Annons

Annons

Annons

Annons

Tidaholm Centrum

60 år sedan "höneskitarna" tog examen - så var det då

Studentvecka - på fredag tar många på sig den vita mössan för första gången.

För författaren Jan Mårtenson har det hunnit gå 60 år sedan examensdagen, och mycket har förändrats konstaterar han.

Text: 

Studentutspring 2019 - examen för 60 år sedan. Jan Mårtenson berättar om hur det var att ta examen då.

Annons

För 60 år sedan var jag en av de ”höneskitare” (så kallades vi som gick i Samrealskolan i Tidaholm efter det gula märket i skärmmössorna som ett fåtal bar i min klass) som tog realexamen. På examensdagen rusade vi ut i folkvimlet och jag trängde mig fram till mina morföräldrar som satt i baksätet på morbror Gunnars bil. För dem var det en stor dag.

”De bästa är de som tagit realen”, sa Nils Ferlin och jag måste medge att den tidens realskola var en gedigen allmänbildande grund att stå på, sannolikt mer värd än dagens studentexamen. Själv hoppade jag av gymnasiet i Falköping efter tre dagar men utan realskolan hade jag sannolikt haft små utsikter att bli journalist.

Första året hade vi en originell lärare i historia och kristendom. Han hette Erik Bergqvist, en man med lågmäld humor. I en årskull före oss såg han två killar spela kort i bakre bänkraden.” Kan Quick svara på frågan medan Almgren blandar och ger”, sa han och den kortleken kom aldrig fram mer. Vid ett tillfälle ställde han en fråga till en av eleverna som var son till en bonde utanför stan: ”Har Johansson nån gång hållit i en dynggrep?” Eleven svarade glatt ja. ”Varför släppte Johansson den då?”

Annons

Annons

Fastnade med skon

Skolans rektor S W förföljde en av eleverna i klassen genom alla de fyra år vi gick där. Han blev en gång så ursinnig att han sparkade som ett ilsket barn. Skon trängde igenom katedern och foten satt fast en lång stund. Vi tänkte att han gott kunde sitta kvar där men med stor möda fick han loss foten. Vilken annan lärare som helst hade säkert fått en reprimand men den gamle skolfuxen gick fri.

På skolans vind hittade vi protokoll från äldre tider. Anmärkningarna vittnade om de sociala förhållandena. ”Snusat under lektion” stod det på den ene eleven men den som berörde oss mest var denna: ”Ätit upp annans matsäck”. Jag kan tänka mig att det var någon som kom från fattiga förhållanden.

De sista åren i skolan hade vi Inge Rahm som svensklärare. Han gav inga läxor men visade oss in i senare svensk litteratur. I våra anteckningsböcker noterade vi namnen på Artur Lundkvist, Harry Martinson, Jan Fridegård, Ivar Lo Johansson, Folke Fridell och Moa Martinson m fl. Han gav oss en resumé av deras verk.

Under återkommande lektioner spelade han upp gamla stenkakor där författarna läste sina egna verk. Tage Aurells uppläsning av ”Pingstbrud” gick rakt in i mitt tonårshjärta. Han var en udda författare som fick sitt stora erkännande först efter ett decennium. Men för mig var det ett oförglömligt ögonblick. Jan Fridegårds Lars Hård-böcker var en annan stor läsupplevelse. På lektionerna fick vi högläsa Strindbergs ”Hemsöborna”, en bok som varje elev fick skaffa själv sedan en klassuppsättning skickats via bokhandeln.

Annons

Rahm lät oss också höra ett skolradioprogram med dikter om och för ungdom. Även här läste författarna sina dikter själva, t ex Karin Boyes ”Ja visst gör det ont”, Pär Lagerkvists ”Nu löser solen sitt blonda hår”, Nordahl Griegs ”Sykkelstyret” men framförallt Gunnar Mascoll Silfverstolpes ”Far och son”. Den dikten drabbade mig så påtagligt att jag själv började skriva poesi. Silfverstolpe var en västmanländsk herrgårdsförfattare och jag en arbetarkille i Tidaholm. Det visar att den riktiga litteraturen skär tvärs igenom klassgränserna.

Annons

Succé med nidvisa

Både min klasskamrat Lennart Jörälv och jag blev med tiden både journalister och författare. Vi är båda övertygade om att Inge Rahm i högsta grad bidrog till det. En annan uppmuntrande lärare var Louis Winkler. Jag tog med min äventyrsberättelse ”Spökslottet” till hans svensklektioner i andra klass. Han läste högt ur den för klassen.

I realskolan fanns en tradition att skriva nidverser om lärarna och jag ville fullfölja den. Här fanns förebilder att hitta:

Våran rektor är en klämmig kille.

Han lär oss räkna bråk, promille.

Alltså är han värd att prisas.

Vilket skulle bevisas.

Mina verser skrevs efter Nacka Skoglund-melodin ”Vi hänger med”. Men de censurerades av nämnde rektor. Jag visade dem för min kusin Björn Thilander. Han hade fräckheten att skriva av dem och bytte bara ut namnen på lärarna. De framfördes på folkskolans avslutning och gjorde succé där. Men hans gloria hamnade på sned när klasskamraterna fick reda på vem som var den egentliga upphovsmannen.

Annons

Artikelförfattaren då och nu.

Pallade päron

Årets skoljubileum ställdes in på grund av Covid-19. Men jag måste medge att det är med blandade känslor jag tidigare åkt dit. Näst sista året mobbades jag psykiskt (ofta fick jag också en krita i nacken eller huvudet när jag satt längst fram) under hela höstterminen. Det gör fortfarande ont och ett av skälen till att jag bara varit med vid tre återträffar genom åren. Däremot deltar jag varje gång Åke Perssons folkskoleklass återses, numera vartannat år. I den har alltid funnits en stor sammanhållning.

Ett annat minne dyker upp. Vi var några som under en rast pallade päron på kyrkoherdens tomt som gränsade till skolgården. Komministern Harald Plith, som bodde på en annan granntomt, tog oss på bar gärning. Vi var tvungna att gå med på att be kyrkoherden Sture Hall om ursäkt men jag har inget minne av att vi gjorde det.

Jan Mårtenson

Författare och journalist, Malmö

Annons

Annons

Till toppen av sidan