Diakon Annica Svensson ska strax hålla en andakt, men innan det pratar hon med många människor. Hon finns på plats i S:ta Birgittas kapell hela lördagen och serverar kaffe och lyssnar på människors berättelser.

– Många har smärtfyllda minnen som de vill prata om, säger hon.

Vissa människor kommer långväga ifrån för att besöka kyrkogårdarna i sina hemorter.

– Jag är rörd över alla människors livsberättelser. Vi känner inte varandra men vi kan dela denna stund tillsammans, det är jag tacksam över, fortsätter Annica.

Under kapellet ligger krematoriet, även detta öppet för visning under dagen. Krematorieföreståndare Ann-Marie Karlsson leder en grupp människor runt i lokalerna samtidigt som hon svarar på besökarnas frågor.

Många tycks nyfikna på de praktiska detaljerna kring kremering och hur arbetet går till.

– Det här tas väl emot, det är uppskattat att vi är så öppna med vad vi gör här. Det är en plats som de flesta inte vet så mycket om, säger Ann-Marie.

Hon visar kylrummet där kistor förvaras. Några av dem väntar på en ceremoni och övriga på kremering.

Många av visningens besökare är äldre. Ann-Marie har märkt att de inte har lika svårt att prata om det här och heller inte känner lika stort obehag över de praktiska detaljerna som yngre gör.

– Jag tycker att vi borde prata om döden mer än vi gör. Det är en oundviklig del av livet, säger hon.

Annons

"Ett sätt att minnas"

Ute på kyrkogården besöker anhöriga gravar och minneslundar. Gravljus tänds och placerar bredvid ljung och fint krattat singel.

Ewa och Roger Mohlén tycker att det är fridfullt på kyrkogården.
Foto: Alexander Fogde

Ewa och Roger Mohlén är från Skövde. De tänder ett ljus vid Ewas morföräldrars grav, ett av många stopp under gravrundan. De har redan varit i Skara och ska vidare till S:ta Elins kyrkogård.

– Det är fridfullt att vara på kyrkogårdar, säger Roger.

Ewa håller med.

– Det ger tid för eftertanke, det är ett sätt att minnas. Och så är det slående vackert med alla ljus, säger hon.