Åtskilliga fantasifulla översikter har redan gjorts där kartor över västgötabygderna kryllar med försvunna kyrkor. Med den enklaste fom av källkritik kan de flesta avföras.

Vår historia

Christer Westerdahl, professor emeritus, ger en historisk tillbakablick på Skaraborg.

Vår historia

Christer Westerdahl, professor emeritus, ger en historisk tillbakablick på Skaraborg.

Ibland kan man ännu träffa trosvisst folk i bygden som pekar ut en plats där det påstås att det har legat en kyrka. Man går ut ifrån att den då är medeltida, d.v.s. från den katolska tiden i vårt land, alltså före 1550. Hade kyrkobyggnaden varit från nyare historisk tid borde det ha funnits något omnämnande i skrivna källor. Men det skall också sägas att det ännu inte har gjorts någon systematisk genomgång och värdering av t.ex. lantmäterikartor från 1600-talet eller av äldre sockenbeskrivningar och andra tidiga uppteckningar. Detsamma gäller de 10 miljonerna registrerade ortnamnen vid våra ortnamnsarkiv.

Detta gäller förvisso inte bara Västergötland. Under min tid vid Örnsköldsviks museum i norra Ångermanland summerade jag intrycken så, i en bok med ett mindre kapitel om muntlig tradition, att sådana uppgifter kan avse högst profana gårdsrester, vilket inte gör dem mindre intressanta. Å andra sidan hittades långt senare nära Bjärtrå i södra delen av detta landskap en tidigkristen kyrkogård i ett område som kallades Skelettåkern. De funna gravarna ligger runt ett tomt parti som mycket väl kan ha hyst en kapellbyggnad. Troligen tillhör den i så fall 1000-talet. Mina norska kollegor i Vest-Agder tog traditionen på allvar när de gjorde undersökningar på två utpekade platser och verkligen kunde fastställa existensen av katolska kyrk- eller kapellplatser. Även i Finland har skilda typer av indikationer lett till upptäckt av liknande platser. Genomgångar sker nu av inte mindre än 800 utpekade platser i Norge som även publicerats. Dock verkar de flesta redan nu vara ”luftslott.” En viss sökning utförs även i Danmark med ledning av tradition.

Annons

I Gösta Börjessons förteckning av ödekyrkor i Västergötland (1994) upptas 330 platser. Intressant är att alla utom ett fåtal befinner sig väster om Vätterstranden där bebyggelse först tog fart under medeltiden. Mycket få fornlämningar från förkristen tid är belägna där. Det är ju ibland sådana som utpekas vara rester av kyrkor.

Läs mer: Brödet som blev till sten

Läs mer: Hertigen och horsbrottet

Grundlösa spekulationer

Från Börjessons bok tar vi åtskilliga exempel i denna text. Bland dem finns ödekyrkor som vi redan känner till. Det kan röra sig om en eller flera äldre sockenkyrkor som fått en enda modern ersättare. Ibland är det känt att en mindre sockenkyrka som den i Bjurum i Vättlösa med S:t Torstens offerkälla och Bolum (Ödekyrke) i Fullösa, lades ned redan under medeltiden. Ofta finns både historiska källor, muntlig tradition och faktiska byggnadsrester. Det senare ibland utan att det har kunnat bekräftas att det rör sig om en kyrka eller ett kapell eller något annat. Det behövs med andra ord en arkeologisk undersökning. Under medeltiden fanns det kapell som var annex till en sockenkyrka med lokalt baserad präst, men även capelle non curate, kapell utan präst eller kapellan. I en förteckning från 1515 namnges 46 sådana i Linköpings stift, varav en del är kustkapell. Somliga ligger i städer eller vid tätorter som 6 vid S:t Görans hospital (för spetälska) och 5 vid Helgeandshus, också en typ av sjukhus.

Åtskilliga som jag närmare känner till i Börjessons förteckning är grundlösa spekulationer. Inom mitt eget område i Kinnekullebygden finns Kristningsmarka vid Vänern, som har en helt annan sägenbakgrund, belyst av mig själv, Bestorp, Tvädur (gravfältet vid Tredingsstenar) och Martorp på Kinnekulle, ”Maria” (placerad mellan Sil och Götene) och S:t Clemens vid Kinne-Kleva gamla kyrkogård. Här har fantasifulla prästmän varit i farten också i senare tid, om jag får gissa. Det finns dessutom flera mycket osäkra platser, där jag själv har mindre kunskap. Men att döma av de knapphändiga uppgifterna saknar de grund i några som helst redovisade fakta.

Läs mer: Bjurums kyrka och dess hemligheter

Läs mer: Sparlösastenen - rapport från en invasion?

En ytterligare variant är sägnerna i Börjessons förteckning om ett kloster, t.ex. från Mariedal (”Guddala”, ”Sörbodal”), Karla (Kalv), Lunne och Snärva, Götlunda (båda nära Tidan) och Påtorp (Fristad). Som har visats från Värmland och inte minst Norge visar dessa naturligtvis inte på ett reguljärt kloster. Det fanns mycket få sådana i medeltidens Sverige och de är väl kända i historiska källor. De bör i de flesta fall syfta på härbärgen, inte minst efter pilgrimsstigar, eller möjligen på en gård som har tillhört ett kloster. Av de senare finns det många.

Trollen rev ner

Traditionerna kan ibland vara vandringssägner som man kan finna lite varstans. Som exempel kan tas sägnerna om den första kyrkplatsen, dit inte hästarna eller oxarna längre ville släpa byggmaterialet. De stannade vid en annan plats. Där byggdes så kyrkan (som i sin tur nu kan vara försvunnen). Det kan också sägas att djävulen, trollen eller jätten på natten rev ned det som hade byggts på dagen. Här blir man rimligen vaksam. Det skall dock sägas att en speciell vandringssägen kan ha visst värde i att tidfästa en eventuell kyrkobyggnad just till medeltid, som jag har belyst på annat håll. Det gäller sägnen om kvinnor som grundar en kyrka efter legenden om S:ta Sunniva, från början norsk.

Ortnamn förekommer lite varstans som Kyrkbacken, Kyrkeröret, Kyrkeledet eller Kapellstigen. Dessa ger inte någon säker ledning. Det kan ha med äganderätten att göra, att kyrkan eller kapellet hade en äga här till underhåll. Men man kan bedra sig i fall av båda dessa två typer, sägner och ortnamn, inte minst om en speciell plats tydligt kan markeras.

När arkeologer började undersöka kyrkogården vid det som antas ha varit den forna Karleby kyrka eller kapell vid Mariestad nära Tidan var en indikation terrängnamnen Kapellgärdet och Kyrkolyckera. En del av älven i närheten kallades Kapellströmmen. Detta ledde alltså till att så småningom skriften från länsmuseet av Maria Vretemark fick undertiteln ”Traditionen som blev sann.” Här har en järnålderbebyggelse legat som kanske varit en mindre by, som tydligen hade ett ovanligt läge mitt på slätten i stället för på höjder och impediment som den nutida byn Karleby. Kyrkan kan eventuellt gå tillbaka till 1000-talet. Kanske den övergavs efter digerdöden, som kom ca 1350 till området.

Läs mer: Sanningen bakom Hastings

Läs mer: Han fångade tjuven med magi

Västergötland hade 518 kyrkor omkring år 1220. Ungefär hundra år därefter uppger den norröna källan Rimbegla, att Skara stift hade inte mindre än 1100 kyrkor. Om man ser till Värmland med 56 kända och Dalsland med 57 kända kyrkor (=103) skulle Västergötland då ha haft något färre än 1000 kyrkor, alltså över 450 flera än den tidigare uppgiften! Dock verkar den höga siffran vara en saftig överdrift. Visst kan de äldsta kyrkorna kan ha varit gårdskyrkor, d.v.s. privata kyrkor som bara var till för gårdsherren och hans familj och trälar. Någon av dessa kan säkert komma ifråga. Också om gården idag kan vara helt försvunnen. Men att det var för många för att alla varaktigt skulle kunna underhållas märktes redan i katolsk tid. Vi vet dock att i ett brev (Dipl. Suec. 286) från 7/2 1234 ger påven Gregorius IX biskopen i Skara, Stenar (troligen 1228-1238) tillstånd att förena (lat. uniare) mindre kapell som inte kan bekosta kaplan med de socknar som kan det. Detta betyder att den ena, mindre, läggs ned. Vi har inga uppgifter om hur många som faktiskt lades ned, men inte har de räknats i hundratal.

Gravar och skelett

Det finns åtskilliga spekulationer om hundratals andra försvunna kyrkor som sägner berättat om och ortnamn antytt. Men de vilar för det mesta på en en ytterst osäker grund. Men på något säkrare mark kan man befinna sig om något har påträffats på eller bevarats från den uppgivna platsen, t.ex. skelettben från gravar, rester av en dopfunt eller annan stenskulptur, gravstenar som stavkorshällar eller liljestenar. De har då mestadels förts till nuvarande sockenkyrka, men kan även ha blivit byggnadsmaterial eller fortfarande ligga ute i terrängen. Ytterst sällan finns några historiska källor.

Enligt analyser nyligen utförda av konsthistorikern Christian Lovén är det bara ett drygt 20-tal av dessa uppgifter som fortfarande kan komma ifråga, t.ex. Kyrkerör i Vårkumla, S:ta Birgittas kapell i Skövde (Ännagården, Käpplunda), S:ta Ingemo kapell i Dala med den kända offerkällan, kapellet vid Lödöse hospital, Helga korskapellet vid Nylöse, Gräshult i Mölltorp som var grangie, d.v.s. underhållsgård för lekbröder, under Alvastra kloster, kapellet i St. Vånga, Norra Vånga, där ny kyrka byggdes på 1200-talet på annan plats (också här fanns en offerkälla), Karleby i Leksberg (undersökt, ovan), S:ta Katarina eller Synnerby i Otterstad (undersökt, med gravar varav en med rest stenkors vid gaveln) och Bestorp i Friggeråker, som kan vara en nedlagd sockenkyrka. Det finns andra ställen, som vid offerkällor, där man kan misstänka att ”kapellet” möjligen kan ha varit ett större andaktskors med tak.

Läs mer: Han fick sin kraft av trollhjulet

Läs mer: Ett kok stryk och tjärad sill

Hangelösa har definitivt haft en äldre kyrkogård som kanske har hyst en gårdskyrka. Dateringar av skeletten ger äldre medeltid. Intressant är att man tidigare ansåg att de skelett som kom fram skulle ha varit från en kolerakyrkogård, i så fall tidigast från 1834. Sådana måste ju i så fall vara kända från samtida historiska källor. Sägnen om ett horsbrott i byggnaden som skulle ha gjort att kapellet lades ned –mycket osannolikt- har jag behandlat på annat håll.

Fler än 20

Det är verkligen inte många uppgifter man kan lita på utan föregående analys. Jag har själv belyst fallet Hastings kyrka på Kinnekulle. Det finns säkra uppgifter om att detta är en missuppfattning. Namnet syftar i stället på att ute på Vänern man via denna punkt, som egentligen heter Hästhall eller Hästen kunde se Västerplana kyrkas torn (uppfört på 1680-talet). Det är således en s.k. enslinje, säkert mest använd av fiskare.

Men nog var de okända kyrkorna flera än de 20 som Lovén godkänt! En allmän iakttagelse är att traditionen har fäst benämningen kyrka eller kapell på en plats med byggnadsrester inte långt från nuvarande bebyggelse. De flesta sockenkyrkor av sten låg som bekant mitt en medeltida by. Eftersom gårdsbebyggelsen under medeltiden nästan uteslutande var av trä räknar man då gärna med en kyrka, fastän även den senare mestadels bara lämnar en stengrund efter sig. En annan, och kanske vanligare möjlighet är att ett gravröse eller gravhög med rektangulär form har tolkats som en kyrkplats. Detta gäller generellt men man skall inte förneka möjligheten av att en genuin tradition har träffat rätt. I en bok om muntlig tradition har jag påpekat att just när en folklig tradition utpekar en ytterst specifik plats så finns det verkligen någon grund för påståendet. Gärna också en materiell – och högst bokstavlig- grund!