Det är lätt att välkomna Försvarsberedningens beslut om nya regementen för självfallet måste Sverige kunna försvaras. Dessutom finns det fog för kritiken mot 1990-talets och 2000-talets massiva bantande av försvaret. Efter murens fall präglades den säkerhetspolitiska debatten länge av eufori, och nostalgi är ofta en naturlig reaktion när man hyst en överdriven tilltro till händelseutvecklingen.

Resten av denna text skulle därför kunna låta så här:

"Varför för bövelen återuppstår inte I12 och A6? Det var annat under kalla kriget ”på den tiden då vi hade ett försvar” och Nässjösonen Anders Björck var försvarsminister och inte den där förbannade tomhylsan Tolgfors från Örebro. Länge lever konungen!"

Debatten kan lätt präglas av en nostalgi som egentligen bara borde platsa när officerskamratföreningar har återträffar eftersom den blir nedrustningens skrattspegel. Speciellt med tanke på att vi vet att vi vann kalla kriget och aldrig behövde använda dåtidens manstarka försvarsmakt annat än under jättelika övningar som Operation Nordanvind. Likaså bör man ha i åtanke att ”riktiga högermän” som Anders Björck på sin tid också stängde ned regementen.

Försvarsberedningens ordförande Björn von Sydow är dock ingen möp – militärt överintresserad person – utan en av svensk politiks få kvarvarande statsmän och tänkare. Det är därför som man ska ta hans ord på allvar om att det finns en känsla av att ”hela det europeiska säkerhetssystemet håller på att tappa sin bindande kraft”. I klarspråk handlar det om att vi inte enbart kan lita på internationella partners när det gäller vårt närområde.

Annons

Förutom nya regementen föreslår beredningen att vår inhemska krigsorganisation ska utökas från 60 000 till 90 000 vilket inte bara inkluderar soldater utan också hemvärns-och civilanställda. I denna åtgärd ligger inte enbart ett behov av fler anställda utan också tanken på att försvarets folkliga förankring återigen måste befästas. En viktig del av Sveriges säkerhet handlar om psykologi och att alla ska ha en positiv relation till Försvarsmakten. Förvisso kommer den allmänna jättemobiliseringen inte tillbaka om det inte blir krig i vårt närområde men vanliga människor ska känna någon som burit uniform och hysa en vilja att försvara vårt gemensamma land. Det sistnämnda kände inte minst Stig Fredriksson, som 1993–1995 var ordförande för Styrelsen för psykologiskt försvar (nuvarande myndigheten MSB), till.

Därför gör Försvarsberedningen rätt när de föreslår fler regementen och en utökad organisation. Men nu gäller det att politikerna lyssnar och att de nya satsningarna faktiskt får arbeta med att skydda Sverige och inte endast blir utökad byråkrati. Kort och gott gäller det att tillvarata detta nya initiativ med en stor portion förnuft och det är lättare sagt än gjort när det gäller svensk politik.