Husaby kyrka har inte bara ett runt bröd utan också en fyrkantig ost. P. E. Lindskog om dem i sin Skara stift 1813: ”Brödstenar som skola blivit utnyttjade vid någon ceremoni i Påsktiden.”

Enligt N.G.Strömbom finns en mera utförlig legend om dem, som upprepas av en senare författare i vår tid, Adolf Svahn, kunnig skollärare bosatt i Husaby i hans lilla vägledning till kyrkan. Under kyrkobygget kom en av arbetarnas hustrur med middagsmat till sin man. När han såg den frugala kosten som endast bestod av bröd och ost, svor han till och sade sig lika gärna önska stenar till bröd. Ett under skedde då. Hans gudlösa önskan gick i fullbordan. Strömbom uppger för sin del att legenden återgår på under hans tid ännu kvarlevande genuin folktradition. Vi möter nedan en liknande sägen som förklaring till stenbröd och stenost i Västmanland, i Bergs respektive Odensvi kyrkor. Enligt prosten M. Årén i Husaby enligt dennes guide till kyrkan 1905 (s. 61), tidigare legat ”å altarbordet.”

I äldre västgötalagens kyrkobalk stadgas att för sådana aktiviteter som på t.ex. påsk, allhelgonadagen eller apostlamässorna bröt sabbatsfriden, t.ex. att baka på helgdagar, skulle ge bot till biskopen på åtta örtugar. Liknande bestämmelser finns i andra landskapslagar. Det kunde vara en pedagogisk förklaring till brödstenar. Det måste också nämnas ett par andra intressanta alternativ. Osten i Husaby kunde t.ex. ursprungligen ha varit en altarsten till ett buret altare, ett resealtare. Dessa hade sin fasta plats på det reguljära altaret.

I S:t Olavs helgonvita av Øystein Erlandsson (1161-1188) i Nidaros, finns miraklet med brödstenarna med bakgrund i Danmark. Snorre Sturlason har den i Heimskringla c. 1220: ”Det var en greve i Danmark, ond och avundsam. Han hade en norsk tjänstekvinna som var ättad från Tröndelagen och dyrkade helge kung Olav och trodde fast på hans helighet. Men den greven jag nyss nämnde, misstrodde allt honom var sagt om den helige mannens järtecken och kallade det intet annat än rykten och fabelsnack och han gjorde sig till åtlöje och gamman den lovprisning och helgd som landets folk ägnade den gode konungen. När det nu kom till den högtidsdag då den milde kungen lät sitt liv och som alla nordmän höll helig, då ville den ovettige greven inte iaktta helgen, utan befallde sin piga att baka och elda i ugnen till bröd just den dagen. Hon menade sig känna grevens vrede och att han skulle straffa henne hårt om hon inte åtlydde vad han bjöd henne. Motvilligt gick hon och eldade ugnen och kved mycket medan hon arbetade och åkallade kung Olav och sade sig aldrig mer skola tro på honom ifall han inte hämnades denna otillbörlighet.

Nu skall ni också få höra på en dundrande straffdom och ett sant järtecken: det hände på en och samma gång att greven blev blind på båda ögonen, och allt det hon skjutit in i ugnen vart till sten. Av den stenen har stycken förts till kung Olavs kyrka och vida annanstans med. Sedan dess har Olavsmässan jämt firats i Danmark.”

Det andra västgötska fallet av brödstenar gäller S:ta Helenas kyrka, stadskyrkan i Skövde. Här fanns förr i sakristian de s.k. S:ta Helenas limpor. Numera finns två av de ursprungligen tre stenarna i Skövde museum (nyligen utställda i kyrkan). Här berättades på orten att helgonet en gång skulle gå till en fattig med bröd. Hennes man motsatte sig tydligen detta. I en annan version var det hennes fiender. Men när hon mötte honom med bröden dolda i sitt förkläde svarade hon på hans fråga att hon bar två stenar. Nödlögnen visade sig då bära på ett mirakel: där låg de verkligen!

Forssenius hänvisar 1734 fortfarande till katolsk sed. Där anses brödstenarna i Skövde ha använts av ”papisterna” under påsken. Vi känner igen tanken från Husaby. De skall ha ställt välsignat bröd och vin på dem.

Om övriga liknande kyrkstenar i Sverige (och i ett fall i Norge och ett i Finland) skall här sammanfattas. Bro kyrka på Gotland har två runda brödstenar, satta i en nisch inne i kyrkan. En kvinna på en gård i bygden skulle ha bakat en söndagsmorgon år 1313. Detta var ett brott som straffades med att brödet förvandlades till sten. Detta påminner om legenden från Passio Olavi.

I Klockrike kyrka, Östergötland finns ytterligare en känd samling på hela fyra rundade brödstenar. Prästen Björn körde ihjäl sig år 1309 på väg mellan kyrkan och Brickstad. Även om katolska präster i princip hade celibat var det inte bara han som hade en hustru. När hon just stod och bakade hemma fick hon veta om hans död. Men hon trodde det inte utan utropade ungefär: ”Om dessa degämnen nu blir sten, då tror jag på nyheten. ”Och de blev förstås direkt till sten. I detta fall är Björn eller Bero som han kallas på latin en historisk gestalt. Han skall omkring år 1300 ha grundat kyrkan i Klockrike och det finns åtminstone en klockstapel (förstörd) och en offerkälla som uppkallats efter Helge Björn. Hans kvarlevorna överfördes omkring hundra år efter hans död till Linköpings domkyrka, där hans gravsten och dess inskrift finns bevarad.

Annons

En besläktat sägen har vi från Odensvi i Västmanland. Enligt den hade en bonde på hemväg ihjäl sin hustru vid en bäck på hemväg från kyrkan. Han lämnade henne där. När han uppsöktes hemma satt han och åt. Då förklarade han att snarare förvandlades smöret, brödet och osten till sten än att han var skyldig. När detta ändock skedde erkände han.

Ytterligare brödstenar fanns i Bergs kyrka i Västmanland, där ungefär detsamma hade hänt som i Odensvi. Båda dessa sägner den från Husaby, där dock inget hustrumord omtalas. Men kyrkobygget finns med.

Därtill finns i Sverige ett stenbröd som hade legat på altarbordet i Uppsala domkyrka. Fortfarande finns dessutom ett bröd på altaret i Lovö kyrka vid Mälaren. I övrigt sägs inte något om antagen funktion i uppgifterna utom deras placering. Det skall också finnas sådana stenar i Vallstena kyrka på Gotland där de skulle vara bröd som har bakats på julkvällen, i Sproge kyrka på Gotland och dessutom i Nederluleå (Gammelstads) kyrka i Norrbotten.

Det finns i andra nordiska länder åtminstone en i Kviteseids kyrka, Norge, och flera i Pernå kyrka i Finland. De senare sägs där tillhöra dopfunten: ”de har tjänat till att uppvärma vattnet,” som det sägs 1929.

Det är inte otroligt att brödstenar haft hela olika ursprung och funktion. Åréns upplysning från 1905 är alltså, att de i Husaby kyrka legat ”å altarbordet.” I och för sig kanske detta syfta på själv huvudaltaret. Men benämningen altare kan utsträckas till de övriga sidoaltarena. Under protestantisk tid fungerade Mariaaltaret i norr som ett gåvoaltare, mataltare, eller kakaltare, ibland även kallat kvinnoaltare. Andra beteckningar visar på funktionen under just denna ritual, som kyrkogångsaltare eller altarläg(g)ebordet.

På detta kvinnoaltare är lade barnaföderskorna som ett rituellt bevis på tacksamhet olika gåvor från hushållet, inte minst just bröd och ost. I samtliga fall har det här bara talats om brödstenar utom i Husaby där just en ost också fungerat. Kvinnoaltaret kallades ibland också ostaltare. Längst kvarlevde seden i det schartauanska Bohuslän. Minnena av den har bleknat och är ibland alldeles bortglömda i traditionen redan under denna tid.

Sven-Erik Pernler som senast sammanfattat kring S:ta Helenas limpor i Skövde framhåller att stenarnas medeltida funktion kan ha varit att hettas upp och värma vattnet i dopfunten. Men när de nya funtarna förlorade det tidigare romanska avloppshålet (ca 1250) och ett metallbäcken infogades i alla funtar var stenarna inte längre aktuella. De kom då att bevaras här och där i kyrkorna, möjligen eftersom de hade varit i beröring med det heliga vigvattnet.

Tyvärr är jag inte nöjd med denna förklaring om uppvärmning av vatten genom stenar. Som arkeolog vill jag syna den materiella grunden för att se om en teori stämmer. Problemet är nu i första hand det att stenar som använts på detta sätt upprepade gånger brukar visa upp spår efter upphettning och sedan avkylning. Det visar sig genom lös yta eller sprickor rakt igenom. Begreppet skörbränd sten eller skärvstenar är en klassisk boplatsindikation i stora delar av förhistorisk tid. Men ingen av de brödstenar jag själv har sett eller har fått tag i bilder på har några skador av den typ som uppträder på skörbränd sten. De har en extremt jämn yta, ibland nästan polerad. Dessutom förstår jag inte alls varför flera är så stora och runda. På så sätt blir de ju svåra att hantera när de i så fall skulle ha transporterats från värmekälla (vilken?) till kärl(funt). Ett vigvatten borde ju inte flyttas runt, än mindre kontamineras.

Ett sista alternativ är att se åtminstone någon sten, framförallt i gotländska och uppsvenska sammanhang, som en omtolkad del av förhistorien. Större stenar kunde nämligen tänkas ha tjänstgjort som gravklot. Många har påträffats såväl i som på forntida gravar och dessutom i samband med just kyrkor. En folklig benämning på gravkloten har faktiskt varit ”stenbröd”. Deras symboliska innebörd är inte helt klar. Även om de inte har samma funktion så finns liknande stenar som täcksten för individuella gravar i ett urnegravfält från tidig järnålder, och kan då även förekomma i t.ex. Västergötland och Östergötland, där dylika gravfält är särskilt vanliga.

Det är lärorikt att inse att djupgående mentala omställningar inträffade mellan till exempel hedendom och tidig katolsk kristendom och mellan senkatolsk kristendom och lutheransk protestantism, liksom mellan kyrkliga utläggningar och folklig tro: en mycket glidande skala från det ena till det andra.

Brödstenarna verkar åtminstone inte falla under en enda förklaringsgrund. Så där står vi just nu enligt min uppfattning.