Man fann vid vitlimning av Riddarholmskyrkan i Stockholm en inskrift år 1713. Det var kyrkoherden Johan Ekendahl som registrerade innehållet. Texten var på latin och bör vara medeltida:

Sex fuerunt, sunt, eruntque causae malorum in Suecia= Sex har orsakerna till olyckorna i Sverige varit, är fortfarande och skall bli:

1:o Proprium commodum = Egennyttan

2:o Latens odium = Det lömska hatet

3:o Comtem(p)tus legum = Föraktet för lagarna

4:o Negligentia communis boni = Liknöjdheten för det allmänna bästa

5:o Favor improvidus in extero = Obetänksam fördel för utlänningar

6:o Pertinax invidia in suos= Envis avund sinsemellan

Dessa iakttagelser verkar ytligt som relativt förnuftiga reaktioner på negativa egenskaper och handlingar. De luktar även lite självömkan. Men om de någonsin varit speciellt utmärkande för Sverige och svenskar verkar mycket tvivelaktigt. Man kan med fog reflektera att de nog borde tillämpas individuellt men knappast för grupper. Egentligen är det kanske pudelns kärna. Det går inte att generalisera om sådant.

På sin höjd kan man uttala ett sådant omdöme inskränkt till en person och en situation. N:r 5 ger en liten möjlighet att historiskt tidfästa texten till Magnus Ladulås tid på 1200-talet. Då uppstod en svårartad konflikt året 1279 när en av kungens gunstlingar var dansk. Denne dödades på borgen i Skara och och kungens tyska svärfar blev fånge. Drottningen själv måste fly och få asyl i ett kloster. Det var ju just kung Magnus som såg till att franciskanerna kunde sätta upp sitt kloster å Riddarholmen där kyrkan var den viktigaste delen. Här begravdes han också och det finns också en målad bild av honom, men den är gjord långt efter hans död. Men man kan ju tänka sig en senare datering. Utlänningar blev i Sverige hatade långt senare, särskilt om de var fogdar. I Vadstena-annalerna sägs om Albrekt av Mecklenburgs ankomst 1364 som kung till Sverige att ”rovfåglar satte sig ned på bergens toppar.” (aves rapaces preoccupaverunt cacumina moncium). Med detta avses förstås fogdarnas befästningar och deras skatteväsen. De var tyskar (Theutonici). Även som handelsmän blev de illa sedda. Skällsordet för dem blev garpar, som ursprungligen nog var ett uttryck för beundran.

Annons

Om vi börjar med att tänka på enskilda personer blir det lättare att förstå att omdömena om främlingar ges med tanke på att karaktärisera hans eller hennes ursprung. Man ser just den personen framför sig, kanske också någon annan med liknande drag, eller sådana som man inbillar sig är typiska. Det kan gälla inom landet för folk i ett landskap eller i en bygd, ja, faktiskt ned till sockennivå. Så utvidgas definitionen. Finnar är tystlåtna, lömska och kan ta till pukkon, kniven, men det senare kan även för hallänningar även drängarna från Frillesås. I den meningen är det tal om generella fördomar. Idag grasserar en del sådana om både flyktingar och andra emigranter, men i den mån det generaliseras gäller det knappast tydliga ursprungsländer. Okunnigheten är påfallande. Tydligast utsatta är ”araber” utan att utgångslandet specificeras, och naturligtvis sägs mycket generellt om ”muslimer,” som ju bara pekar på en religion med många varianter. Givetvis finns det ett motsvarande register utifrån om svenskar, västeuropeer eller amerikaner. Jänför gärna IS och andra terrororganisationers syn på västerländsk omoral, översitteri och imperialism. I det läget blir fördomarna en reell fara, både för innehavaren och offret.

Så småningom kommer i historien uppfattningar om andras nationalkaraktärer. I det fallet kan man lita till en utmärkt studie av Herbert Tingsten (i hans Åsikter och motiv från 1963). I sådana sammanhang blir ryssen är primitiv, lättrörd och sentimental, men slår gärna om i brutalitet, tysken produktiv, överdrivet organiserad och ordningssam, men fantasilös. Araben är dekadent, girig och lismande. Det finns naturligtvis många andra varianter. Flera försök att göra vetenskap av detta gränsar direkt till och övergår efter hand till den första ”rasismen.” Ett litet mera ambitiöst försök kunde kallas folkpsykologi (Völkerpsychologie, t.ex. med tysken Wilhelm Wundt, men hans verk innehåller mycket av större värde). Palestiniern Edward Said talar i sin berömda bok om orientalism när det gäller västerlandets syn på folken i Mellanöstern. Nog ligger mycket i den skildringen. Men intressantare i sammanhanget är nog hans idé att de som skrev om araberna ville se dem som en kontrast till sig själva. Europeerna definierade sig själva genom de andra, i detta fallet araberna: Det de är är inte vi, det vi är är inte de. Det är nämligen något som blir genomgående i dessa myter, både i stort och i smått. Man kan också tala om antiteser.

Självet eller vi´et skildras till en början nämligen på samma sätt som i den gamla inskriften i Riddarholmskyrkan. Svenskarna är naiva i förhållande till utlänningar. Tänk bara på hur man idag skildrar den svenska öppenheten till främst de syriska flyktingarna. Tillåt mig också att kommentera: ja, visst fick vi problem, men naiviteten ligger väl i så fall hos dem som inte förstår att dessa problem ligger i sakens natur! Sverige borde inte bara ha råd utan välkomna nya svenskar.

I Gustav Sundbärgs kända karaktäristik av svenskt folklynne (ett likbetydande begrepp till nationalkaraktär) i en bilaga till hans betänkande i samband med den statliga emigrationsutredningen 1911, 1913, finns en rad aforismer. Vi möter också där svensken som en beundrare av det utländska, och i motsvarande grad en kritiker till det inhemska. Dessutom är inte minst de oskyldiga svenskarna försvarslösa mot de nationalistiska norrmännen (minns 1905) och danskarna, alltså de lurendrejare som finns på andra sidan Öresund. Jämförelsen utsträcks också till produktion av nya idéer. När det är frågan om innovation skall man se på ”dessa i Sverige så vanliga stora, höga pannor, verkliga tänkarepannor.” Dansken (se där individualisering!) tillerkänns givetvis sitt ”utomordentliga skarpsinne” men småaktig kritik ”förlamar hans andes flykt.” (se där: även dansken utövar också destruktiv självkritik!). Motsvarande antites är hos tyska författare ”die dummen Schweden” (men där finns även ”die dummen Dänen!”). Detta kan inte bli annat än kortfattade exempel, men Sundbärg bibehåller sitt litterära intresse. I likhet med så många andra försök blir hans arbete för en kritisk betraktare ett riktigt bra botemedel mot de egna fördomar som säkert finns hos varje enskild individ. Som sammanfattning kan man konstatera, att man förr eller senare upptäcker hur motsägelsefulla, absurda och snåriga de flesta utsagor om de andra (vilka de än är) och hur lätt det blir att avvisa dem med lite eftertanke. Det framgår ju att de bottnar i okunskap.

Som Tingsten betonar: självberömmelsen (som inte finns i Riddarholmskyrkan) göms i ett nät av självkritik. Både det egna jaget eller den egna nationen ter sig splittrade och motsägelsefulla. Mot detta ställs främlingarnas säkerhet och glupskhet, gärna utan skrupler. Men den egna svagheten och känsligheten ger moralisk överlägsenhet. Man skryter med att man inte skryter, är självbelåten över sin självunderskattning. Man är ett offer, kort sagt. I öppen dag ligger bundenheten och aktualiteten av fördomar i krissituationer. Genom historien ser vi detta manifesterat i dateringen av de mer eller mindre rasistiskt (i utvidgad betydelse) präglade angreppen på grannationer eller grupper.

Det är farliga tendenser. Jämförelsen med en granne kan i stort och smått, leda till krig. Tingsten avslutar: ”Då man äntligen, trots sin egen beskedlighet, går till strid, är det med gott samvete.” Sådana jämförelser kom att utgöra ett kraftfullt tillskott till synen på motståndare under första världskriget. Fransmännens och britternas syn på tyskarna, kallade les boches eller the Huns (hunnerna) är ett tydligt exempel.

Men i nutiden finns också otaliga kriser och konflikter där djupt liggande fördomar gör vanligt folk hjälplösa inför grymma förföljelser, inte bara av meningsmotståndare, utan framförallt mot minoriteter som statsmakten har utsett till offer. Ofta sker det för att dölja sina egna misslyckanden. Det värsta exemplet i modern historia är de s.k. etniska konflikterna, angrepp som riktades mot judar, zigenare, polacker, ukrainare (ja, även helt civila tyskar!) eller riktade svältkampanjer, tvångsdeportationer etc. Allt skedde i det stora gränsområde som Timothy Snyder 2010 kallar Bloodlands (boken med undertiteln Europe between Hitler and Stalin). Här gick den ofattbara siffran av 15 miljoner människor åt på 1930-talet och under och strax efter andra världskriget. Då är inte miljoner soldater som föll i själva kriget medräknade! Jämför med i större skala folkmordet på armenierna i Turkiet (bl.a. 1915), massakern på tutsi-folk i Ruanda på 1994, eller i mindre skala Rohingyas i Burma i dag. Det stora problemet är då det att majoriteten av de omgivande folken aktivt medverkade och hjälpte mördarna, en del av egennytta och egen rävsax, som att man ville stå väl med makten efter att ha bytt sida. Också de såg sig som offer! Självfallet fanns redan de etniska fördomarna väl utbildade, men i denna kris växte de till fruktansvärda proportioner. Som bekant utsträcks fördomarna ännu till avvikande religion och sexuell läggning. Kombineras de med varandra blir det ännu värre.

Så innan du ler över våra lätt groteska och långsökta jämförelser med fördomar mot grannsocknen eller grannfolket tänk på hur lätt både förnuftiga och i många fall humana personer kan dras med. Bara de fundamentala kategorierna består av ”vi” och ”dom.”