Har det blivit bättre? Definitivt. Den av staten sanktionerade och ibland till och med drivna rasismen från 1900-talets första halva är borta. Det finns inga rasbiologiska institut i Sverige, vetenskapsmän kan inte längre likt Allan Etzler göra karriär på avhandlingar som slår fast hur ”zigenarblodet” demoraliserar människor och understödjer asociala tendenser.

Om boken

”Det ohyggliga arvet. Sverige och främlingen genom tiderna”

Christian Catomeris

Ord..

Om boken

”Det ohyggliga arvet. Sverige och främlingen genom tiderna”

Christian Catomeris

Ordfront

Har det blivit sämre? Kanske. Ord och handlingar som var otänkbara för bara några få år sedan har blivit mer frekventa och till och med närmat sig normalisering. Rasistiskt färgad högerpopulism har nått stora framgångar.

Och det är inte så länge sedan Sverige lyckades vara samtidigt rasistiskt och officiellt antinazistiskt, så tanken ligger nära: En pendel som börjat svänga kan nå ett nytt ytterläge mycket snabbt.

Nyutgåva med tillägg

Rutinerade och prisbelönta SVT-journalisten Christian Catomeris bok ”Det ohyggliga arvet” kom ut första gången 2004. Den nya utgåvan har fått nytt förord och ett helt nytt avsnitt. Den är också delvis uppdaterad utifrån utvecklingen sedan förstautgåvan. På den punkten kunde en kanske ha önskat sig mer – Catomeris förefaller i några avsnitt ha haft lite bråttom när han lagt till. Det som rör de senaste årens situation är inte lika noga bearbetat som ursprungsmaterialet.

Själva idén till boken är på ett sätt ganska märklig. Christian Catomeris har skrivit en sorts den svenska rasismens historia, baserad på hur Sveriges och svenskars (negativa) syn på olika grupper har tett sig genom århundradena.

Annons

Afrikanen, asiaten (tillagd nu), finnen, juden, orientalen, samen, ”tattaren” och ”zigenaren” har fått varsitt avsnitt. Vart och ett beskriver hur respektive grupp har behandlats, vilka fördomar de tvingats utstå, hur stereotyperna har sett ut och hur svårt det har varit att faktiskt skapa mer nyanserade synsätt.

Grova generaliseringar

För den som inte känner till, har glömt eller inte vill tro att rasismen och främlingsfientligheten i Sverige har varit en realitet är ”Det ohyggliga arvet” omskakande läsning. Catomeris lägger exempel till exempel i en plågsam kavalkad:

I 1930-talets Sverige jämfördes färgade regelmässigt med apor. Finnar har ofta beskrivits som vilda, våldsamma, primitiva och som några som ständigt drar kniv. Samer visades upp som djur på Skansen. Talar vi om judar lät den svenska retoriken under lång tid i stort sett exakt som den tyska nazismens.

Precis som i dagens hatforum behövdes ingen saklig underbyggnad för idéerna – för dem som uttalade dem var de giltiga ändå. Grova generaliseringar om folkgrupper passerade som sanna också i kretsar och sammanhang där den kritiska distansen borde ha varit större.

Och överallt har idén om den egna överhögheten svävat.

"Annorlundahet"

Christian Catomeris skriver lugnt, sakligt och med pondus. Resonemangen är gediget underbyggda med fakta. Förutom huvudframställningen finns också kortare avsnitt insprängda, inte minst från kultursfären. Där framgår tydligt att konst och kultur i hög grad är en spegel av sin tid; mycket av det som skapades då är otänkbart nu.

”Annorlundahet” är ett ord som återkommer i boken. Det är ett bra ord som pekar på vad fördomar i grunden handlar om: Det är svårt att förstå det som är okänt. Det är för jobbigt att ta reda på vad det okända egentligen är. Det är lättare att missförstå. Att ringakta. Att hata.

Frånsett min tidigare mindre invändning är det här en bok av största relevans även idag. Kanske i ännu högre grad nu än för ett drygt decennium sedan, just med tanke på vart samhället tycks vara på väg.