Vi satt på en restaurang i semesterorten, med hela mina familj. Kyparen kom fram och hälsade och han pussade min dotter, snart fem år, på handen. Så fort han hade gått såg hon på mig med tårar i ögonen. ”Varför pussade han mig? Jag ville inte att han skulle pussa mig”. Det är en kulturell grej, försökte vi förklara. Här gör vuxna så. Men det bet inte på min dotter. ”Jag ville inte att han skulle pussa mig. Säg till honom mamma!” Vi vuxna skruvade på oss. Skulle vi behöva störa ordningen och behöva säga till en vuxen man om en sådan småsak. Det vore ju pinsamt, tyckte vi. Men så insåg jag att det här var som ett test, för min dotters förtroende för mig. Skulle jag låta min egna ovilja att göra något obekvämt gå före hennes tro på att andra får konsekvenser, när de går över hennes kroppsliga gränser. ”Han frågade ju inte ens, mamma.”

Det är där det börjar. Där och i kramen från släktingen man egentligen inte alls vill krama. Där och pojkarna som knuffar, sedan tafsar, för ”det är ju bara på skoj, bara strunta i dem”. Det som sedan blir till män som tjatar sig till tillgång till ens kropp och man låter dem, för man har ju fått lära sig, att deras behov går före ens egna. De små bäckar som bildar en flod av insikt för alla flickor som får lära sig, gång på gång under livet, att andras längtan att röra vid dem är viktigare än deras egna känsla för var ju deras kropps gräns går. Att det ska strunta i sin magkänsla om när de vill bli rörda, och hur.

Annons

Jag vill inte att min dotter ska tvingas lära sig det nästan alla kvinnor – och säkert en hel del män – fått lära sig någon gång i barndomen: att vår kropp är tillgänglig för andra, före våra egna behov. Att vika ner vår integritet för andras tillfredsställelse. Att våra nej är så besvärliga och skapar obekväm stämning, så vi låter dem bli till ja, till leenden för husfridens skull så att alla ska vara nöjda och glada – alla utom vi själva. Men jag vill säga till min dotter: Skit i att vara duktig. Rör igång kaos. Stör upp ordningen, om det är det som behövs för att du ska må bra och visa dina gränser, mot omvärlden. Det är så vi får respekt och det är så vi förändrar ett system där män tar sig friheter mot kvinnor, ett micro-möte i taget.

När min dotter såg på mig med tårar i ögonen var jag stolt över de där tårarna, för de visar mig att hon litar på sin egen kropp, litar på att världen är god och ska respektera hennes gränser och hon litar på mig, att jag ska tro och lyssna på henne när hon känner att hennes gränser har överskridits. En påminnelse om alla gånger jag låtit en man gå över min gräns, för att jag inte ville vara besvärlig. ”Säg till honom då mamma!” Jag tog ett djupt andetag och svalde och när kyparen kom tillbaka förklarade jag, så lugnt och artigt jag kunde, att min dotter var upprörd och att hon ville ha en ursäkt. Genast lade han handen för hjärtat, satte sig på knä och sa förlåt, jag tänkte inte alls på det och hon nickade, nådigt som en stolt drottning. Jag märkte att han faktiskt fick sig en tankeställare.

Vad hade hänt om jag inte hade lyssnat på henne? Om jag lärde henne att hennes intuition, integritet och kroppskännedom inte var värd att lyssnas på och inte värd för andra att ta hänsyn till? Om jag lärde henne att jag inte trodde henne, när hon sa att hennes gränser var kränkta? Om jag visade att män inte får konsekvenser när de tar sig friheter med flickor. Det är inte så jag vill uppfostra mitt barn.

Jag vill att hon ska lita på att världen står upp för henne, och hennes rätt till sin kropp. Att när hon säger – som Rädda barnen uttrycker det i sitt fantastiska utbildningsmaterial – ”stopp min kropp”, så är det viktigt att det respekteras, varje centimeter av huden som tillhör bara henne och ingen annan. Idag, och alla dagar.

Det kanske ”bara” handlar om en puss på handen. Men det börjar där. Med vår mänskliga rätt till vår egen kropp.

Ida Therén

Fotnot: Rädda barnens utbildningsmaterial "Stopp! Min kropp" finns gratis på nätet och rekommenderas för alla som umgås med eller jobbar med barn.