En rosslig röst svarar i telefonen.

Det är Marcus Hellner, 33, som är hemma med sina två döttrar. En situation han allt oftare återfinner sig i nuförtiden, i livet efter karriären. En lång karriär, med många starka insatser och resultat.

Just i dag är han dock inte så stark. Just i dag är han sjuk.

– Ja, det är lite segt att vara sjuk. Även om det inte är lika allvarligt längre, säger Hellner.

Nej, en hostig hals och rosslande röst är ju inte hela världen. Sådant händer, sådant går över.

Det kunde ju ha varit värre.

Han kunde fortfarande ha haft en aktiv karriär.

– Det är en lite konstig grej. I 10-15 år har jag funderat nästan varje morgon på hur det känns i dag och reflekterat över det. Nu spelar det ingen roll för mig. Det har ingen betydelse längre.

––––––––––––––––––––

Det var i maj förra året som hans beslut blev offentligt. Efter tolv år på professionell seniornivå valde Hellner att lägga skidorna på hyllan.

I bagaget hade han bland annat tre OS, fem VM och åtta världscupsäsonger. Med sig från dem hade han bland annat dubbla OS-guld i 4 x 10 km stafett, ett OS-guld i Skiathlon och ett VM-guld i sprint.

Där tog det slut. I en intervju med SVT förklarade han att han "inte har det hundraprocentiga driv som krävs".

Annons

Hur blev det så?

– Det har väl att göra med att man har hållit på i många år. Det blir väl en total bild av det hela att man känner att man gjort det länge och till slut sinar det. Så är det för de flesta och så blev det väl för mig då. Just att man känner att man inte riktigt har det som krävs för att göra en satsning och jag känner inte att jag åkte de resultaten som jag ville ha. Det tror jag också påverkar. Jag kände mig helt enkelt inte motiverad för att fortsätta.

Hur kom du fram till det beslutet?

– Nämen det kändes väl bara så. Jag gick väl hårt på hur det kändes och det kom egentligen helt från mig själv. Det var inte så att jag hade gått och pratat med så många, utan kom fram till det på egen hand.

Var det ett enkelt beslut att ta?

– Ja, egentligen så var det ganska enkelt. Sedan är det ju alltid trist på sitt sätt. Det tråkiga är ju att man inte träffar de personerna och inte kommer vara med i den miljön. Och det är ju klart något man saknar. Men det är ingen anledning för att fortsätta. Man håller ju på med det för att få bra resultat. Det är det primära.

"Har varit det viktigaste för mig"

Något pompa och ståt blev det dock inte av när hans karriär kom till sitt slut. I stället blev det väldigt tyst kring Hellner och förblev så rätt länge. Det dröjde egentligen närmare ett halvt år innan han ställde upp på sin första längre intervju och som helhet har de varit få sedan den sista våren.

En naturlig utveckling, menar Hellner, som samtidigt inte satte igång med några nya uppdrag förrän senare under hösten.

– Det var ganska medvetet. Jag hade ingen lust att börja med något annat direkt och jag tyckte det var skönt att få en lugn sommar och höst, att vara hemma och kunna fokusera mycket på barnen. Och samtidigt att känna att man är lite fri och inte behöva träna fyra-fem timmar om dagen. Det är ju ett rätt tufft liv som skidåkare på det sättet, det är ganska skönt att få slippa det. Även om jag kan sakna det ibland så ska man inte ge sig in i det om man inte är motiverad för det. Har man motivationen för att träna och ha det livet så är det ju jättekul. Men med lite dålig motivation så blir det ju helt tvärtom. Då blir det ett tungt liv.

Känslan var att det var ganska tyst om dig, speciellt första månaderna, efter avslutningen?

– Jomen det var rätt naturligt. Jag har väl inte heller börjat med skidorna för uppståndelsens skull eller för det mediala, utan det är något som har kommit på köpet. Och det är inget jag är jätteintresserad av. Jag har väl inget problem med det, man syns och hörs mycket när man tävlar i den här sporten i Sverige och är med i landslaget och så. Men det är klart att jag tyckte det var skönt att få slippa det ett tag. Det är inget som jag saknar.

Var den mediala uppståndelsen något du tyckte var jobbigt?

– Nä, det är väl något man har vant sig vid. Men det är klart att det är annorlunda, det är det ju. Men sedan känner jag väl att man mest råkar ut för bra uppståndelse. Det är oftast folk som följer en och är intresserade och tycker att man gör något bra. Så det har väl varit på ett positivt sätt. Så jag har inte haft något problem med det. Samtidigt känns det skönt att få kliva ur det lite grann. För det är inget jag har njutit av direkt, utan jag har hållit på med skidorna för att jag har gillat att tävla. Det har varit det viktigaste för mig.

Inget han njutit av, men samtidigt inget han har haft problem med. Så beskriver Hellner den mediala uppståndelse som följt med hans framgångsrika karriär.
Foto: Ulf Palm/TT

Vägen från elitidrottare till ett liv efter karriären brukar ofta ses som en svår omställning. Vad man ska göra när man inte längre har sporten, vad man ska fylla ut tiden med när man inte längre tränar för att tävla.

Forskning har tidigare gjorts på ämnet, bland annat en från 2016 som visar att manliga idrottare därtill brukar ha det svårare än kvinnliga idrottare att ställa om.

Oproblematisk omställning

För Hellner har det dock inte varit några problem. "Jag har aldrig ångrat mig", säger Gällivarebon om sitt beslut. Och bedömt på denna halvtimmes långa intervju finns det heller inga tecken på att han ljuger.

När gick det upp för dig att du aldrig mer skulle tävla inom skidåkning?

– Nämen det gick nog fort. Det insåg jag direkt och det är väl det som också är lite konstigt... Som skidåkare funderar man ju nästan varje dag på hur det känns i kroppen och man strävar efter att bli bättre fysiskt och man är väldigt medveten om hur kroppen fungerar och känns för dagen. Och helt plötsligt så behöver man inte fundera på det.

Du gör det inte heller av ren vana?

– Nej, ingenting på det sättet. Sedan försöker jag ju hålla igång, jag trivs ju med att träna och röra på mig och känner att det är bra att göra. Men jag gör det inte alls så mycket som när jag tävlade. Jag har väl lusten, men det är väl att man inte prioriterar det längre. Man är lite för bekväm. Men jag vill väl hålla en någorlunda tränad kropp. Det skulle ju kännas trist att bara tappade det.

Du ser inte dig själv som skidåkare längre?

– Näe. Eller ja-a – alltså skidåkare kommer jag väl alltid att vara. Men jag känner mig inte som en tränad skidåkare, haha. Jag kommer ju alltid gilla skidåkningen, det kommer alltid vara en stor del av mitt liv. Jag bor ju här uppe i Gällivare där det är mycket snö. Så på det sättet kommer det ju alltid finnas. Men jag är nog en före detta skidåkare.

En före detta skidåkare, men åtminstone en sådan med en gedigen meritlista. Som tidigare nämnt har han några OS-guld att stoltsera med, liksom VM och även en hel drös med inhemska SM-medaljer.

Som helhet en av de mest framstående karriärerna inom svensk skidsport, men även med vissa besvikelser om vi frågar huvudpersonen själv.

Fick du den karriär som du ville ha när du var ung?

– Det beror på hur man ser det. När jag var riktigt ung så hade jag aldrig kunnat drömma om att ta medaljer och så vidare. Det kändes ju som en ren och skär dröm. Men när man väl fick smaka på det och lyckades ganska tidigt i karriären, som ung senior, så hade jag väl högre förhoppningar än vad det blev. Jag hade väl själv alltid höga mål och krav, och det är klart att jag kan känna att jag i vissa tävlingar och vissa år skulle ha varit bättre. Men vad det beror på, det är svårt att säga. Jag tycker att jag har tränat så pass bra som jag har kunnat, framför allt sista åren var jag extremt seriös med planering och upplägg runtomkring. Så jag har nog gjort det jag har kunnat, men hade nog haft högre förväntningar. Framför allt sista tävlingarna på OS (2018). Där hade jag så klart högre förväntningar än att bli åtta. Och även i Falun (världscuptävling 2018) hade jag högre mål och att jag totalt sett hade velat vara högre upp på världscupen, sett över fler år. Det kan jag känna. Men det är inget jag går och funderar så mycket på egentligen.

"Jag har nog gjort det jag har kunnat, men hade nog haft högre förväntningar. Framför allt sista tävlingarna på OS. Där hade jag så klart högre förväntningar än att bli åtta."
Foto: Anders Wiklund/TT

"Alla tycker att det är häftigt att flyga"

Så vad gör Marcus Hellner i dag?

Svaret är att den 33-årige ex-skidåkaren har en hel del i kikaren. Efter att han som berört tagit en lite lugnare sommar och höst har han gradvis börjat lägga till uppdrag och sysslor i vardagen.

Till att börja med gav han sig in med en egen klädkollektion hos friluftsbutiken Outnorth, en kollektion med inriktning mot träningskläder som han än i dag är aktiv med.

Vid sidan av det har han dessutom tagit fart mot himlen. Sedan en månad tillbaka har han börjat plugga för att i framtiden bli helikopterpilot.

– Jag har börjat läsa till flygcertifikat. Och det är väl något som jag har tänkt på tidigare år också. Och nu har jag bestämt mig för det.

Vad är det som lockar med det?

– Egentligen är det väl det att jag har lust att bo här uppe i Gällivare och har lust att ha något jobb. Sedan tror jag att det är ett jobb som är ett ganska praktiskt jobb, man är ute och flyger och så får man vara mycket ute i fjällmiljö. Och där trivs jag mycket. Så det tänkte jag kan passa och så tycker jag att det verkar vara häftigt. Alla tycker så klart att det är häftigt att kunna flyga och det känns som en kul grej att börja med.

Pluggar gör han mest på egen hand. En utbildning han – åtminstone nu i början – kan göra hemifrån. Sammanlagt beräknar han att utbildningen kommer ta runt 2 1/2 år, beroende på vilken takt han själv hinner med.

Samtidigt som han pluggar ska han ju trots allt hinna med sin klädkollektion, hämta och lämna barnen på dagis och ägna tid åt övriga intressen.

Allt det där som han inte har haft speciellt mycket tid för att göra de senaste 10-15 åren.

– Det är en stor skillnad. Men man glömmer fort, hur det var att ha den där träningen varje morgon. Jag kan få sådana där flashbacks ibland, i hur det känns när man ska ut. Som i dag, då det är ett rätt så trist väder, blåser och snöar... Nej, det är inte jättekul varje gång att ge sig ut och träna, så då kan jag känna att det är skönt att slippa det. Men sedan är det också ett enkelt liv som idrottare. Man behöver inte fundera så himla mycket. Det viktigaste är att genomföra den där träningen och att vara noga med allt runtomkring. Även om det är fysiskt jobbigt och man ofta är sliten i kroppen. Men det är klart att jag lever en stor skillnad från hur jag levde då, men jag är fortfarande väldigt fri. Som skidåkare bestämde jag min egen tid och det gör jag mycket fortfarande.

Trivs du i den nya vardagen?

– Ja, det tycker jag. Jag är väldigt taggad för det här med kläderna och utbildningen. Det känns väldigt inspirerande, måste jag säga. Att ge sig in i något helt nytt. Det känns som att man har många mål framöver. Man har bytt ut några skidmål mot lite andra mål. Och det känns kul.

Som vi varit inne på tidigare så brukar man ofta nämna baksidorna med övergången från idrottare till "före detta idrottare". Finns det fördelar också?

– Ja jag känner nästan bara fördelar. Jag har aldrig känt att det har varit en jobbig tid, där jag inte vet vad jag ska göra. Jag har svårt att sitta still, rent generellt. Jag vill ha saker att syssla med och det känns alltid som att man har för mycket grejer. Jag har en massa intressen som jag tror att jag ska hinna med konstant. Så det handlar nog om att kunna sålla och inte göra allt på en gång – och det var ju väldigt svårt när jag höll på med skidorna. Det var väldigt få gånger jag hann göra någonting annat. För anledningen till att man fokuserar så mycket på skidorna är ju att det andra inte ska ta energi från skidorna, det är risk att man blir sjuk när man är ute och gör andra grejer och så där. Och det tycker jag är skönt nu när jag har slutat. Att slippa den känslan att behöva bry mig över hur formen påverkas när jag håller på med mina intressen.