Älskade patient, Det är jag. Din sjuksköterska. Du vet hon den där unga tjejen som gjorde sitt extra för att du skulle ha det bra. Jag ringde de där samtalen, lyckades övertala läkaren, sprang med specialbeställda matbrickor, puffade till kudden och fick dig att skratta trots att du egentligen var rädd.

En kväll hade vi ett djupt samtal där du kände att du verkligen fick prata av dig all din oro och efteråt gav du mig ett vackert bokmärke som du broderat som tack. Det där bokmärket har jag fortfarande kvar som påminnelse om vad jag vill vara för dig, och för varje patient som hamnar under mitt ansvar.

Men nu har jag inte jobbat på länge och du kanske undrar vart jag tagit vägen. Du såg ju hur jag sprang från rum till rum med två ringande telefoner och någon kväll frågade du när jag slutade egentligen. Då jobbade jag hela dagen från att du vaknade tills efter du somnat, för en sköterska var sjuk och ingen annan kunde hoppa in och jobba istället. Det var inte första gången den veckan jag jobbade ”dubbelskift”, och nästa vecka skulle jag jobba över minst två timmar för att en patient inte mådde bra.

En dag kom jag inte upp ur sängen och hur mycket jag än försökte lyckades jag inte komma tillbaka till arbetet. Jag hade ångest så stark att det kändes som att jag skulle dö och skämdes så otroligt för att jag inte klarade det de andra sköterskorna klarade. Det som förväntades av mig. Skulle någon annan få jobba dubbelpass nu? Skulle någon annan få ha dubbelt antal patienter på grund av mig? Ja… det skulle de, men jag kunde inte göra något åt det nu, för jag hade plötsligt bytt titel. Från vårdgivare till vårdtagare. Nu tävlar du och jag. Om de få vårdplatser som finns.

Annons

Egentligen är det inte sängarna som det är brist på- det vet både du och jag. Men mina kollegor orkade inte jobba kvar, så de slutade en efter en och ersattes av nya, unga, oerfarna systrar med varma hjärtan som brann för att göra allt de kunde. Och de gjorde ALLT de kunde…tills de inte kunde längre. De slutade, eller hamnade i vårdkön. Som du och jag. Det är inte brist på varma hjärtan som brinner för att hjälpa. Utan brist på en sjukhusledning och landstingspolitiker som förstår att en sjuksköterska extra istället för underbemanning kan innebära liv eller död. Som förstår att budgeten borde följa behovet, inte tvärt om. Du kommer få fortsätta vänta på vård. Jag med. Men jag ville bara säga att jag saknar dig… och förlåt… att jag inte kan vara där och hjälpa dig, utan istället nu är ytterligare en patient som står före dig i kön till den underbemannade vården. Jag är sjukskriven på heltid sedan länge. Ung. Utmattad. Utbränd. Vården är sjuk.

Din ”sjuk-sköterska”