Att färdas i gammal tid - detta är en kort presentation av min senaste bok med denna titel som komut under hösten 2018. Jag har tidigare som arkeolog intresserat mig för förhållandet mellan landvägar och sjöleder. Dessutom har det maritima kulturlandskapet varit min käpphäst under många år. I det senare har jag intresserat mig särskilt för tabu och noanamn och det rituella förhållningssättet till landskapet, med ett speciellt sjöspråk som gällt ombord. Vad är då mera naturligt än att jag nu också ställer siktet på land? Det är samma inriktning jag nu tillämpar på ett nytt material. Tolkningar av både materiella och immateriella lämningar till lands blir då aktuella. Med det senare menas alltså tänkesätt och språk För fornlämningarna får man använda de officiella registren för de nordiska länderna. Något eget insamlat material av storleken i mitt första sjöprojekt Norrlandsleden I-III som började publiceras 1987 kan inte komma ifråga. Det skulle kräva en nästintill livslång insats. Men viss litteratur och, inte minst, uppteckningar och kortregister på folkminnes- och ortnamnsarkiv ger en ganska levande bild av hur landskapet uppfattades. Men man måste läsa med urskillning. Muntlig tradition av den anekdotiska karaktär som ges av ett långt liv i fält fick sig en kritisk översikt i en annan av mina böcker för ett par år sedan

Annons

Läs mer: Brödet som blev till sten

Läs mer: Hertigen och horsbrottet

Man kan säga, att stenlabyrinterna vid kusten, i Finland kallade jungfrudanser, som var föremål för min senaste större bok och i en artikel för tidningen hamnar i sidobelysning. Ett huvudmoment vad beträffar vägar och stigar på land, är nämligen offerkasten eller varpen som också skildras i tidningen. I ”Att färdas” avkastar de en katalog av samma omfattning (eller lite större) som labyrinterna. De är givetvis olika till både form och kontext. Men till sin ursprungliga funktion anser jag dem nära besläktade, att skydda för döden och för gengångare. Vi återkommer till det.

Dramatisk tid

Slutpunkten för Att färdas ligger omkring 1850. Anledningen är att det väglandskap som då utbredde sig undergår dramatiska förändringar ungefär då och fram till sekelskiftet 1900. Dels kommer järnvägarna och så småningom motorfordon. Därmed försvinner efter hand alla de 1 475 gästgivargårdarna i landet, skjutsväsendet och efter hand också böndernas underhåll av huvudvägarna. De flesta småhamnar läggs också öde. Det omfattande stignätet för gående och för hästar börjar utplånas med cykelns allmänna användning (faktiskt!). Till sjöss kan omvälvningarna exemplifieras med ångdriften. Segelfartygens mera osäkra förhållanden avlösas av fasta tidtabeller och farlederna får också delvis en annan utsträckning. I det senare fallet hade nog inga avgörande förändringar införts sedan det större djupgåendet för de flermastade fartygen i slutet av 1400-talet. Fyrtorn och ledfyrar kommer i betydligt större antal överallt. Detta har tillsammans med andra revolutionerande tekniska tillämpningar och en ny världsekonomi utslagsgivande betydelse för det nya samhället under 1900-talet.

Läs mer: Bjurums kyrka och dess hemligheter

Läs mer: Sparlösastenen - rapport från en invasion?

Vad man slås särskilt av i det berättande materialet är den oerhörda skillnaden mellan då och nu. Det gäller hela den värld av tänkande som försvann med seklers av ålderdomliga föreställningar beroende på möjliga färdsätt. Inte minst med avseende på tabun, skräck för övernaturliga väsen och anlitande av magi. Att ha dem som bakgrund gör det lättare att förstå. Att däremot tillämpa nutidens rationalism gör inte sällan att man far alldeles vilse. Någon kontinuitet är det inte fråga om. Det är därför det behövs en kraftansträngning vid förståelsen av de forna tänkesätten.

Försöka förstå

Min inriktning är alltså empati, att försöka att förstå. Egentligen är den ganska enkel och lättfattlig, men ses gärna över axeln, till förmån för mera komplicerade teoretiska övningar. När jag tidigare skrev om medeltiden i olika sammanhang använde jag den gärna. Problemet var då att det inte fanns berättande källor i någon omfattning alls. Det enda jag kunde åberopa var Olaus Magnus storverk Historia från1555 som ju ändå är en skildring med tydlig tendens. Skönlitteraturen gav inte mycket, möjligen skulle folkvisor ha gjort det. Tyvärr är de ju så överlagrade innan de upptecknades, att de bara kan ge antydningar. Men från 1800-talet, som utan tvekan är den stora förändringens sekel finns massor, både av litteratur och, inte minst, uppteckningar ur vardagen. Dessutom finns en iakttagande humanistisk vetenskap i sin begynnelse.

En avdelning avser vägarnas framväxt. Ett särskilt intressant kapitel blir då skriftliga dokument som runstenarna ger, dels i sina inskrifter men inte minst sin egen kontext, sitt läge, och ibland med viss assistans av ortnamn. Det gäller speciellt de stenar som omtalar att man byggt bro, mest i meningen vägbankar över våtmarker. Av ett sammanlagt antal av över 3000 gäller detta ca 100. Troligen finns det många fler som minner just om vägbyggen eller andra, liknande insatser, fast de saknar en uttalad inskrift därom. Nästan alla är i Sverige, och som vanligt mest i Uppland. Det omtalas att man byggt ”broarna” för någons frälsning, ibland en själv, en make eller maka, en son. I det kognitiva landskapet kanske man kunde tala om själabroar. Ortnamnsforskaren Jan Paul Strid antyder en möjlighet att en kontinuitet kan ha funnits med det hedniska Gjallarbron som ledde till dödsriket. Här anmäles viss skepsis. Jag tror själv på ett kontinuitetsbrott, något som även präglar mycket av det övriga resonemanget,

Läs mer: Sanningen bakom Hastings

Läs mer: Han fångade tjuven med magi

Den övriga historiken ägnas maktens eget behov av och initiativ att bygga och underhålla vägar och broar. De gäller i lika mått allmänna landvägar och sjöleder. De feodala makterna är alla aktiva, kungamakt, frälse, kyrka. Pålagorna läggs på bönderna. De dokument vi besitter är alla tecknade ur maktens perspektiv. Starka kungar och andra potentater innebär satsningar på vägar, svaga kungar förfall av dem. Landskapslagar och domslut pekar på fasta regler och motstånd. Man kan ana att embryot till ett ganska imponerande system byggs upp. På vissa ställen finns redan vid medeltidens slut gästgiverier och krogar med byten av hästar och skjutsmöjlighet. Dessutom måste man minnas, att bönderna själva redan byggt bivägar på eget initiativ och för egna behov.

Stenar i Skaraborg

För Skaraborgs län utgick i stort sett alla milstenar i sandsten från stenhuggeriet i Väst..

Stenar i Skaraborg

För Skaraborgs län utgick i stort sett alla milstenar i sandsten från stenhuggeriet i Västerplana på Kinnekulle, särskilt omkring 1706-09 under Karl XII:s regering. De gjordes enligt mönster fastställda av landshövding Harald Strömfelt. I oktober 1709 kvitterades t.ex. av kronan hela 686 stenar hos Mäster Pehr Stenhammar. De flesta i länet är bevarade och väl dokumenterade.

Milstolpar (pålar) eller –stenar skulle uppsättas redan 1649 efter fastställandet av förordningen om gästgiverier m.m. I början var de troligen enbart av trä, och sådana uppsattes även långt senare. Den äldsta bevarade är från 1651, försedd med drottning Kristinas namnchiffer och står vid Vika Strands gästgiveri i Kopparbergs län. I realiteten blev det först från ca 1665 som de flesta egentliga milstenarna sattes upp. Danmarks milepæle tillkom i slutet av 1600-talet genom polyhistorn Ole Rømer. Också de kom att ersättas av stenar.

Stenarna utmärkte oerhört exakt hel mil om 18.000 alnar (om 0,6 m: skulle det bli ca 10.800 m, men i stället som 6000 famnar handmätta med snören & kedjor till 10.688,5 m), halv mil (ca 5.344 m) och fjärdedels mil (eller fjärdingsväg, ca 2.672 m). De kombinerades ibland med vägvisarstenar och skyltar av trä. Efter hand fick de stadiga fundament av sten. Totalt bör det finnas ca 8.000 bevarade.

Norrut gjordes de ofta av järn och tillhör då 1700-talets senare del. De förevigade ståndssamhället under frihetstiden och blev också personliga monument för landshövdingarna i respektive län. Dessa var genomgående högadliga och kunde här fästa där sina namn vid årtalet för uppsättandet av milstenen.

De fungerade som en slags taxametrar i reseräkningar av kronans tjänstemän som varit ute på förrättningar. Men även på mindre klövjevägar som Kallbergsvägen i Dalarna, som ändå har slutmål i Norge, fanns milstolpar och andra trästolpar som utmärkte fjärdingsväg. Samtliga är fasta fornlämningar skyddade av fornminneslagen, liksom t.ex. bevarade offerkast som finns längs både vägar och stigar.

15 935 milstenar

Stormaktstiden innebar en fastare reglering och konsolidering. Redan 1607 påbörjades det jätteprojekt som var stora kustlandsvägen längs Norrland fastän ett utstuderat vägförlopp med underhåll skisseras även i Hälsingelagen. Det är framförallt gästgiveriförordningen år 1649 under drottning Kristina som anses vara vändpunkten. Då bestäms milen till 6000 famnar eller 18000 alnar (10.689 m) och milstenar (först träpålar) börjar resas i fundament vid vägkanten, helmil, halvmil och kvartsmil. Med rep och senare kedjor mäts de existerande landsvägarna. Milstenarna utgör vårt lands mest karaktäristiska väghistoriska monument. Alla typer av sådana vägmarkeringar finns bevarade i Fornsök till ett antal av 15.935! En del är dock på plats bevarade väglottsstenar som visat var en gårds vägunderhåll börjar (eller slutar).

En milsten av den klassiska typen i Skaraborg.
Foto: Christer Westerdahl

Ändå var de viktigaste vägarna för tunga transporter fortfarande vintervägar på snö och is och sommarhalvårets vattenvägar. Ibland var de identiska. Men nästan varje kust och varje sjö- eller älvlopp hade längslöpande parallella vägar på land, på vatten och på is. Vintervägarna var ofta både snabbare och kortare än barmarksvägar. Och allra bäst: de kunde utnyttjas under en tid då bonden var minst sysselsatt med andra ting. Detta blev till ett parallellt vägsystem som också reglerades i lagar och förordningar. I övre Norrland var vattenvägar och vintervägar länge i majoritet. Särskilt upplysande samtida skildringar av förhållandena bestås här, inte minst bland samer, men även bland nybyggare i Lappland. Nästan uteslutande ges vittnesmålen av utomstående resenärer. Ett internationellt perspektiv är möjligt eftersom flera hade kontrasterande vanor från utlandet i minnet. Detta gäller för övrigt även södra Sverige, Finland och Norge.

Läs mer: Han fick sin kraft av trollhjulet

Läs mer: Ett kok stryk och tjärad sill

Som normgivande kodifieras utvecklingen i 1734 års lag för både Sverige och Finland och följande såväl regionala, lokala som riksomfattande förordningar. De accepterades och följdes, kanske under knot och jämmer, men de fungerade i stort.

Det finns både mikro- och makrouppfattningar av det kognitiva landskapet. Redan tidigt fanns i de mobila människornas medvetande de stora landbryggorna mellan vatten och i lokal mening eden och båtdragen. Ed och drag i båda meningarna ägnas här ett särskilt omfattande kapitel. De bär dragen av det internationella symposium som jag arrangerade i Lyngdal, Norge 2004.

Ett annat specialintresse ägnade jag tidigt indelningar av vägförloppet enligt de medeltida längdmåtten vikan till sjöss (vikusjön) och rasten till lands. Min misstanke är att det här fanns ett mer eller mindre naturvuxet system före milen. Intressant är att landskapslagar jämställer land och vatten, där vikan fungerar till sjöss, står rasten som dess självklara motsvarighet till lands. Även detta har beståtts ett eget omfattande kapitel.

Dödas gengångare

Den största nya uppmärksamheten ges dock just offerkasten därför att de också kan utmärka nu bortglömda vägar och stigar. Det bör finnas kända platser för dem till ett antal av ca 600 i hela landet. De nämns och beskrivs som så ofta första gången av Olaus Magnus 1555. På platser där någon mött en plötslig död med olika bakgrund lades upp ett kast, ett bål eller ett varp , som är en äldre, mycket vanlig term bland många andra. Det kunde även vara avrättningsplatser där den döde var begravd. Ibland ansågs även den döde i andra fall vara begravd på platsen. Det som lades på högarna var kvistar och grenar, ibland stenar, och lika ofta en blandning. Bara de med stenar överlevde förstås i längden.

Läs mer: Sanningen bakom Hastings

Läs mer: Han fångade tjuven med magi

Anledningen var, hävdar jag med stöd i samtida observationer, apotropeisk, det vill säga, att man ville skydda sig mot de dödas gengångare och naturligtvis också i viss mån att själv undvika ett liknande öde. Handen i handsken! Det allvarliga i ritualen underströks av att man gjorde det varje gång man passerade. Det räckte inte med att en lade sitt tillägg till högen om man for i följe. Alla skulle lägga sitt. Man gick också ett eller flera varv runt högen och uttalade därvid någon fras. Det blev alltså till en tämligen utstuderad ritual. Många av dessa varp kom att fyllas på i åtskilliga hundra år och platserna blev kända. De kunde bli stora som majbål. Man berättade om deras bakgrund och sägner uppstod som efterhand kom att ändras. Ungefär som labyrinter/ jungfrudanser kom också funktionen att efter hand att omtolkas till lycka och välgång, alltså profylaktiskt, förebyggande. Detta skedde också med ”döingerösena” längs kusterna, där okända sjömän och andra var begravda. Den viktigaste lärdomen i detta studium är alltså diskontinuiteten i folklig tradition och muntliga berättelser. Det är inget stillastående man skildrar. Åtminstone ingen steglös tradition från förhistorisk hednisk tid –med den eviga fruktbarheten som ledstjärna som var så vetenskapligt populär en gång- över katolsk till protestantisk.

Kavelbro från omkring 1540 undersöks i Finland.

Slutligen omfattar mitt bokprojekt en omfattande och alfabetiskt upplagd katalog över ortnamn och ortnamnsled med direkt anknytning till vägar och stigar. På så sätt kan den fungera som en handbok för den som vill skissera äldre vägförlopp, givetvis i kombination med sökande efter bevarade rester av vägförlopp, som hålvägar i sluttningar och kavelbroar i våtmarker.

Katalogen över Sveriges f.n. kända offerkast har kompletterats, dels okända och i andra sammanhang funna varp än i fornminnesregistret. Troligen finns åtskilligt flera kända i tradition, som jag själv ibland har hunnit konstatera. Men en gång kunde de med säkerhet räknas i tusental. Norge har eller har haft lika många. De blir så att säga ett folkligt uttryck för ett liknande behov att markera vägar som de statligt införda milstenarna. Som materiell markering av det kognitiva landskapet är de ett iögonfallande komplement till berättelser, uppteckningar och ortnamn.

Allt sammantaget är det möjligt att lokalisera äldre vägsträckningar, inte minst vintervägar, med deras hjälp. Det primära i detta projekt är dock som sagt att tillämpa hermeneutik i meningen empati, att försöka förstå det kognitiva väglandskapet och därmed forna tiders människor. Egentligen är det en helt annan värld. Att studera den gör att också dagens natur får liv genom en halvt-om-halvt känd äldre kultur.

Boken är utgiven på Båtdokgruppens förlag i Skärhamn där även de flesta av mina andra böcker finns publicerade.