Trojeborgar och jungfrudanser. Det är de vanliga svenska och finlandsvenska folkliga termerna för labyrinter lagda i sten. Det är få fornlämningar som vållat sådan huvudbry och spekulation. De har förefallit som gåtfulla i mer än ett avseende. Det har sagts att de lagts av skeppsbrutna sjömän eller sysslolösa fiskare. Så tillvida är det riktigt att de ligger vid kusten och säkert har ett samband med fiskare och säsongsfiskelägen. Men inte på det sätt man föreställer sig. Muntlig tradition om dem är överhuvudtaget otillförlitlig. Dels därför att folks föreställningar ändrar sig, ibland generation för generation. Dels därför att man, om bakgrunden ännu varit känd, inte gärna delat med sig kunskapen till utomstående och dessutom till folk som kanske inte trott på den. Det är nämligen helt klart att de har att göra med någon form av magi.

Om man sysslar med och tror på magi blir den verkningslös om den delas av alla. Vår främste kännare av labyrinterna, John Kraft, har sagt att han ser dem som en magiskt universalmedel. Men jag tror definitivt att man kan bli mera specifik.

Sverige ligger i topp och har ca 300-400 registrerade, Finland ungefär hälften, därefter finns minst 25-30 i vardera Norge (bara längst i söder och längst i norr) och i Ryssland (öar i Vita Havet och på Kolahalvön) samt kanske ett halvdussin i Estland. En är bevarad på Island, men det har funnits ytterligare tre. Nästan alla är kustanknutna.

Några få finns i inlandet. Västergötlands troligen mest kända ligger nära Ornunga sjö i Ornunga socken. Den skall enligt uppgift vara byggd av vallpojkar på 1850-talet, vilket i och för sig kan vara felaktigt, eftersom många andra företeelser i skogsmark tycks knytas automatiskt till sådana. Det gäller t.ex. många offerkast. Men folkskollärare Hilding Svensson från Falköping, som var en stor fornentusiast, frilade labyrinten omkring 1930 och den har sedan varit helt synlig. Labyrinten i Ramnaparken i Borås är lagd med den som prototyp. Ornunga trojeborg är tillgänglig genom skyltning från vägen. En annan ligger i skogs och ängsmark norr om Hedareds kyrka i samma socken. Också den är skyltad. Den är dock mest spiralformig. Jag skulle föreställa mig att sådana likställdes med den egentliga labyrintformen, eftersom man inte visste hur den skulle göras. Andra fritt liggande labyrinter finns i Påtorp i Fristad och Skår vid Alingsås.

Västsverige är inget huvudområde för stenlabyrinter. Men längst ut i väster utgör Västergötlands utpost i Styrsö skärgård flera mindre samlingar. Det gäller Vrångö (3) och i öster på Koholmen vid Vinga, också tre. Vid Onsala i Halland och i dess skärgård finns en större på minst 7 förekomster. Det finns labyrinter vid Vänern, men de ligger då veterligen bara på andra sidan i Värmland. Det har kanske funnits flera en gång. Stora Axelön i Segerstads socken har inte mindre än fyra. Dessa kan ha att göra med notfiske på platsen. En som kallades Trotteborg och som tyvärr är borttagen i samband med bygge av ett sjömärke låg i Södra Ny socken på en halvö i Dalen, söder om Örrud. Den kan ha varit förhållandevis gammal och ger en antydan om att det kan ha funnits flera i området. Dessutom finns minst två platser till på Värmlandsnäs som troligen är mycket sentida. De ligger vid Hästebråten, Botilsäter.

Enda möjligheten till en trolig tolkning är att placera dessa fornlämningar i sin tids miljö och knyta an till de folkliga föreställningar som gällde då. Det betyder att man först försöker datera dem. Dessutom måste man då se till att man försöker se hur symbolen som sådan har fungerat i andra sammanhang än för kustens stenlabyrinter.

Längs Norrlandskusten gjordes ett urval av de labyrinter som kunde vara äldre. Det kunde man göra eftersom landhöjningen där är väl känd. Två forskare vid Umeå universitet, arkeologen Noel Broadbent och naturgeografen Rabbe Sjöberg, utarbetade en anpassad metod för att mäta lavtillväxt på stenar. Det fanns då två sätt att dubbelkolla relevansen. Den första var givetvis landhöjningen. Den innebar att först efter att en strand permanent hamnat över högvattenlinjen kunde lavar börja etablera sig där. Efter denna fas tillväxer kartlaven, Rhizocarpon geographicum, med ca 4 mm på hundra år. Stenarna i labyrinterna togs ju i närheten av denna gamla strand och eftersom de oftast vändes vid bygget kom lavarna att starta på nytt. Så kunde man jämföra ovansida med undersida genom mätning av ytans vittring. Resten blev datoriserad statistik.

Resultatet av 43 olika objekt var följande. De tidigaste labyrinterna är från omkring 1300. Därefter sker en långsam ökning fram till 1500-talet där mitten visar en markant topp. Under senare historisk tid, 1600-1700-tal, lades en hel del andra. De som tillhör de senaste århundradena, 1800- och 1900-tal kom inte att lavdateras i någon stor utsträckning men vi vet ju att många tillkom då. Det beror på landhöjning och vissa uppteckningar som man kan lita på. Också i nutid läggs stenlabyrinter, t.ex. vid den egna sommarstugan (kanske från början en fiskebod) men orsaken är då helt klart en annan än förut. De läggs då med prototyp i en labyrint som man känner till sedan tidigare. Det gjorde man förresten då också. Flera öar har många labyrinter, både i Sverige och Finland. På ön Snöan i Västerbotten finns minst 9 labyrinter, daterade från 1400-tal till 1800-tal.

Den andra uppgiften ligger i att belägga när det finns labyrintbilder och i vilket sammanhang de uppträder. Det har gjorts av flera flitiga forskare. De första kända stämmer rätt bra med lavdateringarna i Norrland. Alla är knutna till medeltida kyrkor och utgörs av målningar eller ristningar (av grafitti-typ) i valven eller på väggarna. En lite avvikande är från Grinstad kyrka i Dalsland, där formen bättre stämmer med labyrinter utlagda som mosaiker i franska katedraler (som den bevarade i Chartres), som kan tillhöra 1200-tal. Men huvuddelen är från slutet av 1400-talet och början av 1500-talet, då ju i det senare fallet lavdateringar når en topp. Hur vet vi det? Jo, det finns ett årtal 1485 vid en målad dansk labyrint, från Hesselagers sockenkyrka på Fyn i Danmark. Dessutom sitter de flesta målade figurerna på valven och de vet vi av andra orsaker byggdes nästan allihop i senmedeltid. Antalet är omkring 25 i hela Norden. I Västergötland finns en unik labyrint på en senmedeltida kyrkklocka från Horred nära Hallandsgränsen. Den är ristad i klockan och dessutom finns ovanför denna ett likarmat kors. På halsen står med valhänta, grova bokstäver ”help maria,” nästan som på biskop Brynolfs (död 1505) relief på Läckö inre borggård. Här kommer man att tänka på kyrkklockors viktiga funktion vid själaringning för en död. En annan faktor gör ett ursprung i medeltid troligt. Vad beträffar utbredningen vid Övre Norrlands och Finlands kust med Estland vet vi genom historiska källor att de utgjorde kolonisationsområden av svenskar under katolsk högmedeltid.

Så var det den stora frågan om dessa labyrintfigurers funktion. Inne i kyrkan har dessa bilder utan tvivel varit av betydelse både i liturgisk (kyrklig) mening och i folklig sådan, troligen med viss skillnad sinsemellan. Kyrkan var ett heligt och skyddat område. En del labyrinter tycks ha varit apotropeiska, alltså avvärjande, mot det onda som kunde komma utifrån (vid ingångar eller fönster), en del som tillkommit vid skeppsfigurer kan ha varit avsedda att avstyra skeppsbrott och olyckor. Man kan kanske jämföra med de ännu vanligare målningarna och skulpturerna av S:t Nikolaus (alltså grunden för jultomten) inne i kyrkorummet. Besåg man en sådan och hälsade den med korstecknet skulle man undgå ond bråd död den dagen. Detta var allmängods.

Läs mer: Brödet som blev till sten

Läs mer: Hertigen och horsbrottet

Men i en mera folklig version kan labyrinter genom detta kyrkliga sammanhang ha fått en vidare betydelse, att skydda mot de döda och deras gengångare, menar jag. Det finns nämligen uppgifter om ca 6-7 lagda stenlabyrinter på kyrkogårdar eller på andra sätt i närheten av den. Bara en är numera bevarad, den vid Fröjels kyrka på Gotland. Dessa kan vara medeltida i vissa fall, men vi vet inte med säkerhet. Att man var rädd för gengångare som då kunde vara aktuella både inom och utom kyrkan är säkert, det vet vi också, och det är en elementär föreställning. Ser man på uppbyggnaden av labyrinten kommer alltid korset först och det är dessutom förstärkt. Korset är i sig vår främsta beskyddande, alltså apotropeiska symbol.

När man tittar närmare på våra kustlabyrinter har jag kunnat konstatera att det finns många som i närheten har någon form av störning i den steniga stranden. Det kan också finnas tydliga gravrösen. Detta gäller både i Sverige och Finland samt i Nordnorge och i det ryska Vita Havet. Vad beträffar Vänern har jag tidigare undrat om just gravrösen på öar och kuster, som är ganska vanliga, inte minst på västgötasidan. När okända drunknade flöt i land i äldre tid begravdes de skyndsamt, både för pestfarans skull och för att inte vilda djur och fåglar skulle komma åt liken. Oftast kom de att grävas upp senare och begravas i vigd jord. Det är därför det blev gropar i klappern.

Läs mer: Sökandet efter guldet i Hornborga

Läs mer: Historien om Hornborga

Men med säkerhet ligger det många kvar här och där som aldrig har kommit i vigd jord. Att inte ha fått de rätta ceremonierna vid jordfästningen troddes vara ett säkert symptom på att den döde sedan spökade. Jag menar alltså att en primär orsak till labyrinterna var att skydda mot gengångare och gastar. Detta är min mera specifika tolkning av bakgrunden. Då får man tillägga att också när det gäller andra apotropeiska beteenden var just rädslan för gengångare själva grunden, t.ex. offerkasten eller –varpen med ris och stenar vid vägar och stigar på land, som vi har flerdubbelt så många av som labyrinter.

Men så kommer vi till ett problem som verkar svårare att lösa. Det finns ett mindre antal labyrinter av gammalt datum i inlandet, kanske 15-20, som ligger nära invid eller på förhistoriska gravfält. Det har därför ansetts rimligt att de kan dateras till samma tid som dessa. Men hur står det då till med labyrintfigurens andra användningar under förhistorisk tid, som vi då borde finna i samtida avbildningar? Vissa av gravfälten med trojeborgar kan till och med tillhöra bronsålder, ca 1500-500 f.Kr. Från denna tid har vi det största bildmaterialet överhuvudtaget i våra hällristningar från Sverige Norge och Danmark (de finns inte i Finland). Men inte på någon av dessa tiotusentals figurer finner vi någon labyrint. Lika illa är det under järnåldern (ca 500 f.Kr.-1050 e.Kr.). Det är som vi redan sett först i högmedeltid som bilden uppträder, och då enbart i kyrkliga sammanhang. Det rimliga blir då att den har kommit med den romersk-katolska kyrkan, som ju tydligt byggde på arvet från den klassiska antiken. Figuren som sådan är gammal och uppträder sporadiskt därnere redan under vår bronsålder, vilket blir tidig järnålder i Medelhavsområdet. Den äldsta torde vara från 1200 f.Kr. I romersk tid förekommer den ofta i apotropeiska sammanhang, som mosaiker i ingångar till privatbostäder. De skall skydda mot det onda, troligen ”det onda ögat.” De tycks ha samma bakgrund som den bekanta mosaiken med en arg hund i Pompeji med inskriften Cave canem, varning för hunden. Men efter romarrikets fall försvinner den i stort sett för att sedan dyka upp i bokillustrationer, arkitektur, mosaiker m.m. under tidig medeltid. Men aldrig i form av stenlagda marklabyrinter som hos oss. Impulser från romarriket kan säkert beläggas i vår förhistoria och hedniska tid, men den gäller i varje fall inte labyrintfiguren.

Läs mer: Han fick sin kraft av trollhjulet

Läs mer: Ett kok stryk och tjärad sill

Hur skall man då förklara de labyrintfigurer som onekligen förekommer på förhistoriska gravfält? Rent arkeologiskt har de aldrig kunnat daterad säkert. Ett exempel är det kända gravfältet på Kyrkbacken i Horns socken i Vadsbo. Där låg en gång inte mindre än två trojeborgar.

Trots vad jag har anfört ovan har det byggts vidlyftiga teorier om vissa hedniska kultplatser där labyrinterna spelat en viktig roll. Särskilt labyrintforskaren John Kraft, som också nämnts ovan har sett rituella huvudorter i dessa och dessutom indelat Skandinavien i lokala kultsamhällen på deras grund och med tillhjälp av teofora ortnamn (namn med äldre gudar som Ull, Härna, Skädja etc). De skulle ha byggt på viljan att påverka fruktbarheten. Jag tror att man gärna ser det man vill se. Det finns drag i detta av en äldre forskartradition där det indoeuropeiska språkarvet alltid varit länken mellan olika kulturer. Den har kommit att kritiseras på flera sätt.

Läs mer: Ättestupan - ruffel och båg

Läs mer: Hästaflåtten - något i hästväg

I Finland kallades alltså labyrinterna jungfrudanser. Det finns belägg för att ungdomen verkligen utnyttjat både stenlabyrinter och teckningar av sådana i snö för lekar där en jungfru stått i mitten som skulle räddas av hjälten. En sådan uppteckning gäller det vintertida Otterstad på Kållandsö. Det är sentida uppgifter från 1800-talet och ännu senare. Men i forskningen har man trott sig se ett kontinuerligt förlopp sedan åtminstone bronsålder i hela Europa (och mera därtill). För min del tror jag definitivt att jungfrudanser är uttryck för ett sekundärt bruk. För övrigt kan man inte vara säker på om labyrinter från början verkligen varit avsedda att gå i (i varje fall inte av människor och i så fall just av andeväsen). Det kan ha varit deras funktion som symboler som var det viktiga.

Mitt svar på gåtan är följande. Folk kände till att resta stenar, stensättningar och rösen var gravar. Eftersom de måste vara från hednisk tid och följaktligen saknade den vigda jord och de ceremonier som jordfäste de döda, låg tanken på illasinnade gengångare nära. Därför byggde de labyrinter av sten för skydda sig mot dessa, med början i medeltid. Den teorin passar, tycker jag för Kyrkbacken i Horn. Det gravfältet är från förromersk järnålder, ett par hundra år före till Kr. f. Eftersom dess hundratals gravar inte var synliga ovan jord är fallet särskilt märkvärdigt. Det skulle betyda att kännedomen i bygden om gravfältet är över 2000 år gammal. Men det finns (eller fanns) labyrinter även vid två ytterligare gravfält i landskapet, vid Jättadansen i Frösve och vid Skår nära Alingsås. En har undersökts i närheten av några mindre gravrösen på knallen Storeberg på 85 m.ö.h. inne i själva Göteborg.

Det betyder att alla stenlabyrinter är medeltida och senare och har samma ursprungliga innebörd. Sedan har man under olika perioder tolkat dem på andra sätt. Men för att ingen skall tro att skyddet mot gengångare är den enda funktionen som de har haft har jag betitlat min bok i ämnet Livets och dödens labyrint (2016).

Läs mer: Sanningen bakom Hastings

Läs mer: Han fångade tjuven med magi