Skövde nyheter

"Sittdykning" – ett slöseri med tid

Krönika Moas måsten. För ett tag sedan skrev jag om redskapsgymnastik på min blogg, något jag hatade i skolan.

Omgående fick jag respons från mina läsare. Många vittnade om att de skräckslagna blivit "pushade" att utföra trampolinhopp, kullerbyttor och diverse andra akrobatiska konster som inte hade känts bra i magen.

Jag kan förstå att man i skolan ska få chansen att testa på all typ av träning och ibland kanske någon elev behöver den där extra pushen för att hitta motivation. Men att om och om igen tvingas träna på saker som man är rädd för och får ont i magen av, det får ju bara motvänd effekt.

Jag har till exempel aldrig kunnat dyka. Jag vågar inte. Hela min kroppen skriker nej, nej, nej, när det kommer till att stå vid bassängkanten och kasta mig ut med huvudet före. Men att dyka skulle vi minsann kunna göra i skolan, redan som nioåringar. Jag minns simlektionerna mycket väl.

Alla i klassen som kunde dyka fick hålla till vid den djupa delen av bassängen. Alla som inte kunde dyka, det vill säga jag och en tjej till, sorterades undan och fick träna på den grunda delen. "Sittdyka" skulle vi göra. Om och om igen.

Ursäkta men hur mycket lär man sig på att i sittande ställning ploppa ner i bassängen till ljudet av klasskamraternas fnissande? Ja för det såg ju naturligtvis inte speciellt ballt ut att bröla ner i vattnet med armarna ut och röven före. Antingen vågar man slänga sig ut med huvudet före eller så vågar man inte. Punkt.

Jag är duktig på att simma och jag är inte rädd för vatten. Men dyka. Nej tack. Och varför måste jag kunna det? Det är inte så att det har hindrat mig ifrån att komma in på vare sig gymnasiet eller högskolan. Skulle jag trilla ur en båt antar jag att klarar mig fint även om jag landar i vattnet med ett magplask snarare än en graciös dykning.

Faktum är att jag aldrig någonsin har lidit av mitt "tillkortakommande". Förutom i tonåren när jag skulle vara cool på stranden inför killar. Då hade det helt klart suttit fint med ett Baywatchaktikgt hoppdyk innanför rockärmen. Men med facit i hand har jag idag stadigt sällskap sedan elva år, så jag klarade mig visst utan dykningarna även i det fallet.

Att tvinga barn till att upprepade gånger träna på saker som de inte vill eller är rädda för känns som slöseri med både med energi och tid. Alla kan inte, och behöver heller inte, vara bra på allt.

'''

Märkt för livet
Min kille har gjort en tatuering, en så kallad sleeve. Det är alltså en tatuering som täcker prick hela armen. Hur snygg som helst är den! Han gick till en tatuerare som tydligen är väldans berömd och populär, "alla" går till honom. Jag tror till och med att den här killen har gaddat kungen. Men jag kan även ha inbillat mig.

Munsår
Jag har fått något form av virus i min mungipa som gör att jag nu går runt med ett sår just där. Envis som jag är har jag INTE besökt apoteket för att råda bot på eländet. Det går bort av sig självt, tänker jag. Och så tänker jag alltid. 40 graders feber, halsfluss och öroninflammation på samma gång? Det går ööööver. Smärtsamma visdomständer som gör att hela ansiktet svullnar upp till det dubbla? Det går ööööver. Och jo, det har det faktiskt alltid gått över. Även om jag har fått lida en del extra. Jag kommer att bli en sådan där gammal tant som vägrar att få behandling för min höft som gått ur led. Det går ööööver, den lägger sig snart till rätta igen, lille höften.

Orange is the färg!
Ni har väl inte missat att orange är säsongens stora modefärg? Själv inhandlade jag en orange väska på H&M i veckan. Otroligt snygg om jag får säga det själv! Jag älskar orange och har det på allt från läppstift till... Till... Ja det är väl läppstiftet då. Och nu väskan. Mer orange till folket!