Spelarna blir bättre och bättre och sporten blir bara snabbare och snabbare. Inom hockeykretsar heter det att det är en annan sport än för bara 20 år sedan. Trots den här nya, moderna ishockeyn finns det fortfarande mycket att jobba med, framförallt utanför isen.

Så klart finns det mycket att arbeta med när det gäller jämställdhet, men i det här fallet pratar jag främst om kulturen och attityden inom ishockey.

Hockeyn fick ganska tidigt en machostämpel på sig, något som folk inom sporten inte var sena att plocka upp. Det var ju häftigt och respektingivande att ha den stämpeln. Men medan resten av samhället utvecklats och gått framåt så hänger tyvärr den attityden kvar inom hockeyn.

Vi har ju alla matats med klipp på hårda tacklingar, spelare som syr ihop sina sår i båset och spelar nästa byte, slagskämpar som drabbar samman eller tränare som har sönder det ena och det andra i rejäla utbrott. Det är aggressivt, häftigt och framförallt jäkligt tufft. Eller, det är i alla fall den bilden som hockeyn vill spegla av sig själv.

Relaterat: Mental coach: "Tränarproblem bakom ohälsa"

Tyvärr har den bilden skördat många offer genom åren och det är först nu på senare år som vi lärt oss vad alla de smällar mot huvudet som hockeyspelare får egentligen gör med kroppen. Det problemet har i alla fall börjat att tas om hand men nu har det dykt upp ett nytt problem, psykisk ohälsa.

Det har framkommit att allt fler spelare mår dåligt men det finns ett stort mörkertal och de senaste åren har hockeyn tyvärr haft ett antal fall där spelares psykiska ohälsa fått överhanden och spelarna tagit sina liv. Något som kanske hade kunnat stoppats om det bara hade varit mer okej att prata om att man mår dåligt, även som hockeyspelare.

Annons

Som tur är håller mycket av det här på att förändras. Hockeyn har blivit mer medveten, mer förlåtande och mer accepterande än den tidigare varit. De klubbar vi haft kontakt med pratar om vikten av att våga prata om problemen, Jonathan Hedström, som själv led av psykisk ohälsa under karriären men inte vågade prata om det, åker land och rike runt för att föreläsa och gapiga, hårda tränare från den äldre skolan blir allt mer sällsynta.

Under mina drygt 25 år som spelare, ledare och supporter inom ishockey så har jag varit med på resan och jag ser att en förändring är på gång. Ord som "bit ihop, det var inte så farligt, det ska göra ont att spela hockey och det härdar ungarna att få sitta på bänken ibland" har börjat bytas ut mot "alla ska bli sedda, alla ska få vara med, hur mår du och hur gick det".

Hjulen är i rullning men vi kan få dem att snurra ännu snabbare. Än finns det många inom hockeyn som håller fast vid den gamla attityden. Till er vill jag säga:

Släpp sargen och kom in i matchen.

Det är dags att pensionera machokulturen.