Detta var när hashtaggen #MeToo precis hade fått ordentlig snurr över hela världen och de flesta hade blivit sunt medvetna om hur vanligt det är med sexuella övergrepp – överallt och i så många former. Men nej, såklart anmäler jag inte. Krama mig gärna – jag tar mig rätten att ta för givet att kramen är just så vänskaplig som den nyss nämnda var.

Det är lätt att ta till stora ord om vilken skillnad journalistik kan göra när man ser vilket genomslag #MeToo, kampanjen mot sexuella övergrepp som drar över världen sedan i måndags, har fått. Efter flera månader av gediget journalistiskt hantverk publicerade New York Times det väl underbyggda avslöjandet om filmproducenten Harvey Weinsteins övergrepp mot mängder av kvinnor och en av dem, skådespelerskan Alyssa Milano, satte igång stormen i sociala medier med #MeToo.

Sådan journalistik skrämmer förstås. Men bara den som ska bli skrämd. Alla andra gynnar den. Det är här det är så lätt att ta till de stora orden – för det finns en god anledning till att USA:s president Trump inte tycker om New York Times och så många andra medier, att han avskyr den journalistik som har som uppgift att granska och avslöja. Har man inte rent mjöl i påsen kryper förstås rädslan längs med ryggraden när någon är en på spåren. Eller vad säger ni, alla ni som tar er friheter med andra människors kroppar?

Annons

Journalistik är ingen popularitetstävling. Skulle den vara det skulle den tappa sitt existensberättigande. Många var nog de som bävade när några av Hallpressens modiga medarbetare klev fram och berättade om de sexuella kränkningar och övergrepp de varit med om. Med rätta.

Det kräver mod att vittna mot mäktiga män, och det kräver mod att berätta om att man har blivit utsatt för kränkningar. Det modet har miljoner människor visat den gångna veckan, liksom de hos oss som vågade tala offentligt om sina erfarenheter. Vissa har hållit det inom sig i flera år, andra har delat med sig till sina närmaste, någon har polisanmält – men inget har hänt. Mer än att händelserna finns kvar och skapar rädsla och ångest.

Dessa modiga kvinnors berättelser spänner över allt från verbala kränkningar på jobbet till genomförda våldtäkter av närstående eller främlingar.

Kvinnorna har fått stöd från kollegor och i sociala medier, och de har säkerligen fått många förövare att hålla andan av skräck över att någon ska skriva ut deras namn i något kommentarsfält. För om det var du, så känner du säkert igen dig i berättelserna, och du vet att det kanske är fler som gör det som också har blivit utsatta för dina närmanden, tafsanden, anspelningar, kränkningar.

Men vi skriver inte ut ditt namn, för vi är varken domare eller bödel. Det sköter rättssystemet så mycket bättre. Eller borde göra. Vi rapporterar och vi berättar. Och vi ökar medvetandet. Precis som min gamla chef vittnade om vid vårt korta möte.

Då är det inte bara lätt utan rätt att ta till stora ord om journalistik med kraft att förändra världen.