I dag kan ni läsa granskningen ”Ida – flickan som inte får flytta hem”. Genom mängder av intervjuer, många timmars research och djupdykningar i dokument och utlåtanden har vår reporter kunnat visa hur Jönköpings kommun tagit 14-åriga Ida bort från den trygga hemmiljö som hon haft hos sin fosterfamilj under sex års tid.

LÄS MER: Ida – Flickan som inte får komma hem

Ida vill stanna hos fosterfamiljen och fosterföräldrarna betraktar Ida som en del av familjen, precis lika mycket som sina egna barn. Det är inget nytt att det för socialtjänster runt om i landet är en utmaning att hitta bra och fungerande fosterhem. Varför då ännu en gång rota upp en flicka som redan en gång skilts från sina biologiska föräldrar kan man undra?

Vår granskning visar att socialtjänsten agerat häpnadsväckande oflexibelt och helt enkelt tvålat till fosterföräldrarna för att de upplevs ha ”krånglat” om villkor och förutsättningar. Och det görs på Idas bekostnad då socialtjänstens ”lösningar”, efter att Ida flyttats från tryggheten i fosterhemmet, i flera fall varit undermåliga och dessutom brutit mot socialtjänstlagen. Socialtjänsten i Jönköpings kommun, som ska stå till svars för besluten, vill inte uttala sig om Idas fall. Men, vi väljer ändå att berätta Idas historia.

Att extrahera och presentera fakta är ett av journalistikens uppdrag men lika viktigt är att för läsarna levandegöra personerna bakom ärendenummer och siffror i statistiken. För att vi verkligen ska förstå – måste vi också känna.

Vi har fått göra en rad etiska överväganden kring hur vi ska kunna berätta så mycket som möjligt om Ida och det som händer henne, samtidigt som vi värnar om Idas integritet. Vi har därför valt att hålla Ida anonym. Av den anledningen har vi heller inte låtit fosterföräldrar och vänner träda fram med namn och bild eftersom onödigt många skulle förstå vem Ida är i verkligheten. Samtidigt är vi medvetna om att ett inte försumbart antal människor som varit i Idas närhet genom åren ändå kommer att veta vem det handlar om. Men, vi väljer ändå att berätta Idas historia.

Tidningen har heller inte kunnat träffa Ida för att få höra henne själv sätta ord på händelserna vi rapporterar om. I vanliga fall frågar journalisten föräldrarna om tillåtelse för att få intervjua ett barn. De tidigare fosterföräldrarna som har tagit hand om Ida i nästan halva hennes liv har inte mandat att avgöra frågan, de kan inte ens själva nå henne. Istället är det socialtjänsten, samma socialtjänst som skurit av Ida från hennes gamla värld genom omplaceringen, som beslutar vem hon får prata med. Den nya, eller snarare senaste, fosterfamiljen har av socialtjänsten fått veta att Ida inte får prata med tidningen.  Men, vi väljer ändå att berätta Idas historia.

Genom mellanhänder har tidningen kunnat få fram information till Ida om att vi skriver om henne – och fått tillbaka att hon tycker att det känns bra. Bra att hon inte är bortglömd, trots att hennes möjligheter att kommunicera med sitt gamla liv i princip omintetgjorts det senaste halvåret. Och bra att någon vill berätta hennes historia. En historia som inte bara är Idas utan i ett vidare perspektiv visar hur enskilda människor drabbas när en myndighet agerar utifrån sina egna intressen i stället för att utföra sitt uppdrag i medborgarnas tjänst.

Det är därför vi väljer att för läsarna skildra Idas öden, trots de knepiga omständigheterna. För, om inte vi berättar – vem ska då ska då göra det?

FOTNOT: Läs alla delar i granskningen – du hittar alla artiklar genom att klicka på ”Granskning: Ida – Flickan som inte får komma hem”, under denna artikels rubrik.