Skaraborg

Mellan februari 2017 och februari 2018 inföll det stora jubileumsåret för samernas föreningsrörelse. Få kan väl helt ha missat det stora mötet i Trondheim som uppmärksammades i alla massmedia.

Det var 6/2 1917 som en stor samling samer i Norge träffades i Metodistkyrkan i Trondheim och under några dagar stakade ut målen för den fortsatta kampen för samernas rättigheter. Detta datum, 6 februari, är nu samernas nationaldag i hela Norden. Ett år senare, 5-9/2 2018 skedde samma mönstring i Östersund för de svenska samerna. Under tiden har vi inte bara fått en Guldbagge-belönad film, Sameblod, utan även ett magnifikt epos, Ædnan, som fick Augustpriset 2018.

Högarna som skulle skydda mot döden

Avrättningsplatsernas ohyggliga historia

Mindre känt är att en och samma person, Elsa Laula från Vilhelmina (1877-1931), var bland initiativtagarna till samerörelsen både i Norge och Sverige. Inte heller att just sydsamer från hennes område i Vilhelmina och Åsele lappmark dominerade i början. Det är dem som introduceras i denna artikel. I och för sig var det inget märkligt med en direktkontakt mellan Sverige och Norge, Vilhelmina och Trøndelag/ Nordland, kan man tycka, eftersom samer levde i båda länderna. Renskötare hade i många århundraden passerat gränsen över fjällen och kände sig väl ungefär lika hemma överallt. De hade ett också en långt mindre provinsiellt tänkande än bofasta bönder på båda sidor.

Annons

En legendarisk vargjägare och krigshjälte från Västergötland

Sanningen bakom Västergötlands försvunna kyrkor

Men det var just konflikter med dessa bönder som hade varit en av orsakerna till att samerna kände ett behov av en egen organisation. När renarna kom ned från sommarfjällen hade bönder satt upp sitt slåtterhö ute i markerna. De flesta hade försummat att inhägna det eller placera det under tak. Följden blev att det trampades ned och åts av renflockarna. Nybyggarna krävde kompensation även om de bar en del av skulden. Samerna ådömdes därför dryga skadestånd.

Detta trots att flera lokala förordningar redan från 1800-talets början hade ålagt bönderna att skydda sitt hö. Det förfaller också som om vissa av dessa avsiktligt utnyttjade möjligheternas till skadestånd långt utöver vad som var rimligt och rättvist. Ibland kunde det bli riktigt hårda tag. I några fall skedde rentav mord.

Det var kris och små marginaler inom rennäringen. Vilddjur kunde utplåna hela renhjordar. Många samer blev utfattiga, men fick enligt reglerna inte ta upp nybyggen på sina skatteland eller kombinera näringar. För myndigheterna var en same liktydig med renskötare. Lapp var lapp och skulle så förbli. Genom att samerna var så spridda i mindre grupper och periodvis måste befinna sig på plats under långa perioder blev det också lite tid över till att samlas för gemensamma intressen. I fallet Vilhelmina där egentligen allting startade var situationen särskilt allvarlig. Renskötande samer här gick på vintern ner i norra Ångermanland. Där mötte den en helt annan attityd hos bönderna. De respekterades också som människor med samma nivå som de bofasta hemmansägarna. Förhållandet mellan lappar och bofasta svenskar kunde alltså där vara på ett helt annat sätt. De mötte också sympatier, inte minst i Stockholm.

Sanningen om oss grottmänniskor och rövarnas rov

Sista vikingatåget slutade med katastrof

Gick till kungs

Det var dessa samer som blev pionjärerna. Det började redan med personliga deputationer till kungen. Flera sydsamiska kvinnor gjorde sig också kända för att gå till kungs, både om slåtterhöet och om samebarnens skolgång. Det var därför kanske ingen slump att en något yngre kraft, Elsa Laula, blev den förste banerföraren.

Hon var uppvuxen i Suofon vid Dikanäs i Vilhelmina. Hennes far var däremot mest verksam på norska sidan och också född där. Hon hade utbildat sig till barnmorska. Det allra första försöket var det Lappska Cenralförbundet 1904, bildat på Skansen. Alla i den första styrelsen var Vilhelminasamer eller utgjorde avkomlingar av sådana, utom en från Tärna. Till ordförande utsågs Elsa Laula. Bland övriga medlemmar var Torkel Tomasson och de två som då hade hand om kåtan på Skansen. Det var ett intressant par, Lisa och Lars Stinnerbom från Vilhelmina men senare i Kubbe, Anundsjö. Redan i september samma år bildades Fatmomakke sameförening där vi finner den tredje av de stora pionjärerna, nämligen Hans Magnus Nilsson (1876-1926) som ordförande. Denna förening bytte namn flera gånger, men finns kvar. Flera lokala föreningar tillkom därefter, t.ex. i Tärna. Men det var Vilhelmina-Åsele föreningen som tog initiativet till det första landsmötet 1918 för svenska samer. Då fanns en ny pionjär i styrelsen, Andreas Wilks (1884-1953), med brodern Lars Wilks (1886-1956). Av de 232 personer som sedan möttes i Östersund var 53 från Västerbottens lappmarker.

Mysteriet om trojeborgar och jungfrudanser

Viktiga profiler

Förutom Elsa Laula var Torkel Tomasson (1881-1940) en huvudfigur på mötet, liksom övriga nämnda. Elsa Laula hade gift sig 1908 med Tomas Renberg. Hon blev alltså centralfigur vid det första landsmötet i Norge tillsammans med den norske ”lappehøvdingen” Daniel Mortensen i Røros. Som klassisk har man att betrakta hennes agitationsskrift: ”Inför Lif eller Död. Sanningsord om de lappska förhållandena,” utkommen i Stockholm 1904. Hans Magnus Nilsson skrev i samma anda men han representerade en annan gren av svenska folkrörelser, arbetarrörelsen. Den hade han mött redan i sin fars vinterland nere i Ådalen. Hans uppfattning var att de gamla lappskattelanden skulle vara kollektiv egendom. Denna åsikt närmade honom till den skräckinjagande kommunismen. En del samer som ansåg sig tvungna att behaga sina svenska sympatisörer tog avstånd. Å andra sidan ingick där också från börjar vissa tongivande socialdemokrater. En son till Hans Magnus var författaren Erik Nilsson Mankok (1908-1993), också aktiv in i vår tid. Andreas Wilks stod för en annan folkrörelse, han blev major i Frälsningsarmén och ville ge samerörelsen en kristlig anda. Så småningom blev det han som så småningom återupplivade den traditionella samiska tennslöjden.

Relaterat: Speglingar av vattnets betydelse i Skaraborg
Relaterat: Beowulf - en hjälte från Skalunda?

Torkel Tomasson kom efter universitetsstudier att verka som redaktör för Lappfolkets Egen Tidning, sedermera Samefolket, där flera av de nämnda medverkade. Tomasson var mycket intresserad av kulturfrågor, folklore och historia och samarbetade bl.a. med Nordiska museet. I decennier sedan 1918 innehöll tidningen ett stort material signaturen Dortje som han använde sig av, en otrolig arbetsinsats.

Relaterat: Grille i Veum – sällsamt ful och otvättad
Relaterat: "Ett kok stryk" och tjärade sillar dåtidens medicin

Rasismen ger vika

Efterhand kom många flera samiska pionjärer att växa upp i och delta i föreningsrörelsen, nu med stark förankring även i det nordsamiska. Mellanledet kan exemplifieras av Karin Stenberg i Arvidsjaur som var något senare än Elsa Laula. Men Vilhelmina-samer och deras sydsamiska grannar kom att finnas med i viktiga positioner fram till bildandet av det moderna Svenska Samernas Riksförbund 1950. Idag griper den moderna samerörelsen in på alla områden, med resurser över de båda nationella Sametingen, med kulturorganisationer som Sameätnam, egen universitetsundervisning. Man talar om hela området, inklusive Nordfinland och delar av Kolahalvön i Ryssland som Sapmi.

Den gamla rasism som många samer har upplevt ger nu vika för stolthet över att tillhöra jordens ursprungsbefolkningar. Förändringarna ligger nära tiden. Och jag träffade själv och intervjuade både Elsa Laulas brorsöner och sonen till paret Stinnerbom 1904 undet min tid i Örnsköldsvik på 1980-talet. Idag är Elsa Laula en ikon för samerna.

Relaterat: Katastrofen när solen försvann ändrade allt
Relaterat: Olaus Magnus - historisk jätte långt före sin tid