Vi som vill tillskriva djur rättigheter får ofta höra att vi förmänskligar djuren. Det stämmer att det finns klara skillnader mellan människor och de djur som lever och dör i våra djurfabriker. Vad som är mer intressant är att det finns grundläggande likheter. Några av dessa är viljan att leva, få utlopp för naturliga behov, förmågan att lida och känna smärta med mera.

Vi förmänskligar alltså inte djuren, utan belyser bara det faktum att de har ett stort intresse av att slippa bli dödade och behandlas som produktionsenheter.

Annons

Vi vill här belysa några av problemen med den intensiva aveln och hur mänskligt begär går före djurens behov. Vi tar några exempel från den svenska mejeriindustrin.

Precis som andra däggdjur behöver kossan föda en kalv för att mjölkproduktionen ska komma igång. Det naturliga är som bekant att mjölken är till för kalven, men i mejeriindustrin ska mjölken säljas till människor och därför tas kalven från kossan inom 24 timmar. Kossans naturliga instinkt att omhänderta sin avkomma samt kalvens behov av närhet och di åsidosätts. Kalven placeras sedan i en ensambox i upp till åtta veckor. Det naturliga är att kalven diar i ex till tolv månader.

Aveln inom mejeriindustrin har fokuserat på ökad mängd mjölk. En ursprunglig ko skulle ge fem till tio liter per dygn till sin kalv. I dag är 50 liter per dygn inte ovanligt. Detta leder bland annat till att juverinflammationer är vanligt förekommande. En åkomma som kan vara mycket smärtsam.

I svensk mjölkindustrin är djuren inomhus åtta till tio månader per år. Beteskravet är sex timmar per dygn under två till fyra månader beroende på i vilken del av landet djuren finns. Föreningen Sveriges mjölkbönder har tillsammans med bland annat LRF tryckt på för att helt slopa beteskravet. I en naturlig miljö ägnar kor sex till tio timmar per dygn till bete. Bristen på detta kan leda till stereotypa beteendestörningar.

Vem är det som förvrider djurens verklighet, djurrättsförespråkare eller djurindustrin?

Dan Eklund och Kajsa Eklund, Skövde