Likgiltighet är inget som en kommun med dyrköpt varumärkesplattform eftertraktar. Låt mig redan nu förklara att jag är glad och stolt över att bo i Skara kommun och jag dristar mig även till att kalla Skara för min stad, trots att jag bor 15 kilometer från stadskärnan.

Vad är då det bästa och värsta med Skara? Svaret är givetvis helt subjektivt. Som nybakad Skarastudent år 1968 var det bästa Katedralskolan och det högst speciella studentfirandet. Likaså var de sex åren på Katedralskolan med profilstarka lärare som Eva Åsbrink, Svängis, Larsson, Båth, Texas, Saft, Konsa , Augelius med flera, en ögonöppnare för tösen från Norra Lundby. Det värsta var känslan av instängdhet. I och för sig – rälsbussarna gick fortfarande i tät trafik från stationen men i Skara följde livet sedan länge uppgjorda spår.

Återbördad till kommunen 14 år senare, år 1982, var helt klart Skara Tidningen det bästa med Skara. En tidning som vågade släppa fram gröna reportrar. Vi fostrades med varsam hand av skickliga chefer som Pelle Borg och Hans Menzing. Tidningen var stadens livsnerv, åtminstone kändes det så. Och tänk, den där nyårsnatten 1987, när Skara firade in sitt jubileumsår och TV sände direkt och Sven Ljunggren och jag jobbade. Kvällen blev till natt, Jag skrev, Sven fotade och framkallade färgfilm i badrummet på tidningen. Och över alltihopa lyste jubileumsgeneralen Gösta som en glad sol.

Annons

Medieuppmärksamhet hade staden i och för sig vant sig vid genom Bert Karlssons framgångsrika och kändistäta förehavanden och Sommarlands öppnande 1984 innebar att sommartorkan var över för Skara Tidningens del.

Till det bästa med Skara är att människor vågar pröva sina vingar. Mats Ljung och hans produktioner i form av nyårsrevyer och sommarfarser är ett exempel. Familjen Roser och Stadshotellets internationella framgångar ett annat. Lars Göran Blank med satsningen på Jula talar för sig självt i form av den mäktiga anläggningen vid E20. Andra som får pröva sina vingar är de elever som antas till Skara skolscen. Eller alla de barn och ungdomar som får uppleva teaterglädjen genom Charlies teater.

Men, men det får inte bli för roligt. Jag minns arga insändare från 90-talet. Insändarskribenter som stördes av glada skratt från sommarfarsen på Båtmanshuset gård. Det värsta med småstaden är den missunsamhet och jantelag som ibland sticker upp sitt fula tryne. Något som fick mig att frusterad skriva följande rader i mitten av 90-talet. Kan ses som aktuella än idag.

Skara skråar skränar skrämda Ropar ut sanningar – förvrängda Grannens framgång är ett hot Mot annans lycka gives blott en bot Riv itu och stycka

Tiden går och Skara består. Trots att torgförsäljningen på Skoltorget försvann för ett antal årtionden sedan. Trots att invanda affärer som Hedströms Tobak, Bergers Bokhandel, Gottis, Jorlinds skor, Jonnys, och andra i salig åminnelse, försvunnit. De har ersatts av nya och staden lever. Föreningslivet blomstrar och evenemangsutbudet är imponerande.

Ett är säkert: Skara har en själ. En själ som skapats av alla generationer som trampat runt på gatorna, jobbat i fabrikerna, hämtat styrka i domkyrkan eller valsat loss på Fokus. Vi som trampar runt på de knöggliga gatstenarna idag har ett ansvar för stadens själ. Vi ska hjälpas åt för att på bästa sätt göra livet så gott som möjligt för dem vi möter i vardagen och i Skara ska vi våga välja den soliga sidan av gatan.

ELISABET STÅLARM