Jag tillhör Sveriges största minoritet. Vi är nära sju miljoner som de senaste veckorna har valt att ägna lördagskvällarna åt vad som helst utom att titta på Melodifestivalen. Tittarsiffrorna har stadigt legat på drygt tre miljoner; till kvällens final lär några tittare tillkomma.

I år, liksom varje år under den här perioden, har jag känt mig som ett kulturellt ufo, trots att vi som inte tittar faktiskt är många fler än de som tittar. Jag är helt borta under måndagarnas lunchdiskussioner.

För mitt ointresse blir jag lika regelmässigt som godmodigt hånad: Är du inte lite nyfiken trots allt? Är det inte dags att sluta snobba och ge det en chans? Svar: Nej (övertygat) respektive nej (mer kluvet).

Jag har tittat. Förut. Och varje gång förundrats över hur totalt ointressant Mellon ter sig. Inte generellt, inte som kulturfenomen, inte ur ett värderande perspektiv. Utan för mig – jag lyckas helt enkelt inte uppamma intresse av det enkla skälet att evenemanget och det som det står för inte säger mig något. Jag har svårt att gå igång på usla låtar framförda av ointressanta artister mixat med pinsamma programledarmanus. När pausunderhållningen är bäst föreligger problem.

Samtidigt kan jag bli trött på min egen hållning. Jag är inte särskilt nöjd över att år efter år avfärda Christer Björkmans imperium som ett kungarike utan relevans. Min självbild säger mig att jag är en öppen person som gillar nytt och olika.

När jag möter motsvarande ointresse hos människor som uttalar oförståelse för sådant jag brinner för vaknar jag däremot till. Om någon – det händer – till exempel säger att hen aldrig skulle gå på teater eftersom det är en så ”kulturell” kulturyttring kommer jag på mig själv med att ge mig in i lika långa som pretentiösa försök att tala personen ifråga till rätta.

Som om jag begrep bättre.

Annons

Det finns något djupt åtskiljande i begreppet kultursyn, eftersom allt en säger är eller uppfattas som värderande. Jag skyr begrepp som ”populärkultur” och ”finkultur” – de har en polariserande effekt och bidrar mest till att befästa skillnader och motsättningar.

Bara det faktum – jag påstår att det kan beläggas – att respektive begrepp i huvudsak används av människor som har svårt för det borde få oss att akta oss lite.

Att diskutera kvalitet är också vanskligt. Rimligen kräver det en större författaransträngning att skriva en Sara Stridsberg-roman än del 9 i en deckarserie, med säkerhet får den som läser det förstnämnda anstränga sig mer – och får större belöning – än den som läser deckaren. Men leker vi med tanken att författarna försöker upprepa varandras prestationer är det förmodligen inte ens möjligt, eftersom vi pratar om helt olika typer av kvalitet.

Slutsats så långt: Det är klart att det är skillnad på olika kulturyttringar, det är klart att de kan värderas. Men en värdering är per definition subjektiv; bara för att jag tycker att Mello är skräp betyder det inte att det verkligen är så. Och det för mig in på nästa steg i resonemanget: bristen på nyfikenhet och öppenhet.

Den som inte ens tänker tanken att ”Romeo & Julia” i Spira skulle kunna vara värd något – till exempel ett försök – begränsar sig själv och avstår utan att ha en aning om vad som skulle kunna vänta från möjligheten att berika sig. Trist.

Och ja, jag är likadan själv, fast på andra områden. Och det som skulle kunna bli ett fruktbart samtal om lust, nyfikenhet och vilja att utmana sig själv blir istället ett torftigt hävdande av den egna ståndpunktens rimlighet. Tråkigt.

Alla kan inte älska allt. Men vi kanske kunde enas om att livet blev roligare om vi till att börja med slutade förakta sådant vi (tror att vi) inte begriper. Och att det blev ännu lite mer spännande om vi dessutom öppnade sinnena och gav oss chansen att upptäcka något nytt.

Så – om jag lovar att titta på festivalfinalen ikväll (och verkligen försöker att inte ha en förutfattad mening utifrån tidigare trista erfarenheter) så kanske jag kan få spela Oddjobs Weather Report-tolkningar för dig, eller bjuda på en teaterbiljett?

Tänk vad mycket vi skulle kunna ha att prata om efteråt.