Lundsbrunn ökade med 800 tillfälliga invånare när kurorten blev ett asylboende. Det blev liv i orten och många höjde sina röster. Vissa var oroliga och skeptiska, vilket bland annat ledde till att polisen åkte dit för att fånga upp oron. Nu är det tomt på anläggningen, efter att alla flyktingar har skickats vidare. Tidningen åkte ut för att höra vad invånarna har att säga efter den stora utvecklingen och avvecklingen.

— Vissa hade man ju kontakt med, säger Marie Karlsson.

Förlorade kompisar

Marie är i 70-årsåldern och har bott i Lundsbrunn i 10 år. Hon tyckte att det var jobbigt när flyktingarna kom, men inte för att hon tyckte illa om människorna.

Annons

— De kom ju mitt i vintern och gick barfota i sina sandaler. Jag tyckte synd om dem, så jag satte mig och stickade en massa raggsockar.

Andra tyckte att det var jobbigt av andra anledningar, säger hon.

— Folk vågade inte komma och handla. De var rädda att människorna från boendet skulle sprida löss och sjukdomar.

Detta var en rädsla som Marie inte delade.

— Det handlar bara om främlingsrädsla.

Efter avvecklingen tycker hon att det känns tomt i samhället.

— Vissa hade man ju lite kontakt med. Jag har förstått att många barn i skolorna saknar sina nya kompisar också.

”Blir alltid bråk”

Pensionären och Lundsbrunnsbon Bengt Andersson tror att det blir liv när det kommer så mycket nytt folk under en kort tid, oavsett var de kommer ifrån.

— Men jag hade aldrig något ont av att de var här. Man såg dem gå omkring i Lundsbrunn, det var så man märkte av dem. Folk har rätt att röra sig och bo var de vill. Om vi hade åkt till deras hemländer hade vi varit främlingarna, säger Bengt Andersson.