Med stöd och trygghet från radhuset i Frostakällan har Albert Bunjaki byggt ett landslag. Nu väntar han på att få spela. Går allt i lås finns det fortfarande chans på VM i Brasilien 2014.
– Jag är mentalt förberedd men det gör inget om det tar två år till, säger han.
I dagsläget har 81 av FN:s 192 länder erkänt Kosovo som stat men för Bunjakis del handlar väntan om att få ett godkännande från FIFA och UEFA att spela med sitt landslag.
Trots att de än så länge inte kan spela landskamper är Albert Bunjaki ett stort namn i sitt forna hemland. I Kosovo vill de helst att han anländer till matcherna i helikopter. I Skövde kör han familjebil och storhandlar.
– I bästa fall träffar jag någon spelare från Tidavad eller Tidaholm och därför passar det för mig att bo här, säger den dolda kändisen som lever vardagsliv bland Skövdeborna.
I Kosovo vet alla vem han är men ingen säger Albert. Där är han "selektore", ledaren.
Skillnaderna är stora och viktiga.
– Skövde är tryggheten, berättar han över en generös bullfika hemma vid köksbordet.
2000 stod Albert som vilsen 30-åring med ena benet i Sverige och det andra på Balkan.
– Jag hade ett liv här som jag bromsade själv. Jag var rädd för att bli sårad och hade svårt att släppa någon djupt inpå livet.
I Mariestads Tidning kunde man läsa om tränaren som återvänder hem till sitt födelseland. Men riktigt så blev det inte.
– Det kom en ängel och räddade mig, säger Albert om sin livskamrat Nike.
Nike var enda anledningen till att han stannade i Sverige när den egentliga planen var att återvända till Kosovo när kriget på Balkan var slut. Landets som han hade lämnat ensam som 20-åring 1991.
Nu fanns möjligheten att satsa på familj, utbildning och karriär. Men inte i den ordningen utan allt på samma gång.
Det senaste decenniet har varit en ständigt pågående resa.
– I tio år har jag ansökt om att komma in på läkarlinjen i Sverige, berättar Albert som hade ett par års medicinstudier i bagaget.
Avslagen från universitetet lades på hög samtidigt som fotbollen gick från sidospår till huvudled.
– Jag har alltid varit trogen fotbollen och när jag bestämde mig för att stanna i Sverige ville jag satsa på att utbilda mig, berättar Albert som vid krigsutbrottet var spelare i KF Pristina och i landets högsta liga.
Han blev antagen till en tränarutbildning i Örebro och det är där och då den egentliga resan börjar.
– Det var Nike som gjorde att jag kom in. Jag var nere på Gothia cup när de ringde och det är bland det bästa jag varit med om.
Albert tog sig in på universitetet genom så kallade särskilda meriter och gick runt kravet på svensk gymnasiekompetens. Två års djupstudier i ämnet fotboll blev startskottet som sedan ledde till tränarroller i såväl Örebro, Degerfors och allsvenska Kalmar FF.
Resorna var långa och många när Alberts andra ängel Daphne föddes i mitten av 2000-talet.
– Vi hade det tufft men Nike såg att jag höll på att skapa något åt mig själv. Utan hennes stöd hade jag aldrig klarat det.
Att lämna Skövde var aldrig ett alternativ. 66 mil tur och retur till Kalmar fyra dagar i veckan blev lösningen för Albert som var på väg att göra sig ett namn inom elitfotbollen.
Kalmar var på väg mot SM guld men för andretränaren Bunjaki hägrade andra mål.
Signalerna från hans gamla hemland skvallrade om självständighet och att man letade efter en förbundskapten. Samtidigt var situationen på hemmaplan ohållbar.
2008 flyttade Albert jobbet från fotbollsplanen till vardagsrummet. I stället för att pendla till Kalmar tog ha flyget till Pristina.
– Jag ville skapa ett jobb med lite lugn och ro.
2009 var det definitivt. Under en presskonferens i 40 graders värme presenterades Kosovos nya förbundskapten för de kommande fyra åren.
Nu är han inne på sitt tredje.
Telefonen går varm och språken blandas. I Alberts kontor tronar en stor tv med alla sportkanaler som över huvud taget går att tänka sig. På väggen sitter en stor kalender och på golvet ligger en fotboll från Emir Bajrami.
Att Albert är kalenderbiten är ingen underdrift och han har inga problem att ta reda på vad han gjorde i går, i fjol eller på dagen för tre år sedan.
Resan framåt för ett av världens yngsta landslag går sakta men säkert. Med Bajramis hjälp har man nyligen sponsrats med nya matchdräkter, för att ge ett exempel.
– Det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig, det fanns så mycket grundjobb att göra.
Första fasen är nu avklarad. Albert har varit med och byggt upp en organisation och i väntan på att bli invalda i FIFA och UEFA pågår nu det fortsatta arbetet med att knyta till sig spelare som i dag är upptagna av andra landslag. Det finns om kring 350 potentiella spelare ute i Europa. Frågan just nu är om tränarna vill släppa dem.
Som om inte det vore nog blev det nyligen klart att Albert går in som tränare för Örebros U21-lag.
Hur hinner du?
– Jag ville ha ett jobb där jag träffar spelare regelbundet, men något som går ihop med resorna till Kosovo och som passar med mitt liv. Då är inte ett A-lag bästa kombinationen och Örebro var bästa alternativet. Nu planerar jag min egen tid och mina resor.
Klockan har passerat lunch och det börjar bli dags att köra mot skolan. Men först en koll på trädgårdsplanerna.
– Jag planerar för en badtunna men sen har jag också lovat att fixa köket, säger Albert med sin hemmapapparöst.
I hemmets trygga vrå handlar det om så mycket annat än fotboll.
Dottern Daphne brinner för dans och musik men skulle det bli aktuellt så kan Kosovos förbundskapten mycket väl tänka sig att även stå som tränare för ett flicklag.

 

Albert Bunjaki

Ålder: 40 år. Familj: Sambon Nike och dottern Daphne. Bor: I Skövde. Gör: Förbundskapten för Ko..

Albert Bunjaki

Ålder: 40 år. Familj: Sambon Nike och dottern Daphne. Bor: I Skövde. Gör: Förbundskapten för Kosovos fotbollslandslag och U21-tränare i Örebro SK. Utbildad mental coach. Tränarkarriär: Hassle-Torsö GoIF, Tidavads IF, Tidaholms G&IF, assisterande tränare Degerfors IF, assisterande tränare till Nanne Bergstrand i Kalmar FF. Tränar själv: "Jag har ett gym i förrådet." Som du använder själv? "Nja, pass på den. Men jag går mycket." Favoritställe i Skövde: "Här hemma och runt omkring är det bästa. Det jag saknar utomlands är att kunna ut och gå." Läser just nu: "Zlatans bok." Pratar: "Svenska, albanska, serbokroatiska och engelska och jag vill gärna lära mig teckenspråk." Om sitt ledarskap: "Öppenhet. En av de starkaste sidorna är min sociala kompetens. Mental träning. Läser mycket." Om Skövdefotbollen: "Jag tycker att Skövde behöver ett elitlag, det vore kul att ha ett lag i närheten. Det finns mindre orter som har det och det finns plats för en till elitidrott bredvid handbollen. Men jag har inte sett en match på 2-3 år så jag kan inte uttrycka mig om hur de spelar egentligen." Om Kosovos lagkapten Anel Raskaj, 21: "Jag valde honom på grund av hans karaktär. Han har inte tvekat en sekund om att han tillhör Kosovo."