Socknen Bjurum hade bara två hemman, så underlaget för en kyrka var litet. Men som vi strax skall se fanns andra inkomster som antagligen gjorde det möjligt att bygga den och dessutom underhålla den under flera hundra år. Ruinen är utgrävd och kan beskådas. Det är liten, nästan diminutiv, romansk kyrka med långhus och kor. Det enda märkliga är att den också har en liten ambo mellan långhus och kor. Ambon är en i muren inbyggd medeltida predikstol som är ytterst ovanlig i bevarade kyrkor. Det finns bara två svenska kyrkor som har en bevarad ambo, Husaby i Västergötland och Munktorp i Västmanland.

Men uppe i skogen ligger troligen anledningen till Bjurums kyrkas uppkomst. Hembygdsföreningen i Vättlösa socken har sett till att stigen dit är uppmärkt och uppgången. Där ligger en fordom helig källa, S:t Torstens källa. Den är omgiven av en ringmur och har haft ett tak. Detta syns på en gravyr i stormaktstidens stora verk Suecia antiqua et hodierna. Utgivaren Erik Dahlberg hade själv besökt den och hans förlaga är gjord på plats på 1690-talet. Den svenske katoliken Johannes Vastovius berättar i polsk exil år 1623 på latin legenden om S:t Torsten. Torsten var vallpojke åt en hednisk storman och hade blivit dödad av denne. Stormannen hade själv gömt undan en tjur för att kunna anklaga Torsten för att ha försummat sitt arbete. Han visste ju att Torsten ofta åkallade sin gud när han vallade sin hjord. När Torsten var död hade stormannen vid en slakt förebråtts av sin hustru, som såg Torsten som en helig man. Han hade då blivit rasande och sagt att om Torsten skulle vara ett helgon och leva i himmelen kunde lika gärna den oxe leva upp som man just hade styckat. Och se, oxen stod upp lika levande som förut!

Annons

S:t Torstens källa blev därefter ett viktigt pilgrimsmål, men av ett mycket speciellt slag. Här botades nämligen enbart kreatur från sjukdomar. Associationen med legenden som handlar om tjurar och oxar är självklar. Det betydde också att man offrade till den lilla kyrkan som låg nära källan. Kanske den t.o.m. uppkom som pilgrimskyrka i första hand. Det lokala underlaget i övrigt var som sagt inte stort. Mot medeltidens slut hade den dock spelat ut sin roll och revs. Möjligen var det reformationen som var orsaken, men det vet vi inte säkert.

Detta är naturligtvis en högst apokryfisk sägen. Men den har tydligt blivit knuten till en annan märklig plats i samma socken. Där ligger en mäktig och sevärd dödisgrop på en åsbildning kallad Tjursgraven (förvanskad till Torsgraven) som tveklöst syftar på den tjur som omtalas i S:t Torstens legend. Den uppfattades säkert som en lämplig plats att gömma undan ett djur. Men även om legenden är apokryfisk blev Tjursgraven föremål för ännu en mycket mera känd myt, den om ättestupan. Liksom andra präster i landet fick kyrkoherden i socknen fick uppdraget av Kgl Maj:t antikvarier att meddela vad han visste om antikviteter och sägner. Året var 1672. Han skriver då om ”Tiures Grafwan” som en märklig naturbildning, och tillfogar ”men der om ingen Säijen wijdare.” Några år tidigare, år 1664, hade den första isländska fornaldarsagan Götriks och Rolfs saga, utgivits med svensk översättning. Det var för övrigt den första isländska saga som översatts till något språk. Bland dess fabelaktiga inslag finns också något som kallas ”ætternis stapa,” där en familj bosatt mitt ute i skogen plägar kasta sig utför och fara till Odin. Detta begrepp är annars okänt i isländskan, men det översattes omgående till ättestupa. Inte heller detta ord var känt i svenskan före 1664. Denna plats skulle ha legat i Västergötland och kallas tydligen Gillingshammar. Gården St. Gullhammar ligger i Vättlösa socken, men inte alls nära Tjursgraven. Dock identifierades åsgropen med ättestupan och blev alltså besöksmål för Erik Dahlberg på 1690-talet då han också for till S:t Torstens källa. Den graverade bilden i Suecian ger en mycket mera dramatisk bild än Dahlbergs egen förlaga. Att ta livet av sig tycktes kunna vara ett intressant inslag i hednatiden. Fantaster bland prästerna utsåg därför successivt andra ställen med särskilt branta och farliga berg till ättestupor. Och så spred sig myten. Efter hand placerade man också i s.k. folktradition den hedniske stormannen i legenden om S:t Torsten på Lilla Bjurums gård alldeles i närheten av kyrkoruinen. Denna gård är mycket senare men har fått sitt namn av den medeltida socknen. Men myter måste alltid förankras tydligt i den trakt dit de anses höra!

Men om man vill se den ursprungliga ”ättestupan” materialiserad så måste man alltså besöka Tjursgraven. Även stigen till denna är skyltad. På köpet får man ett stycke naturhistoria från slutet av den senaste istiden. Gropen med dess bigropar kan dateras till den s.k. Billingen-katastrofen då Baltiska issjön sänktes omkring 25 m och rusade ut mellan iskanten och Billingens nordspets. Den ansågs på grundval av lervarvskronologien ha inträffat 8.315 f.Kr. men årtalet har senare modifierats till 9.600 f.Kr. Då hamnade en massa lösbrutna isberg och andra större block i grannskapet. När de smälte uppstod sjöar och åsgropar. De många sjöarna och kullarna i Valle härad väster om Billingen formades till ett s.k. kamesjölandskap. Bland några få mera spridda punkter innefattas alltså Tjursgraven i Vättlösa.

Detta Bjurum skall alltså inte förväxlas med storgården Stora Bjurum och den senare socknen i detta område med en sen 1700-talskyrka nära Hornborgasjöns trandans.

Dahlbergs förlaga för källan från 1690-talet. Foto: Christer Westerdahl.

Ruinen av Bjurums kyrka. Foto: Christer Westerdahl.

S:t Torstens källa i Sueciaverket.

S:t Torstens källa idag.