Bokens huvudtitel är en programförklaring, dess undertitel en provokation – åtminstone för någon som är troende kristen.

Annons

Påståendet att komma med något nytt om en av världshistoriens mest omskrivna gestalter är en smula vågat; jag återkommer till det. Om syftet med undertiteln är att råka i luven på troende ser det ut som att Cecilia Wassén och Tobias Hägerland har lyckats.

Exempelvis tar Stefan Gustavsson, generalsekreterare för Svenska evangeliska alliansen, heder och ära av boken i en rasande anmälan i tidningen Dagen. Gustavsson kritiserar ”Den okände Jesus” utifrån idén att boken är vetenskapligt bristfällig och missar viktiga teorier. Det vill säga de som lite raljant kan sägas stämma med hans egen övertygelse.

Det finns absolut problem i Wasséns och Hägerlands framställning, men de är i första hand av annan art.

Det författarna, båda docenter i Nya testamentets exegetik (bibelvetenskap/bibeltolkning), har velat göra är att lyfta fram den historiske Jesus. Alltså personen och fenomenet, ur ett perspektiv som inte är den troendes utan vetenskapens.

Det är ett vällovligt syfte, och att många slutsatser i boken skär sig mot sådana som förutsätter en kristen tro ligger i sakens natur. Och jag hoppas att också den mest övertygat troende tål att förgivettagna teser och sanningar utsätts för granskning och ifrågasättande. Det som inte rimmar med den egna tron kan en sedan välja att använda för omprövning – eller helt enkelt strunta i.

Som till exempel en av bokens grundteser, att Jesus inte i första hand jobbade för frälsning och evigt liv, utan för ett jordiskt rike. Det är i det perspektivet som slutet, korsfästelsen och den ultimata förnedringen, enligt författarna är ett misslyckande.

Att kristna sedan ser just det som själva förutsättningen för den slutgiltiga segern – uppståndelsen – är en annan sak. Författarnas tanke här är att de tidiga kristna skapade en förklaringsmodell som gjorde nederlaget till något helt annat.

”Den okände Jesus” är delvis intressant läsning, delvis en bok behäftad med ganska besvärande problem.

Ett är att den inte alls lever upp till sin kaxiga huvudtitel – den som har åtminstone basal koll på Jesusgestalten hittar inte mycket nytt här. Att det finns inkonsekvenser i Bibelns berättelser om Jesus som ger anledning att ifrågasätta kristna ”sanningar”, eller att mycket framstår som orimligt ur ett mer strikt vetenskapligt perspektiv, är inget nytt.

Ett annat dilemma är att texten emellanåt förlorar sig i detaljer som enbart starkt specialintresserade kan finna verkligt meningsfulla. Exempelvis blir långa diskussioner om Jesus syn på skilsmässor eller handtvättning, om uttrycket tillåts i sammanhanget, alltför nördiga.

Men det största dilemmat är att den vetenskapliga halten i resonemangen inte framstår som överdrivet hög. Att författarna beskriver ”det rimligaste historiska skeendet” går att köpa – men redan formuleringen ger vid handen att det verkliga historiska skeendet inte går att återskapa. Därtill är källmaterialet alltför bristfälligt och disparat – evangelierna som skrivits av troende med en agenda, och ytterligare ett fåtal skrifter.

En större självkritik kring alla antaganden och ibland ganska vidlyftiga hypoteser hade onekligen varit på sin plats. De påminner alltför ofta om – tro.