Anna Sörman är född och uppvuxen i Segerstorp, strax utanför Skövde. I sin hemmiljö fick hon tidigt utlopp för sitt intresse för gamla tider.

– Jag gillade att gå på åkrarna och plocka lämningar från gamla torp och sådant när jag var liten. Jag har alltid velat jobba med det här av någon anledning. Det är något som lockar mig i att förstå svunna världar, berättar Anna Sörman.

Föräldrarna Jan Johansson och Lisbeth Sörman bidrog också till att stärka dotterns intresse genom att ta med henne till olika museer och utflykter runt om i den historietyngda Västgötabygden.

Intresset tog henne sedan via samhällsprogrammet med kulturinriktning på Västerhöjdsgymnasiet, till arkeologistudier på Göteborgs universitet hösten 2007. Drygt fyra år senare kunde hon avlägga sin masterexamen i arkeologi våren 2011.

Samma sommar deltog Anna i ett utgrävningsjobb på Island under två månader. Därefter blev hon antagen som doktorand på forskarutbildningen på Stockholms universitet på hösten och har de senaste sju åren jobbat med sin doktorsavhandling.

– Under de här åren har jag jobbat fyra-fem år aktivt med avhandlingen. Som doktorand är man anställd på heltid i fyra år för att göra sin forskning. Resten av tiden har jag finansierat med hjälp av stipendier, vilket är vanligt när man ska slutföra en forskarutbildning, säger Anna.

Den formella titeln på Annas avhandling är Gjutningens arenor med underrubriken Metallhantverkets rumsliga, sociala och politiska organisation i södra Skandinavien under bronsåldern.

Annons

Mycket enkelt förklarat handlar den om att kartlägga hur, var och varför man göt brons under bronsåldern.

Anna Sörman.

Något som inspirerat till Annas val av forskningsområde är dagens exploateringsarkeologi, som görs i anslutning till vägbyggen och liknande projekt, och som gett tillgång till mycket nytt material från bronsåldern att studera.

– Min utgångspunkt var att kartlägga alla de nya fynden, samt att titta på rapportmaterialet från de senaste 100 årens utgrävningar och sedan sammanställa uppgifterna, berättar Anna.

– Det arbete jag gjort är ett av de första som syntetiserar all tidigare forskning. Sen försöker jag även gå djupare i min analys när det gäller betydelsen av det som kommit fram över tid.

Merparten av fynden Anna studerat under sin forskning kommer från Mälardalen, där det grävts mycket de senaste åren.

Genom fynden har bebyggelse från bronsåldern kunnat kartläggas bättre. Man har fått mer kunskap om hur människorna bodde, var de hade sina kultplatser och hur de utnyttjade landskapet.

I sitt arbete har Anna framförallt fokuserat på föremål som använts i framställningen av bronserna, som gjutformar och deglar. De har funnits där hela tiden, men inte studerats så ingående avseende fyndplatser och liknande då själva bronsföremålen varit mer i blickfånget.

– Genom att utgå från de här föremålen får man se en annan sida av det hela. Bland annat har man hittat spår i gjutformarna och detaljer av blåsbälgar som gett insikten att bronset gjutits i öppna härdar istället för ugnar. Den förståelsen har sedan gett andra förutsättningar när man letat efter gjutplatserna, beskriver Anna.

Fynden har också bidragit till att sätta hantverket i ett sammanhang.

– Man förstår bättre på vilka slags gårdar och hur på gården det har utförts och i vilken mån det varit rituellt och hemligt eller vilken aktivitet som helst, berättar Anna.

En av de främsta slutsatserna i avhandlingen är att gjutningen av bronser många gånger var en synlig och viktig aktivitet i dåtidens samhälle.

– Det var en väldigt betydelsefull handling och skedde som en publik ritual mitt i bebyggelsen, mitt på kultplatsen. Förmodligen kan det förklaras med att bronserna främst användes av eliten och var kopplad till väldigt tydliga sociala roller.

– När man skulle gjuta ett föremål berodde det oftast på att någon skulle initieras i en ny roll. Därför kan man förstå varför hantverket organiserats på det här framträdande sättet, säger Anna.

När allt jobb var klart och avhandlingen sammanställd var det dags för Anna att försvara sina slutsatser i en disputation. Det skedde på institutionen för arkeologi och antikens kultur vid Stockholms universitet den 16 november.

Opponent var professor Christopher Prescott, verksam vid Oslo universitet och på Norska institutet i Rom. Allt som allt tog disputationen drygt två timmar i anspråk.

– De tittar både på det vetenskapliga hantverket och argumentationen. De bedömer hur väl man tolkat allt, hur väl man argumenterar och om det finns några brister i materialet.

– Det var ett väldigt stimulerande samtal. Man vet aldrig hur man reagerar, men jag var aldrig nervös och tyckte det var oväntat roligt, berättar Anna.

Och hon blev godkänd utan invändningar.

– Praxis är att man inte går upp förrän man är säker på att bli godkänd. Sen har det varit några undantag över tid, men universitetet jobbar stenhårt på att det ska undvikas.

Känns det inte lite tomt nu efter så många års arbete med en och samma sak?

–  Det känns det lite konstigt, men mest skönt. Det var dags att gå vidare. Nu ska det bli roligt att göra något annat och jag ser också fram emot att få samarbeta med andra forskare för det har varit väldigt ensamt att skriva en avhandling, säger Anna.

I höstas jobbade hon för övrigt under ett par månader med en utgrävning i Västerhaninge, söder om Stockholm, där en bronsåldersplats skulle undersökas.

– Det var glädjande att få det uppdraget, för då märks det att de vill använda det jag kommit fram till i min forskning. Förhoppningsvis blir det mer sådant framöver, att jag anlitas i kraft av min kunskap för att gräva bronsålder på olika platser.

På vilket sätt kan man använda det du kommit fram till i din forskning?

– Rent konkret och praktiskt i mitt eget forskningsfält så kan man identifiera gjutplatserna lättare, så den rena kunskapen kan man använda i fält när man gör nya undersökningar.

– Ur ett mer humanistiskt, samhälleligt perspektiv så ger arkeologin nästan alltid perspektiv på samtiden, att man får en reflexionsgrund för sitt eget samhälle när man ser ett annat samhälle.

– Bronsåldern och förhistorien överhuvudtaget kan lära oss mycket om hur man har sett på tillverkning och resurser. Vilken plats det har haft i människors liv och hur länge man kan återanvända ett föremål. Alla sådana frågor som vi tycker är intressanta i dag, det finns massor av kul svar på det i historien, säger Anna Sörman.