Annons

Annons

Annons

Annons

Fotboll

Mårtenson minns en stor lirare som lämnat oss: "Agne bad att få titta i mitt autografblock och blev imponerad"

En av svensk fotbolls stora, Agne Simonsson, gick bort nyligen. Författaren och poeten Jan Mårtenson berättar om ett möte med idolen i sin ungdom. Den dagen var det fler människor på Ulvesborg än vad det bodde i Tidaholms stad.

Text: 

Göteborgsklubben ÖIS hade en fruktad innertrio i Gunnar Gren, Agne Simonsson, och Rune Börjesson. Det var Simonsson som satte störst avtryck i stormatchen på Ulvesborg 1957. Jan Mårtenson fick träffa ungdomens fotbollsidoler och ta autografer.

Annons

Den 13 augusti 1957 vann Tidaholms G&IF över Elfsborg med 2-0 i DM-finalen på Ulvesborg. Anders Lidberg, den snabbfotade vänsteryttern, gjorde båda målen. En sensation som heter duga.

Elfsborg var topplag i tvåan på den tiden (motsvarande Superettan idag) och TG&IF låg i botten. Det datumet glömmer jag aldrig. Min pappa och en arbetskamrat på bryggeriet satt onyktra på läktaren och kommenterade matchen. På kvällen kom polisen hem och haffade honom efter ett familjebråk. Sedan återvände han aldrig mer till Vinkelgatan 9.

Det var den utlösande orsaken till mina föräldrars skilsmässa och det skrev jag mer om i den självbiografiska romanen ”Skilda” 1982.

Den kvällen lade Elfsborgs lagledning upp taktiken med tidaholmarna inför Giffarnas hemmamatch i serien mot Örgryte som också kämpade om seriesegern. Jag kom att tänka på det när jag såg att legendaren Agne Simonsson nyligen avlidit. Han var center i ÖIS med radarkompisen Rune Börjesson på ena sidan och Gunnar Gren på den andra. Taktiken gick ut på att Giffarnas vänsterhalv Rolf Svensson skulle vara en obekväm överrock på Agne Simonsson och följa honom varje steg i matchen.

Annons

Annons

Faksimil 29 oktober 1957. Lokaltidningen berättade om stormatchen på Ulvesborg där Giffarna luggade Örgryte på poäng. Agne Simonsson nätade för ÖIS. 18-årige Keith Ljungberg satte målet för hemmalaget.

Publiksiffran på Ulvesborg var högre än invånarantalet i stan, en bit över 6.000. Det fanns inte så mycket bilar på den tiden men hela ytan i Granbacken och Ulvestorp ända ner till Norra begravningsplatsen var full med parkerade fordon.

Före matchen tog jag autograferna av Agne Simonsson och Rune Börjesson. Gunnar Grens hade jag tidigare sedan han delat ut priser vid avslutningen i Knatteserien. Agne bad att få titta i mitt autografblock och blev imponerad av de första namnen som mötte honom: Sixten Jernberg och Kalle Svensson.

”Det känns som en ära att vara med bland dem”, sa han ödmjukt.

Gunnar Gren fick fritt spelrum i matchen men kom aldrig riktigt till sin rätt när Agne hårdbevakades.

Giffarna tog sensationellt ledningen med 1-0 genom den blott 18-årige Keith Ljungberg. Jag hade aldrig hört ett sådant jubel förut. Hela taket på gottkiosken var fullt med folk, även det röda planket ut mot Vamman. På den andra sidan hade många klättrat upp i björkarna för att få bättre sikt.

Det såg länge ut att bli Giffseger men på en hörna markerade Gunnar Gren sin panna och pekade mot Agne Simonsson, som strax efteråt nickade in 1-1-målet. Det blev också slutresultatet.

Efteråt fick vi se vilken dålig förlorare Gunnar Gren var. Han ansåg till exempel att Rolf Svensson inte visste vad fotboll var. Då sjönk han rejält i vår aktning och hela idolbilden smulades effektivt sönder av hans gnäll.

Annons

Agne Simonsson värmer upp. Nyligen gick den store fotbollsprofilen bort.

Annons

Agne Simonsson fick ju sitt genombrott i VM året därpå. Då hade han både Gunnar Gren och Nisse Liedholm på var sin sida och gjorde Sveriges andra mål. Teven hade ännu inte gjort sitt allmänna intåg i svenska hem. Själv såg jag matchen i en svartvit teveapparat som stod uppställd på ett lastbilsflak på bakgården till en radio-och TV-affär i Falköping. Vi som var publik satt hopträngda på en liten specialbyggd läktare. Stämningen var hög och vi trodde alla att Sverige skulle vinna när Liedholm gjorde 1-0 redan efter några spelminuter. Men vi vet ju hur det gick, en förlust med 5-2 mot Brasilien. Den 17-årige Pelé steg fram och blev snart världens bäste fotbollsspelare, senare möjligen överträffad av Maradona.

Krönikören Åke Stolt skriver i Idrottens Affärer att Gunnar Nordahl var dåtidens centerideal och att alla ville bli ”en ny Nordahl” men tillägger: ” Agne Simonsson var av ett annat slag. Mera finlemmad, en dirigent med utvecklat spelsinne och fin teknik, en stor lagspelare. Och kanske den allra förste target-spelaren i svensk toppfotboll.”Vackrare kan det inte sägas och jag glömmer aldrig med vilket nyfiket intresse Agne Simonsson bläddrade igenom mitt autografblock på Ulvesborg i Tidaholm.

Jan Mårtenson

Författare och journalist, Malmö

Jan Mårtenson, Tidaholmsbördig författare, som minns tillbaka till en anstående fotbollssöndag med fint främmande.

Annons

Annons

Till toppen av sidan