”Det var som alltid kusligt att fara genom Sörmon, stor, tom på människoboningar, beryktad för rövare och vargar. Buskar togs för lurande rövare och vargar tycktes höras flera gånger. Efter rast på Avelsäters gästgivaregård med någon mil kvar till Åmål for man vidare i mörker genom den ödsliga, illa beryktade Avelsätersskogen. Fasan vid samma oroande tankar på vargar och rövare ökades av en rishög, som invid landsvägen angav platsen för ett mord: två eller tre andra sådana hemska rishögar fanns på vägen mellan Karlstad och Åmål.”

Vår historia

Christer Westerdahl, professor emeritus, ger en historisk tillbakablick på Skaraborg.

Vår historia

Christer Westerdahl, professor emeritus, ger en historisk tillbakablick på Skaraborg.

Det är N.P. Ödman som i sina Barndoms- och skolminnen nämner åtminstone två-tre stycken offerkast längs en specifik väg. Det var i samband med en vintertida episod under 1840-talet på väg till julferien från Karlstad till Åmål. Sörmon med sina offerkast är för övrigt en skräckinjagande passage nämnd av flera sagesmän redan på 1600-talet.

Varp eller bål

Vad är ett offerkast? Andra beteckningar på sådana kast är varp eller bål. Många äldre har under de senaste decennierna inte bara hört talas om dem, de har också själva sett något eller några. Det vet jag från omfattande resor med intervjuer över i stort sett hela landet. Under många århundraden fram till ca 1900 var det rentav vanligt att man på en kasthög offrade kvistar, stenar och ibland även annat och uttalade någon form av ramsa som i allmänhet hade innebörd av ungefär ”vila i frid.” Där hade det, sade de äldre, någon drabbats av ond bråd död. Ibland ansågs någon ha blivit mördad. Vi kan fastställa att detta äger sin riktighet när man kan hitta en historisk källa till händelsen.

Annons

Det hände att man även kunde uppge ett namn på den döde, eller ett yrke, som västgötaknalle, eller en berättelse om en brud som omkommit på väg till eller från kyrkan. En del av dessa berättelser var vandringssägner, som knappast hade hemortsrätt på bygden. Det fanns säkert många tusen sådana offerkast en gång. Men även idag kan man på Fornsök, Riksantikvarieämbetets fornminnessite, finna närmare 600 i hela landet. Många har glömts bort eller förstörts. Men påfallande många av dessa är alltså ännu kända i traditionen.

Ännu läggs eller ställs kvistar och grenar på platser I senare tid gör antikvariska myndigheter och hembygdsföreningar insatser för att man inte helt skall glömma bort kasten. Många får särskilda skyltar med text.
Foto: Christer Westerdahl

Undvika den döde

Det sägs också att den döde vilar på eller vid platsen. Det verkar inte så troligt, men kan nog vara riktigt långt tillbaka om personen var självspilling, d,v.s. hade begått självmord, eller om kastet ligger nära en avrättningsplats. Men ett genomgående drag är att offrandet vid kastet var ett sätt att undvika den döde som gengångare.

Läs mer: Sökandet efter guldet i Hornborga

Läs mer: Historien om Hornborga

Man tog sig alltså en paus vid ett kast medan man färdades, om man så gick eller for i vagn, gick ofta något eller några varv runt högen och uttalade eventuellt en ramsa. Det räckte inte att en person i ett sällskap offrade, alla måste göra det, och inte heller att man bara gjorde detta på väg till målet utan även på tillbakavägen. Ett så annorlunda beteende mot idag när man inte ens skulle uppfatta det eventuella kastet i förbifarten!

Men utsikterna till detta är små. De flesta ännu existerande kast ligger längs vägar som inte längre används eller på stigar där trafiken är minimal. Det är just det som enligt min mening är det intressanta med kasten. Samma ord som varp dyker upp i norskan som verp: ”Verpa fylgjer vegen på samme måten som skuggen fylgjer mannen” säger den norske folkloristen Svale Solheim, som är en av dem som forskat kring offerkast. Det betyder att vi kan använda faktiska varp och traditioner om sådana som en indikation på gamla vägar och deras sträckning. Arkeologer som inventerat fornlämningar har hittat stenhögar som påminner om varp, men som saknar tradition. De har då ibland ändå dragit slutsatsen att det här gått en gammal väg. Med lite tur har man också kunnat finna hålvägar eller halvt försvunna vägbankar eller kavelbroar i närheten. Eftersom det kan vara omöjligt att finna någon annan förklaring har varpet alltså registrerats som sådant.

Läs mer: Sanningen bakom Hastings

Läs mer: Han fångade tjuven med magi

En gång beskrevs riskasten som stora majbål, så stora att de måste brännas upp för att inte välla ut över vägen. Men man fick inte avlägsna något ur dem. Snart var de lika stora igen. Andra kunde bli stora som verkliga (förhistoriska) gravrösen, men med mindre stenar. När de väl funnit plats en längre tid kunde de ge namn åt platser i trakten, ett torp kunde heta Varpet eller Värpeshult, och sägnen om en förolyckad brud kunde knytas till Bruaröret, Brudliden eller liknande.

Om det har skett en svår olycka på vägen med dödlig utgång läggs än idag ut blommor, värmeljus och annat på platsen. Skillnaden mot kasten är den att det sällan finns något kvar efter någon vecka eller så.

Kasten i dag

Om det har skett en svår olycka på vägen med dödlig utgång läggs än idag ut blommor, värmeljus och annat på platsen. Men den stora skillnaden mot kasten är den att det sällan finns något kvar efter någon vecka eller så. Samma offerkast har däremot fungerat som sådant i flera hundra år.

Läs mer: Ättestupan - ruffel och båg

Läs mer: Hästaflåtten - något i hästväg

Vid Stötteberget på Kålland blev en skogvaktare skjuten 1670. På skogen mellan Mariestad och Kristinehamn blev en kusk rånmördad 1710. Ännu läggs eller ställs kvistar och grenar på båda ställena där det skedde. I senare tid gör antikvariska myndigheter och hembygdsföreningar insatser för att man inte helt skall glömma bort kasten. Många får särskilda skyltar med text. De utgör en del av bygdens kulturhistoria. Därmed registreras de som fasta och lagskyddade fornlämningar.

Det veterligen äldsta omnämnandet av offerkast finns hos den senmedeltida kulturhistorikern Olaus Magnus i hans Historia år 1555, på tal om Småland. De går som fenomen alltså tillbaka till medeltid. Men såvitt man förstår inte längre tillbaka.

Läs mer: Han fick sin kraft av trollhjulet

Läs mer: Ett kok stryk och tjärad sill

Enligt min egen mening har de ett samband med den katolska kyrkans ideologi. Den inskärpte att en människa som dött på naturlig väg måste vila i vigd jord. Rimligen var det alltid den egna socknens kyrkogård som åsyftades. En som inte gjorde det blev osalig och blev gengångare. Men knappast en Halloween-figur!


Foto: Christer Westerdahl

Även i övrigt skulle reglerna följas. Vid ond bråd död var detta särskilt besvärligt eftersom den döde inte kunde få en sista smörjelse och välsignelse. En avrättad myllades ju ned utan ceremonier, självmördare kunde begravas ute i skogen, om kyrkoherden vägrade jordfästning vid kyrkan. Det och andra ovanliga omständigheter tolkades som att den döde skulle bli osalig, det vill säga bli en gengångare eller gast. Att möta en sådan ansågs farligt.

Läs mer: Sökandet efter guldet i Hornborga

Läs mer: Historien om Hornborga

På ensliga skogsvägar föreställde man sig åtskilliga sådana tillfällen, när ugglorna hoade vid mörkrets inbrott eller man i mörker passerade en plats som kallades Gaståsen. Man kunde se lyktgubbar i dimman vid de djupa våtmarkerna vid sidan av vägen. Säkert var sådana ljus från de dödas själar som begravts därute som ogärningsmän, trollkarlar, häxor eller som fallit offer för rövare och krigshandlingar.

Korsen ruttnade

Det finns visserligen andra uttryck för samma föreställningar. Kors sattes säkert upp längs vägarna av liknande anledningar i katolsk tid, men de togs bort eller ruttnade ned. Några enstaka minneskors av sten från medeltiden finns kvar på Gotland. Ett annat komplex med samma innebörd, att skydda mot strandvaskare, strandens gastar, är stenlabyrinterna längs våra kuster, särskilt i Sverige och Finland.

Läs mer: Brödet som blev till sten

Läs mer: Hertigen och horsbrottet

De sista kasten lades in på 1930-talet. Några av dessa är fortfarande aktiva. Men bakgrunden till att de försvann är den stora förändringen av vägarnas mera finmaskiga nät. Detta inskränktes av de stora landsvägarna som efter skiftesreformerna fick nya, ibland nästan spikraka dragningar. När järnvägarna kom utplånades efter hand hela det gamla vägväsendet med gästgivargårdar och skjutshåll där man bytte hästar. De allestädes närvarande transportfororna med bönder vid tömmarna försvann. Vintervägarna och stigarna som gick över stock och sten, myrar och över sjöar föll i glömska. Ett nytt landskap växte fram, både fysiskt och i människors sinne. Att man sedan ännu ställer upp värmeljus och blommor på en plats där en dödsolycka inträffat är dock inte ovanligt. Men platsen finns inte utmärkt i hundratals år som offerkasten.

Den gamla vägen är en del ett förgånget landskap. Men vi kan lära oss att förstå något av det med hjälp av offerkasten. Därför är det också viktigt att de som nu är kända bevaras, liksom spåren av de gamla vägstråken.

Fotnot: I min bok Att färdas. Ett förgånget kognitivt landskap, som kom ut till Bokmässan 2018, intar offerkasten en betydelsefull plats. Alla tips och kommentarer mottas med största tacksamhet, på mailadress: christer.westerdahl@ntnu.no

Läs mer: Bjurums kyrka och dess hemligheter

Läs mer: Sparlösastenen - rapport från en invasion?