Oscar Niklasson ser inte ut som Oscar Niklasson.

Den gråa hoodytröjan spänner inte lika mycket över axlarna som den brukar. Han har förlorat sex kilo, men viljan att nå eliten igen finns kvar.

Även om han vet att det aldrig kommer att bli som spelare.

– Jag kommer inte spela hockey igen. Hjärnskakningarna sätter stopp. Man har bara en hjärna.

En sex år lång elitkarriär har tagit slut och en ny ska ta vid. Igår gjorde han sitt första gympass på fyra månader.

– Jag körde ben. Det är träningsvärk kan jag säga. Jag har börjat döma ungdomsmatcher och vill döma seniormatcher på hög nivå i framtiden.

Det kommer inte bli lätt. Men så har ju vägen hit inte varit lätt den heller.

23-åringen har grävt djupt efter den energi som tog honom till en ung talangfull spelare i Färjestad BK.

Genom värken, förbi yrseln och över bakslagen. Nu har Niklasson en ny riktning.

Efter att ha kommit ur det mörka rummet.

***

Det var ett svart ställe: både bokstavligt och bildligt.

– Det var inte kul. Det kan jag säga. Det vill man inte att någon ska gå igenom. Det var neddragna persienner och mörkt.

Han gjorde inte så mycket alls under sin rehabilitering

– Och det mår man ju inte bra av i längden heller.

Niklassons historia är som många andras numera: ung pojke plöjer ner allt i ishockeyn, drömmer om SHL, NHL och KHL, med skillnaden att den långe backen var en av få som verkligen kunde ta steget dit.

Annons

”Möjligen var han för snäll utmed sargerna”.

Smällarna tog hårt mot huvudet. Han kraschade, rehabade och reste sig. Han tuffade till sig, höjde armbågen i försvar, fick nya smällar och kraschade igen.

Han bromsades och stannade in.

Efter femte hjärnskakningen kunde han inte fortsätta längre.

***

Relaterat: Mental coach: "Tränarproblem bakom ohälsa"

Det finns en undersökning som visar att 30 procent av elitidrottarna i Sverige har mått psykiskt dåligt av olika slag, hur känner du för den siffran och finns det ett stort mörkertal tror du?

– Jag känner mig väldigt oroad när det är en sådan hög siffra, men känner också att den kan vara högre tyvärr. Tror många, framförallt i ungdomsåren, mörkar mycket över hur man egentligen mår. Det händer mycket i ett hockeyliv runt 16-års åldern. Det är TV-pucken och intag till hockeygymnasiet: två stora saker som jag tror att många drabbas psykiskt av om man inte lyckas.

Har du drabbats av prestationsångest någon gång?

– Ja, ibland har jag blivit petad och hamnat i frysboxen. Då tänker man ”vad gör jag för fel?” Jag tror många som fastnar där och inte tar sig upp kan må väldigt dåligt över det och drabbats psykiskt. ”Varför får jag inte spela? Är jag dålig eller?” Sedan tror jag att om du pratar med coachen och han är konkret och säger vad som ska bli bättre då vet spelaren vad man ska träna på istället för att gå och fundera på vad som är ”fel”. Det där kan gå långt annars. Det finns ju spelare som tagit livet av sig i ishockeyn för att de mått för dåligt. Jag har ju inte mått jättedåligt psykiskt så.

Det pratas om att det är flera som mår dåligt inom elitidrotten, men det är få spelare som verkar vilja prata om det, varför är det så tror du?

– Jag tror att man tycker att det är pinsamt. Men det är ju inget att skämmas över. Det är viktigt att vi vågar prata om det.

Hur känner du att du blivit bemött av Skövde IK där du var senast?

– Det var bra. Kanske att man kunde fått mer stöttning och tid från tränare och ledare. Dom vill inget illa, men det blir väldigt jobbigt och stressande när dom vill ha besked nästan varje dag om hjärnskakningen gått över och ligger på om när man ska komma tillbaka. Jag tror det är bättre för själva personen att själv meddela när det känns bra och när man kan börja träna.

Vi har pratat med en mental coach som jobbar i koncernens spridningsområde och han ser ett kommunikationsproblem mellan äldre tränare och yngre spelare, han menar att den yngre generationen vill berätta hur de mår och ställa frågor, medan äldre tränare har svårt att ta den dialogen, känner du igen den bilden?

– Jag har haft en bra dialog med de flesta ledare jag haft, men jag förstår vad han menar. Har man inte pratat så mycket känslor tidigare blir det nog väldigt svårt att bli förstådd när en ny generation kommer och vill föra en diskussion. Man kan nog bli uppfattad fel om det inte tas på rätt sätt.

Vad kan du se för lösningar på att fler spelare ska må bättre inom elitidrotten?

– Oj svår fråga, det är så stort, men framför allt visa mer respekt för varandra på och utanför isen.

Du som spelat ishockey länge och nu dömer ungdomar vad ser du för klimat ute på isen?

– Förr var det ju mycket fula ord och det är väl lite mindre av det nu, men det här: ”res dig din mes” och såna saker. Det kommer alltid sitta i. De som inte orkar med det blir nog tysta på plan och i värsta fall slutar de. Det är trist för alla som vill ska få hålla på med hockey. Det är ju det roligaste som finns. Redan på ungdomsnivå måste vi börja jobbet. Jag hör ju hur de skriker "jävla sopa" mot varandra. Det ska ju ingen behöva höra.

Vad kan göras mer där för att få ett bättre psykosocialt klimat?

– Om förbundet går in och säger: ”de som säger fula ord blir avstängda”: då, först då kan det hända något. Jag ser gärna ett förbud med konsekvenser. Annars lär det fortsätta.

Relaterat: Sandquist: Släpp sargen och kom in i matchen
Relaterat: Tränarproblem bakom ohälsan?