Jennys viktblogg: Ännu ett mål är uppnått!
Jag har rejält ont i vissa onämnbara delar – men det är det värt. Jag har gjort något som jag längtat efter i nästan nio år. Jag har ridit!
Ett av mina mål med att gå ner i vikt har varit att bli lättare och smidigare för att kunna komma upp i sadeln igen. Innan barnen föddes red jag flitigt, både som medryttare hos grannar och vänner och regelbundet på ridskola, men sedan jag blev mamma har det inte funnits tid eller ork över. Och när kilona kryper på blir det besvärligt. Inte minst är det allt annat än lätt att ta sig upp på en häst när man är smidig som ett kylskåp.
Men oj, vad jag har längtat! Både att få vara nära hästar och att få samspela med dem är fantastiskt. Ett så stort djur som ändå väljer att lyssna på dig, som tillsammans med dig kan skapa perfekt harmoni. I de stunder när allt stämmer, när du och hästen blir som ett, då är det som att dansa, sväva fram.
Hit nådde jag inte riktigt häromdagen, men jag hade ändå en underbar ridtur i Lerdalatrakten. Solen strålande från en blå himmel, hästarna frustade och där vi red bredde ett vackert landskap ut sig. När jag vred på huvudet kunde jag se ända till Kinnekulle och slalombacken där.
Men tro inte att det bara var en lättsam åktur. Alla vi som ridit aktivt vet att det krävs muskler, balans och koncentration. Det är jobbigt och jag var svettig efteråt. Då var jag glad att jag hunnit bygga upp kondition och muskler i gymmet.
Nu längtar jag redan till nästa tillfälle på hästryggen. Åh, tänk bara…
