fyllda med sten, trädgrenar och i något fall även mynt. Jag vill bara förmedla intrycket av en sådan, Perkels kittel, i Östergötland som rensades av grottentusiaster 1969 som var 2,5 m bred men hela 12 m djup!

Läs mer: Han fick sin kraft av trollhjulet

Läs mer: Ett kok stryk och tjärad sill

Den mest spridda vandringssägnen om grottor brukas kallas Tolv man i skogen. I min bok i ämnet kulturhistoriska grottor (1982) tog jag exemplet från Klyftamon i Västergötland. En flicka från trakten togs av rövarna, fick föda barn åt rövarhövdingen Tor i Fjället och fick bo hos dem i sju långa år. Genom list lyckades hon meddela vad som hade hänt henne och bönderna intog rövarnas fäste kring en blockgrotta som kallas Tjuvåmmen (Tjuvugnen) och befriade henne. Här finns många detaljer, t.ex. namn och orter, som saknas på andra håll. Historien återberättas särskilt väl av Carl Th. Blom i hans ”Krumelurer från Klyftamon” (1970). Men sägnen är känd inte minst från Finnforsfallet i Västerbotten och från flera grottor i södra Norge. En vallarelåt från Spekeröd i Bohuslän lyder i inledningen ”Tull tulleri tova, toll männer i skogen...” Enligt uppgift kan bakgrunden i Finnforsfallet gå tillbaka till 1500-tal och Pehr Kalm återberättar en liknande version från Tjuvhålan vid Trollhättan 1742.

Vill man jämföra de faktiska omständigheterna med sägnerna om grottor finner man många exempel på ohämmade överdrifter. Särskilt gäller det grottans storlek. Ibland gäller det svävande uppgifter om grottans läge. Det finns alltid undanflykter, som att grottan rasat igen, som visar på ”skyddade lögner.” Men nog finns det hundratals objekt där potentialen är uppenbar för tillfällig bosättning eller övernattning. De som sysslar med grottor generellt och inte minst mer eller mindre alpinistiska utflykter i dem är många ute i världen och kallas speleologer (efter grek spelaion, latin spelaeum) och ämnet kallas speleologi. Men mycket lite uppmärksamhet har ägnats det som behandlats här, den mindre spektakulära, kulturhistoriska aspekten.

Läs mer: Sanningen bakom Hastings

Läs mer: Han fångade tjuven med magi