Förra året prenumererade jag på vykort. På årsdagen för en svensk historisk händelse dök det varje månad upp ett nytt vykort, som en liten kort historielektion.

Men vilka händelser uppmärksammades på de där vykorten? Ja, inte var det VM-bronset i fotboll 1994 eller det konfettifyllda fredsfirandet på Kungsgatan i Stockholm i maj 1945 i alla fall.

Istället drogs våldsamma händelser i Sveriges förflutna fram; barnamord, ett bestialiskt rån, en sprängattack.

Ett vykort, som landade i brevlådan den 12 januari, föreställde det vikarierande sjuksköterskebiträdet Anders Hansson, som detta datum 1979 upptäcktes försöka förgifta en äldre vårdtagare med rengöringsmedel på Malmö Östra Sjukhus. Senare dömdes han för 11 mord och 16 mordförsök.

Vykorten ingick i serietecknaren Steve Nybergs projekt Trygga Lilla Sverige, som har haft som utgångspunkt att det inte var bättre förr. Det historiebildande projektet har bedrivits under ett par års tid i såväl vykorts-, som kalender-, sånghäftes- och seriealbumform.

Samlingsboxen ”Trygga Lilla Sverige” (Galago, 2016) släpptes i dagarna, med stora delar av projektet förpackat i en box, fylld med seriealbum, men även andra typer av material (till och med en liten kolorerad samlarbild på upphovsmannen Steve Nyberg). Lådan i sig skapar en autenticitetskänsla. Det känns bokstavligen som att man som läsare packar upp historien.

Vykorten jag prenumererade på saknas i boxen, men en ”Hälsning från Jönköping” ligger där. Rådhuset och den porlande fontänen finns på vykortets framsida. På baksidan ett kort vittnesmål om skrothandlare Bengtsson och hans kumpaner under ”Tattarkravallerna” 1948.

I förordet till boxen, nedknattrat på en gammal skrivmaskin, understryker Felipe Estrada, professor i kriminologi vid Stockholms universitet, att projektet Trygga Lilla Sverige inte bara är spännande och underhållande, utan att det också hjälper oss att navigera i nuet.

Och navigation behövs.

I sommar har ännu en debatt om vad ”svenskhet” är blossat upp. Samtidigt verkar utmålande av samtiden som hotfull generera stora framgångar i valmanskåren. Även kvällstidningar överhopas med krigsrubriker om våld och elände.

Sammantaget skapar detta ett klimat där nostalgiskt tillbakablickande ter sig tilltalande. Men det är lätt att glömma att statistiken talar ett helt annat språk. Materiellt har vi det bättre än någonsin och våldsbrottsligheten har kraftigt minskat de senaste 25 åren.

Steve Nyberg påminner oss effektivt om Sveriges våldsamma förflutna. Ett av seriealbumen behandlar änglamakerskan Hilda Nilsson, som under 1910-talet tog emot ett antal småbarn mot ekonomisk ersättning, men dödade dem istället för att ta hand om dem. Hilda Nilsson dömde till döden, men föregick straffet genom att hänga sig själv några dagar efter att domen hade fastslagits.

I ett annat album speglas sprängningen av tidningen Norrskensflammans tryckpress, där dessutom fem personer omkom 1940. I andra album behandlas Salaligan och brevbombens uppkomst.

Serieformatet kräver komprimeringar och har i vissa fall tvingat Nyberg att stapla textbaserade rutor på varandra. Han har dock lagt sig vinn om att få detaljerna rätt. Uppenbarligen har Nyberg spenderat en del tid i arkiv. Till albumen har också faksimil-liknande ”tidningsnotiser” och ”arkivmaterial” fogats. Även om Nyberg har skapat även dessa inslag tillför de ändå en känsla av autenticitet.

Steve Nybergs sätt att skildra den svenska historien sätter ljus på en större fråga, nämligen den om hur det svenska 1900-talet bör beskrivas.

Länge framstod det som mer eller mindre självklart att det socialdemokratiska folkhemmet, med rekordår och ambitiösa välfärdssatsningar, borde stå i centrum för ett sådant historieskildrande. I en sådan historieskrivning ”förlorade Sverige sin oskuld” genom mordet på Olof Palme 1986.

Bara några år efter Palmemordet föll såväl Berlinmuren som Sovjetunionen samman. Vid ungefär samma tid försvann också socialdemokraternas stående prenumeration på regeringsmakten. Och vid samma tid började den svenska 1900-talshistorien att skrivas om.

Ibland pekas journalisten Maria-Pia Boëhius bok ”Heder och samvete” (Ordfront, 1991) ut som en startpunkt. I boken behandlades Sveriges brott mot neutraliteten under andra världskriget och att över två miljoner tyska soldater släpptes igenom landet. Historiker avfärdade boken med att detta var känt sedan tidigare.

Sveriges agerande hade fram till dess beskrivits i termer av ”småstatsrealism”; att Sverige som litet land inte hade något val. Boëhius underkände argumentationen och drev en anklagande linje som till slut utmanade den fastslagna historieskrivningen. Några år senare började även historiker som Alf W Johansson att utmana det dittills förgivettagna perspektivet.

Under 1990-talet uppmärksammades också andra baksidor av folkhemsprojektet. Historikern Maija Runcis avhandling ”Steriliseringar i folkhemmet” (Ordfront, 1998) belyste hur mer än 60 000 människor steriliserades i Sverige under åren 1935–1975.

Därefter har skildringar av svensk överklassnazism följt, liksom kraftig kritik mot hur såväl fosterhemsbarn, som romer, samer och andra grupper har behandlats under 1900-talet.

De som drabbades av historiens och folkhemmets baksidor har rimligen svårt att ställa upp på historieskrivningen om att ”Sverige förlorade sin oskuld” 1986.

Med Trygga Lilla Sverige skriver Steve Nyberg alltså in sig i en pågående historiekulturell trend, där så kallad ”oppositionell historia” uppvärderas. Den invanda och sällan ifrågasatta ”vanliga historien”, som inte sällan är männens och makthavarnas historia, utmanas av andra perspektiv.

Nyligen har antalet kvinnor i historieläroböcker uppmärksammats, men redan under 1960- och 1970-talet började kvinnors och arbetares dittills relativt ouppmärksammade historia att skrivas för att komma till rätta med brist på perspektiv. Länge lade sig dessa inslag mest vid sidan av ”den vanliga” historien. De blev i bästa fall en ”och-historia” – ett tillägg.

Förra året kom första numret av tidskriften Historiskan ut, med ambitionen att vara en motvikt till ”den traditionella, manliga historieskrivningen”. Tidskriften är ett uppfriskande tillskott i tidningshyllan, där historiska magasin med Hitler på framsidan står på rad.

Vällovliga insatser saknas alltså inte, men att kasta upp alla historiebitar i luften och skriva om historien från grunden är det få som gör. Vi har övat länge. Tiden borde vara mogen.