Säter, som i de bekanta namnen på –sät(t)er på Kinnekulle, Hönsäter, Törnsäter etc. De anses beteckna en utmarksäng, åtminstone i Sydsverige. Vi känner igen dem mest som namn på eller ord för fäbodar i Norge, Norrland och i Värmland. I själva verket är de mycket vanliga också i Mälardalen och Östergötland. Men det kan ju då finnas anknytning till just bete på långt avstånd från gården. Förutom på Kinnekulle uppträder de sparsamt i Västergötland. Möjligen är de medeltida. Törnsäter kunde inrymma personnamnet Tyrnir som är en lagman i landskapet som enligt lagmanslängden i västgötalagen en gång huserade på Upplanden, d.v.s. det som socknarna Väster-, Medel- och Österplana representerar idag.

Vår historia

Christer Westerdahl är professor emeritus. Han ger han oss en historisk tillbakablick på Ska..

Vår historia

Christer Westerdahl är professor emeritus. Han ger han oss en historisk tillbakablick på Skaraborg.

Här hittar du fler av hans historiska betraktelser.

De i de flesta fall medeltida nybyggesnamnen på –torp är oerhört vanliga i hela Norden, även som –dorf i Tyskland och –thorpe i England (Kättilstorp o.s.v.). Namn på –hult betecknar nog i de flesta fall ett medeltida nybygge, tydligen med bibetydelsen att det togs upp i en skog.

Annons

De har danska och tyska former som holt och har förkortats med efterleden till –alt, -ilt- elt i Sydsverige. I Sverige förknippar vi hult särskilt med Småland. En annan grupp med samma ursprung och betydelse bör vara Tvet (a), danskans tved, troligen och ungefär (röjnings)hygge. Småland och södra Östergötland har en regional form för nybyggen under medeltiden. Det är namnen på –måla (Blomstermåla etc). De har samma betydelse som fortlevt i danskans och norskans måle= mäta. De bör ha haft innebörden utmätt jordstycke.

Tomta och liknande namn kan tyda på en utlagd tomt av samma slag. Kanske har mark-namnen på Dal tillkommit på samma sätt (Nössemark). Däremot är namnen på –landa (Skepplanda) och -land i Göta älvdal och Norge säkert medeltida men kan möjligen vara äldre.

Ryd eller Red? Då är förmodligen din ort från medeltidens nybyggartid, när frigivna trälar gavs mark att röja nytt.
Foto: Mikael Fritzon / TT

Plats att röja

Men det utan jämförelse tydligaste och vanligaste efterledet för ett nybygge ute i skogen syftar på en röjning efter verbet röja. Alla namn på -ryd, -rud, -röd, och -red syftar på samma sak, men i olika dialektutformning (Anfinnsrud, Anfasteröd, Tostaröd, bara Ryd). Ibland kan samma sak återkomma i namnledet -rea (rede). De bör dateras, också de, till medeltid. De förnamn som förekommer är ofta kristna. Lite mer svårdaterad är ändelsen –rum, som bara finns i östra Götaland ned till Skåne (Algutsrum, Andrarum). Gotlands centralplats med alltinget heter Roma, där under medeltiden ett kloster byggdes. Det tycks betyda ”öppen plats” eller liknande, troligen syftar det på röjda slåtter- och betesmarker. Men omsider har också dessa blivit koloniserade.

Man räknar att den stora kolonisationsprocessen ute i skogarna och utmarkerna startade under vikingatid och fortsatte, inte minst under 1100- och 1200-talen. Denna tid utmärktes troligen av ett visst överskott i befolkning men har framförallt förknippats med träldomens avskaffande. De frigivna trälarna erbjöds sannolikt egna hemman i mindre utnyttjade skogar och tassemarker som jordägare kunde få någon form av arrende för. Inte minst gällde det ren nykolonisation i delar av Norrland där mark-namnen börjar komma först i norra Ångermanland och sedan blir fler längre norrut.

Med digerdöden omkring 1350 avstannade denna process helt. Många gårdar lades öde, och kunde efter att nybygge skett på platsen kallas för Ödegården, Ödebyn och kanske andra kombinationer som betydde ungefär detsamma.

På Gotland markeras arvejord i många ortnamn på –arve (Bringsarve) med en första innehavares namn i förleden. Den danska och skånska varianten finner vi i ändelsen –lev,- löv, det efterlämnade (Anderslöv). Det finns få exempel i vårt landskap. Men ett påfallande är socken- och bynamnet Häggesled, som faktiskt betyder Hägges lev, alltså Hägges efterlämnnade arv. Det avslöjar de äldsta beläggen för namnet i skrift.

Efter dessa exempel bör man begrunda några viktiga principer. I all ortnamnforskning söker man följande för att uppnå en rimlig tolkning:

Den äldsta formen

Om det är upptecknat återfinns de på ortnamnsarkiven. Detta är fundamentalt. Men det kan vara problematiskt om det finns flera versioner ungefär samtidigt. Namn på mindre lokaliteter, inte minst naturnamn, har dock få nedslag i medeltida och andra diplom.

Ortnamnets överenstämmelse med den lokala dialekten. Denna måste vara känd.

Dess överensstämmelse med kända lokala fenomen i detta område eller vid denna kust. För att kunna utnyttja detta måste man ingående studera både natur och bygd.Det räcker således inte bara med den språkliga kunskapen.

Möjliga upptecknade traditioner, också i muntlig form (folkminnesarkiv, lokallitteratur)

Ortnamnen är en del av den muntliga traditionen, ibland det enda element som har fortlevt. För mindre lokaliteter är de fortfarande bara möjliga att fånga upp genom intervjuer med nu levande människor som har förankring i den bygd det gäller.