I maj 2018 kunde vi på Vårdförbundets kongress höra Sveriges statsminister, Stefan Löfven, säga att den viktigaste av friheter att ha tillgång till, är sjukvård. Sen kunde vi alla följa debatterna, artiklarna, intervjuerna inför riksdagsvalet i september och många enades i att sjukvården var den stora frågan.

Nu ser vi resultatet i januariavtalets 73 överenskomna punkter, att sjukvården med sina sex punkter, inte alls har en framträdande plats. Gemensamt är att alla punkter kommer behöva ökad tillgång på personal av Vårdförbundets yrkesgrupper.

Idag ser vi att löneutvecklingen för Vårdförbundets medlemmar stannar av vid 35 års ålder för att ytterligare plana ut vid 45 års ålder. I praktiken betyder det att lång erfarenhet och förvärvad kunskap och kompetens inte lönar sig. Det säkraste sättet att få upp sin lön är att byta arbetsplats och helst arbetsgivare.

Vårdyrken bygger på att du efter din formella utbildning, fyller på din kunskapsbank genom alla patienter du möter i din karriär. Den erfarenheten är ovärderlig i vården av den sjuka människan, av utvecklingen av verksamheten och den är ovärderlig i kunskapsöverföringen till nya kollegor. Det finns inte en chef som inte skulle vilja visa sina arbetstagare att man värderar deras erfarenhet, kunskap och bidrag till verksamheten genom en god löneutveckling, men möjligheterna till detta är näst intill obefintliga.

Annons

I Vårdförbundets löneavtal med SKL (Sveriges kommuner och landsting) har det i många år funnits utrymme för arbetsgivaren att ta ansvar för en god löneutveckling men man säger sig inte ha pengarna. Samtidigt kräver politiken kortare köer, bättre tillgänglighet, bättre kvalitet men utan att skicka med de medel som behövs för att åstadkomma just detta.

Nu kan ju alla fortsätta sitta på sina olika stolar och peka på de andra eller så kan Sveriges samlade beslutsfattare ge SKL uppdraget att komma Vårdförbundet till mötes vid förhandlingsbordet innan den 31 mars då nuvarande avtal löper ut.

Som det är idag läggs tid, energi och pengar på att styra en dysfunktionell verksamhet på patientens bekostnad på grund av kompetensbrist. Detta handlar inte om den enskilde individens kronor i fickan. Det handlar om att vara proaktiv och leverera lösningar istället för att städa upp misstagen. Det handlar om värderingen av en yrkesgrupp som har ett samhällsansvar årets alla dagar och dygnets alla timmar för att vårda det enda värdet som spelar roll, våra nära och kära. Det handlar om friheten att få ha tillgång till sjukvård, när man behöver den.

Lene Lorentzen, Vårdförbundet

SKL