Barntandläkaren Marcia Karlsson i Jönköping var blond och blåögd. Nu är hon mördad, och på de sociala medierna väller indignationen fram över det öde som drabbat henne och framför allt över hennes mördare – muslimska flyktingar. För somliga är det en historia som förstärker teser och världsbilder. Den har bara ett fel: Marcia var inte mördad, kunde inte mördas, av det enkla skälet att hon aldrig existerat. Hela historien var påhittad.

Episoden som Jack Werner återger i sin bok ”Ja skiter i att det är fejk det är förjävligt ändå” är typisk för de mörkare delarna av fake news-världen. Sanningen är ointressant så länge den ”bevisar” en tes. Och även falska droppar kan urholka stenar.

Det finns ett knippe ”klintbergare” med i boken. Men det spelar ingen roll om vi talar om sådana tämligen harmlösa skrönor, vandringssägner och skämt eller betydligt mer allvarliga fall där en illa dold och medvetet falsk politisk agenda ligger bakom – mekanismerna där människor okritiskt köper det som passar är desamma.

Den enda skillnaden mot förr är att bluffarna får mycket större spridning och genomslag nu.

Jack Werner.

Jack Werner är journalist ch en av de drivande bakom Metros satsning Viralgranskaren, som belönats med stora journalistpriset.

”Ja skiter…” har filterbubblan, behovet av bekräftelse av de egna tankarna, som ett tungt bärande inslag: Vi har en tendens att tro på det vi vill tro på, och hittar vi något som bekräftar vår egen världsbild ligger det nära till hands att sprida det vidare utan överdriven kritisk distans. Och så kan något fullständigt felaktigt bli viralt.

Annons

Werner talar sig varm för vikten av källkritik och trycker hårt på skillnaden mellan propaganda och journalistik. Journalistikens ansvar är än större i en tid där vem som helst kan bli förmedlare av både nyheter och ”nyheter”.

Exemplen i boken blir kanske lite väl många, men Jack Werner gör en väsentlig insats. Trovärdigheten i hans framställning ökar ytterligare eftersom han bjuder på ett par episoder där han själv trampat rejält i klaveret. Respekt till sådant.

Anna Hedenmo.
Foto: Brombergs
Anna Hedenmo.

Tv-journalisten Anna Hedenmo berör inte i första hand falska nyheter i sin bok med den lätt pompösa titeln ”Uppdrag sanning”. Snarare vill hon skildra valda delar av sin karriär och reflektera kring nyhetshändelser och personintervjuer hon varit inblandad i. Det är rätt så intressant men inte omistligt.

Men hon är också några andra, i det här sammanhanget, mer bärkraftiga resonemang på spåren. Exempelvis beskriver hon dagens medier som inställsamma, och avser då den ständiga tillgängligheten. En annan sorts inställsamhet som Hedenmo inte nämner, men som är värd att reflektera över, är den numera ständiga jakten på klick, som inte alltid gynnar den mer väsentliga journalistiken.

Hon diskuterar också hur inkompetens, stress och bristande engagemang kan vara hinder för god journalistik. Och hur det är journalistikens uppgift att skilja lögn från sanning, och att det uppdraget aldrig varit så viktigt som idag. Ett självklart men ändå insiktsfullt tankespår.

Scott Adams.

En prövning är det däremot att läsa ”Alternativa fakta” av amerikanen Scott Adams, mest känd som upphovsman till den tecknade serien ”Dilbert”. Den svenska titeln syftar på det uttryck som Trump-rådgivaren Kellyanne Conway möjligen oavsiktligt myntade när hon försvarade de påhittade publiksiffrorna vid Trumps installation. Men titeln är en helt annan än originalets (”Win Bigly”) och sällsynt illa vald. Den som hoppas på en analys av fenomenet alternativa fakta lär bli ordentligt besviken.

Förresten är hela boken sällsynt illa vald – det är en gåta att förlaget lagt möda på att översätta den.

Den är ett mischmasch av kvasipsykologi (”lär dig att övertyga andra”), i stort sett okritiska Trump-hyllningar (Adams är ett fan) och ett självförhärligande som smakar illa (Adams inte bara förutsade utan påverkade också valutgången, bland mycket annat). Helheten är rejält förvirrad.

Adams grundtes är att Trump är en av de främsta retoriker världen skådat. Tesen i sig tål sannerligen att diskuteras. Men riktigt märklig blir den i och med att Adams enbart diskuterar retorikens form och knappt berör dess substans.

Det blir som att du plockar en väska från flygplatsens bagageband för att den är snyggast, och sedan struntar i att innehållet är fullständigt fel när du öppnar den.

Tanken att vi inte förmår att tänka utanför våra välmurade åsiktskorridorer är en aning deprimerande. Och inte mycket tyder på att fake news-eran går mot sitt slut. Så länge människor väljer filterbubblornas värld kommer falska fakta att fortsätta få stor spridning. Och, i sanningens namn, det gäller också dem som tycker sig ha valt smartare och mer sympatiska bubblor.

Precis som både Hedenmo och Werner tror jag att riktig journalistik är ett motmedel, om än inte en universallösning. Men ska det bli någon verklig kraft i det krävs att journalistiken är tillräckligt skarp och fokuserar på rätt saker.

Och, förstås, att den hittar sätt att nå de målgrupper som idag knappt ägnar den en tanke.

Om böckerna

Jack Werner: ”Ja skiter i att det är fejk det är förjävligt ändå. Om myter på nätet,..

Om böckerna

Jack Werner: ”Ja skiter i att det är fejk det är förjävligt ändå. Om myter på nätet, fejkade berättelser och vikten av källkritik”. Albert Bonniers förlag.

Anna Hedenmo: ”Uppdrag sanning. Möten och tankar”. Brombergs.

Scott Adams: ”Alternativa fakta. Hur du påverkar din omgivning när sanningen inte spelar någon roll”. Översättning André Borchert. Pagina.